Kollegor som är "vaksamma"

Hej,

Jag flyttade nyligen tillbaks till sverige efter att jag arbetat utomlands ett tag och nu när jag arbetat i sverige igen har jag märkt en sak. Utomlands så blev jag kallad karismatisk, rolig och mina kollegor ville prata med mig ofta. Sedan jag börjat arbeta i Sverige igen så har jag emellertid lagt märke till att folk "undviker" mig. Om inte jag inleder en konversation och håller liv i den så uppstår ingen konversation över huvud taget. Och de tillfällen jag inleder konversationerna så tycker jag (kan ha fel) att de jag samtalar med uppfattas som nervösa/obekväma. Ska också tilläggas att de svarar glatt och är trevliga, samt skrattar åt skämt. Men sedan när man avslutar konversationen så är det tillbaks på samma punkt igen. Samt, om det är flera individer i samtalet eller om jag går med en kollega så försöker de prata med kollegan istället för mig.

Om jag inte hade arbetat utomlands hade jag trott att folk tycker jag är konstig eller möjligtvis ser underlig ut eller liknande, men sådant är inte fallet iallafall om jag utgår från tidigare kollegors snälla ord och komplimanger.

De enda som håller konversationer och inleder dessa med mig är mina chefer. De verkar inte bli lika nervösa som mina kollegor.

När jag frågar nära vänner om jag uppfattas som konstig eller liknande så säger de att jag är väldigt social och har lätt att samtala med allt och alla. Men de lägger också till att jag är lång, attraktiv och har en djup röst (inte mina ord, utan mina vänners ord) som kan få andra att bli vaksamma runt mig.

På tal om vänner så har det varit exakt samma scenario som utspelar sig. Men de bjuder fortfarande in mig till saker och tycker om att umgås, MEN om inte jag inleder konversationer så blir det ingenting.

Men då till min fråga, ursäkta det långa inlägget. Låter detta som någonting som ni själva har upplevt och varit med om. Låter det som mina vänner har en poäng eller är jag bara en konstig person som ger andra personer dåliga vibbar? Uppfattas jag kanske som arrogant? vad tror ni? All input är varmt välkomna då jag finner detta frustrerande och har svårt att förstå varför det blir såhär.

Mvh

Hej,

Jag flyttade nyligen tillbaks till sverige efter att jag arbetat utomlands ett tag och nu när jag arbetat i sverige igen har jag märkt en sak. Utomlands så blev jag kallad karismatisk, rolig och mina kollegor ville prata med mig ofta. Sedan jag börjat arbeta i Sverige igen så har jag emellertid lagt märke till att folk "undviker" mig. Om inte jag inleder en konversation och håller liv i den så uppstår ingen konversation över huvud taget. Och de tillfällen jag inleder konversationerna så tycker jag (kan ha fel) att de jag samtalar med uppfattas som nervösa/obekväma. Ska också tilläggas att de svarar glatt och är trevliga, samt skrattar åt skämt. Men sedan när man avslutar konversationen så är det tillbaks på samma punkt igen. Samt, om det är flera individer i samtalet eller om jag går med en kollega så försöker de prata med kollegan istället för mig.

Om jag inte hade arbetat utomlands hade jag trott att folk tycker jag är konstig eller möjligtvis ser underlig ut eller liknande, men sådant är inte fallet iallafall om jag utgår från tidigare kollegors snälla ord och komplimanger.

De enda som håller konversationer och inleder dessa med mig är mina chefer. De verkar inte bli lika nervösa som mina kollegor.

När jag frågar nära vänner om jag uppfattas som konstig eller liknande så säger de att jag är väldigt social och har lätt att samtala med allt och alla. Men de lägger också till att jag är lång, attraktiv och har en djup röst (inte mina ord, utan mina vänners ord) som kan få andra att bli vaksamma runt mig.

På tal om vänner så har det varit exakt samma scenario som utspelar sig. Men de bjuder fortfarande in mig till saker och tycker om att umgås, MEN om inte jag inleder konversationer så blir det ingenting.

Men då till min fråga, ursäkta det långa inlägget. Låter detta som någonting som ni själva har upplevt och varit med om. Låter det som mina vänner har en poäng eller är jag bara en konstig person som ger andra personer dåliga vibbar? Uppfattas jag kanske som arrogant? vad tror ni? All input är varmt välkomna då jag finner detta frustrerande och har svårt att förstå varför det blir såhär.

Mvh

Du ska nog kolla upp vad jantelagen innebär - på gott och ont är det denna som råder i vårt land...

