Citat:
Ursprungligen postat av
mickenyqvist123
I alla år har vi fått höra det här trötta citatet i alla sorters sammanhang, ofta ett sätt att trösta när det är tuffa tider och någon sorts tragedi har inträffat. Men stämmer den?
Jag är dryga 30... och jag anser inte att det stämmer alls. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det hade varit så, att det hade börjat någon automatiserad läkningsprocess, och att såret helades och helades för varje dag som går... men icke.
En mycket nära familjemedlem dog för ett par år sedan på ett fruktansvärt sätt. Under denna tiden, och framförallt efter, så hamnade jag totalt ur balans. Drack enorma mängder alkohol, fattade dumma beslut som jag aldrig fattat tidigare, alla mina släktingar var också helt traumatiserade och varje dag var en levande mardröm. Ett av de dåliga besluten jag tog var att försöka mäkla fred med en tidigare vän, och i sin tur med ett par andra vänner (som han var polare med, gemensamma nämnaren var att de tagit avstånd från mig.)
Jag kom med mössan i hand (metaforiskt sett - jag nådde inte ut i verkliga livet, utan på FB messenger) och berättade om varför jag ville prata. Att min mamma dött och att jag börjat tänka på saker och ting och att jag mår hemskt kring hur vänskapen slets i bitar, och undrade om vi kunde på något sätt försonas. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag hade inte väntat mig att det skulle gå åt helvete. Hade förväntat mig likgiltighet som värsta scenario. Det hade gått många år innan konflikten nu, så jag tänkte att det kanske var lugnt.
Han sköt ner mig direkt. Han kallade mig för ett rövhål, att jag spelade offer, alla sorters grejer. Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv, för jag var verkligen ärlig och underströk mina goda intentioner men han tänkte att det var något utstuderat trick för att få honom att känna sympati för mig. Jag hann inte ens berätta min story innan han ville stänga igen butiken.
Det var där och då när tårarna forsade som jag insåg att tiden läker ingenting. Det kan kännas enklare efter några år, visst, men det är på grund av selektiv glömska. Man blir distraherad av vardagen. Men that's it... när man väl slungas tillbaka till minnenas allé så är allt lika jävligt som det var den dagen det inträffade.
Om något så kan tiden marinera dåliga händelser, och cementera olika läger som är fiender. Tiden löser inte upp dessa knutar på egen hand, det krävs något mycket mer än så.
De där med att tiden läker alla sår har du feltolkat.
Att du slätar över sina beteenden med att du är ” disträ och lider av selektiv glömska” tyder snarare på att du inte är medveten om dina beteendemönster som faktiskt påverkar din omgivning. Du verkar ha tappat tilliten av någon anledning.
Alla går i genom svårigheter. Men du hanterar dina svårigheter destruktivt. Är du lika destruktiv med dina vänner?
Att det har gått många år sedan konflikten ska inte förknippas med att ” tiden glömmer bort alla sår”. När det har gått så långt att dina vänner inte vill ha kontakt med dig handlar det om något annat. Jag tolkar det som att vännerna försöker skydda sig själva från dig och när du dyker upp som gubben i lådan utan att ha gått igenom en självransakan får sina vänner att förstå att du inte har förändrats.
Jag vill inte på något sätt vara elak. Men jag måste vara ärlig. För mig är det tydligt att du inte är medveten om ditt beteendemönster. Du förväntar dig att din omgivning ska gå vidare men är inte förmögen till att ändra på ditt tankemönster och beteendemönster.
Du har svaret på dessa frågor själv:
-Varför anser dina vänner att du bär en offerkofta?
-varför vill dina vänner inte gå vidare?
-varför tycker du att selektiv glömska?
-varför har du tappat tilliten?
-varför vill du gå vidare men inte dina vänner?
Börja där. Om du inte är medveten om ditt beteendemönster så kommer ingen förändring att ske.
