Kollegor som är "vaksamma"

Folk är generellt bättre på det social spelet än vad du är som inte verkar känna av läget.

Jag vet inte var du bott utomlands och var du bor i Sverige, men jag bodde många år under min 20-årsperiod i USA, California och sättet man bemöter medarbetare, grannar och randoms på där är vitt skilt mot vår kultur. Jag hade en period när jag återvände hem då jag behövde tänka till lite, men det var inte så farligt ändå, kanske beroende på att jag bor och arbetar i Stockholm som är mer vidsynt och globaliserat och kanske också på grund av att jag är av en yngre generation och det är många av mina kollegor också.

Jag hoppas det. Skulle vara jobbigt om de går och tänker att jag är konstig utan att påpeka det. Chefen borde ju nämnt något isåfall.

Känns dock påträngande att ta upp det. Känns bara som att jag skulle göra saken värre isåfall. Vissa snubblar över sina ord när vi samtalar till och med.

Kanske är mina fysiska attribut som är det problematiska. Får nog bara fortsätta vara vänlig och se hur det utvecklar sig. Jag tänker att det kanske är bättre att inte vara så social isåfall, så det inte blir så påträngande. Jag har ju svårt att uppfatta att andra ser mig som lång och "påträngande" då det är vardag för mig.

Måste ha det i åtanke att det är det fysiska och kanske inte det personliga som är problemet. Tack för kloka synpunkter!

Hej,

Jag jag jag jag jag mig jag jag jag jag jag jag jag mig.
jag jag jag jag

mig mina mina jag jag jag jag mina mina mig
mig mig min mina jag jag jag

Mvh

35 st "jag" och "mig" i olika böjningar. Det kanske är den?

Du nämnde att du observerade folks beteende, de flesta personer gör inte observationer eller analyser.

Kan det vara så att du är väldigt begåvad och kompetent i ditt arbete? Tillsammans med din längd och djupa röst blir du då väldigt snabbt uppfattad som ett hot av alla de som bara "är" på jobbet utan att bidra. Statistiskt är de flesta chefer långa, det har inte vanligt folk en aning om, men de kan uppfatta sånt instinktivt.

Jag har själv märkt att folk ibland blir rädda för en om man visar för mycket intellektuell skärpa, så då brukar jag försöka dumma ned mig lite och försöka anamma deras sätt att prata och bete sig. Du kanske borde testa att bara vara en icke kritiskt tänkande person ett par dagar och se om det funkar bättre? Nackdelen är ju att man då inte lätt hittar någon givande person att utbyta saker med på jobbet, men det behovet kan man få fyllt på fritiden.

Chefen har dock sagt att jag är omtyckt. Det är denna paradox, vara omtyckt men ingen som inleder konversationer, som får mig att bli fundersam och frustrerad.

Tack för inputen! Enligt min upplevelse så hade jag mycket enklare att samtala med kollegorna utomlands. De var mycket mer nyfikna och pratgladare. Och som du själv nämner så har jag också upplevt att tjejer från andra kulturer som är välutbildade ofta är mycket pratglada. Kanske har jag bara hamnat på fel arbetsplats?

Hej,

Jag flyttade nyligen tillbaks till sverige efter att jag arbetat utomlands ett tag och nu när jag arbetat i sverige igen har jag märkt en sak. Utomlands så blev jag kallad karismatisk, rolig och mina kollegor ville prata med mig ofta. Sedan jag börjat arbeta i Sverige igen så har jag emellertid lagt märke till att folk "undviker" mig. Om inte jag inleder en konversation och håller liv i den så uppstår ingen konversation över huvud taget. Och de tillfällen jag inleder konversationerna så tycker jag (kan ha fel) att de jag samtalar med uppfattas som nervösa/obekväma. Ska också tilläggas att de svarar glatt och är trevliga, samt skrattar åt skämt. Men sedan när man avslutar konversationen så är det tillbaks på samma punkt igen. Samt, om det är flera individer i samtalet eller om jag går med en kollega så försöker de prata med kollegan istället för mig.

Om jag inte hade arbetat utomlands hade jag trott att folk tycker jag är konstig eller möjligtvis ser underlig ut eller liknande, men sådant är inte fallet iallafall om jag utgår från tidigare kollegors snälla ord och komplimanger.

De enda som håller konversationer och inleder dessa med mig är mina chefer. De verkar inte bli lika nervösa som mina kollegor.

När jag frågar nära vänner om jag uppfattas som konstig eller liknande så säger de att jag är väldigt social och har lätt att samtala med allt och alla. Men de lägger också till att jag är lång, attraktiv och har en djup röst (inte mina ord, utan mina vänners ord) som kan få andra att bli vaksamma runt mig.

På tal om vänner så har det varit exakt samma scenario som utspelar sig. Men de bjuder fortfarande in mig till saker och tycker om att umgås, MEN om inte jag inleder konversationer så blir det ingenting.

Men då till min fråga, ursäkta det långa inlägget. Låter detta som någonting som ni själva har upplevt och varit med om. Låter det som mina vänner har en poäng eller är jag bara en konstig person som ger andra personer dåliga vibbar? Uppfattas jag kanske som arrogant? vad tror ni? All input är varmt välkomna då jag finner detta frustrerande och har svårt att förstå varför det blir såhär.

Mvh