Sedan kultur, verbal begåvning, att vara berest etc är helt irrelevant för den stora massan. För dem räknas ENBART idrottsprestationer och yrkeshierarkin som avgörande för din sociala status.

Om du däremot kommer in självsäker från stora världen och är självsäker och världsvan så kommer du att uppträda som en person med högre social status än vad du är attributerad med i det snäva lokala sociala sammanhanget. Du kommer därför att upplevas som kaxig eller uppblåst. Varför är du så självsäker och skämtar när Tommy och Jocke sitter vid samma bord - de som springer milen på 35 minuter och var centerforwarder i juniorkuppen för tio år sedan. Eller för den delen Fredrik som är ekonomichef och satt vid samma bord. Det är dessa individer som vi låter tala i vanliga fall - och så skrattar vi åt vad de säger. Inte för att de är roliga eller intressanta utan för att de har hög status och så är det bara.

OBS inte ironi utan det är så människor fungerar!

Tack för inputen. Förstår dock inte varför man ska känna sig underlägsen. Alla människor har ju någonting de inte är nöjda med. Att vara socialt "inkompetent" är ju inte det värsta i världen, inte eller att vara osäker på sig själv, det är ju alla människor någon gång. Men jag har också svårt att förstå att det skulle vara så pass många som är det. De är ju ändå vuxna individer, som arbetat ett par år.

Kanske behöver tagga ned min sociala sida isåfall. Men du tror inte det beror på att jag är "konstig" på något sätt? Utan bara att jag är social?

Fast det där gäller inte så mycket i storstaden och de områden de flesta utbildade personer arbetar med. Det är mest en landsbygds- eller småstadskultur skulle jag säga. Eller möjligen i de mindre utbildade klasserna.

Låter som helt vanliga "normala" etniskt svenska akademiker du jobbar med. Jag hade exakt samma funderingar som dig dom första fem åren jag jobbade ihop med akademiker, sen förstod jag att det ligger helt och hållet i deras natur, att bete sig väldigt udda i sociala situationer och att det inte hade med mig personligen att göra. Dom är helt kodade för att enbart fungera socialt med sådana som är en exakt kopia av dom själva, minsta avvikelse i personlighet, intressen eller sätt att vara så ballar det ur helt och dom beter sig ungefär som om man kom från yttre rymden.

Kan du inte bara nöja dig med att säga "hej" och låta det stanna där. Det finns väl ändå inget vettigt utbyte du kan få om det nu rör sig om akademiker av den sorten?

Det kan vara så att du är längst och ståtligast av dom alla.
Sen kommer du där med det enorma självförtroende och berättar skämt och skojar.

Då blir folk rädda.

Du har blivit för stor stor för sverige
Här måste man vara medelmåttlig i allt, annars blir folk rädda att nån annan tycker du är konstig, och vet därför inte vad dom själva ska "tycka" förrän dom vet hur de andra tycker
Här kan ingen tänka själv, utan väntar på "tecken" från gruppen

Rolig tråd må jag säga....

Du är helt enkelt för stor för gamla Sverige. Inget nytt under solen.
Du är ämnad för Hollywood. Minst sagt. varför nöja dig med att bo i Sverige och hänga på flashback. Är min fråga.
Lyd ditt hjärta. Du är större en så. Kanske skriva en ny Bibel...?

Man ska nog inte spegla sig i andra på det där sättet. Hur andra beteer sig är reflektioner av dom, och inte av dig själv (hörde jag en gång en smart person säga).

Killar kan se dig som ett hot och kvinnorna kan bli nervösa och stumma för att du är snygg. Ge dom lite tid, men forsätter dom sådär och du mår dåligt av det, är mitt råd att du byter arbetsplats.

Många svenskar är ganska osäkra och ängsliga personer även om de har utbildning. Möter de någon som är "världsvan" så vet de många gånger inte vart de skall ta vägen och känner sig obekväma. De kan ofta vara duktiga på sin speciella del i sitt arbete men kan kanske inte så mycket om något annat. Det kanske inte är en bra jämförelse, men jag känner en kille som har en vacker kvinna som arbetskamrat och många killar blir väldigt nervösa och osäkra i hennes närhet. Men hon är väldigt duktig i sitt jobb.

Sedan är det ju så att kommer det en ny person till en arbetsplats så ändras ju gruppdynamiken. Folk har haft sin roll i gruppen och nu kommer det in en ny person och rubbar balansen som kanske inte har för avsikt att acceptera hur rollfördelningen varit eller är.