Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

Diskussionen handlar inte om föräldrar med vanliga jobb. Ta inte åt dig så förfärligt, chilla. Det handlar om när man som bloggerska faktiskt har ett val. Och väljer bort barnet.

Jo verkligen. Eftersom föräldrarna har alla möjligheter i hela världen att ha en mysig sommar tillsammans. De kommer ångra sig så när Didrik är äldre att de inte tog vara på tiden. Denna tid är så otroligt kort.

4 veckors sommarledighet med föräldrar som i princip kan vara lediga när som helst, inte har ett krav på närvaro någonstans, kan jobba var som helst i världen utan skattekonsekvenser, det är otroligt tragiskt och sorgligt. Stackars barn. Han är sjukt oprioriterad. Sandra reser hellre massor själv än är med henom, ledig eller ej. Det känns mer och mer ju längre hon är mamma som hon aldrig borde skaffat barn.

Sandra har ju i grunden ett enormt behov av ensamtid. Minns att hon, innan barn, beskrev hur hon alltid planerade sina veckor så att hon var ensam och inte umgicks med någon mån-tors varje vecka. För att sedan ha energi till socialt liv fre-sön.

Kanske borde individer med stort behov av ensamtid inte skaffa barn (men som har konstaterats har ju D två föräldrar), vad vet jag. Enligt samma logik borde inte människor med karriärer som tar mycket tid skaffa barn. Föräldrar med dålig ekonomi, som måste jobba extraskift eller ha flera jobb och inte har råd att dryga ut föräldraledigheten, bör också välja bort barn. Läkarpar, som ofta måste jobba mkt jour, går om varandra, måste anpassa sommarledigheten efter den skriande personalbristen på sjukhusen, tvingas jobba julaftnar/midsomrar, m m borde inte heller de skaffa barn. Likaså sjuksköterskor och många andra yrkesgrupper som jobbar obekvämt/natt och mycket. För att inte tala om ensamstående med medelmåttig ekonomi. Flera av exemplen ovan är ju också självvalt av dessa individer (yrke) medan Sandras grundbehov av att regelbundet ha tid för sig själv för att må bra inte är något hon kan trolla bort. Men ni kanske tycker att enbart välbärgade människor som vill tillbringa all tid med sina barn, och gör sina yrkesval därefter, osv, bör överväga barn.

Jag tror att D har det bättre med en glad mamma, än en deprimerad. Och misstänker starkt att Sandra skulle bli rätt deppig av att aldrig få vara ensam, med tanke på vilken enorm kontrast hennes nuvarande tillvaro utgör mot hur hon levt tidigare. Misstänker att Björn som frilansare(?) inte har det så fett ekonomiskt heller (rätta mig gärna om jag har fel).

Jag skulle bra mycket hellre välja Ds liv med två välmående föräldrar som trivs med tillvaron, än att tillbringa exakt all tid med två deprimerade föräldrar där relationen följaktligen så småningom spricker och föräldrarna separerar alternativt går runt och är bittra/arga på varann jämt.

Varför tror du att varken S eller B har några deadlines att förhålla sig till?

Barn som har möjlighet att vara ledig med sina föräldrar i fyra veckor har det prima.

Det känn lite som om hon är lite triumferande över att hon kan förutse kritiken (och vill provocera) och att kritiken då är mindre befogad. Såklart det finns barn som spenderar hela sommaren på förskolan, fritids etc men att göra som dom gör när de har all möjligheter att prioritera annorlunda känns sorgligt.

Barn till föräldrar med "vanliga" yrken och schemalagd semester tror jag är betydligt mer prioriterade än D! Ingen normal mamma vill vara ifrån sina barn mer än nödvändigt, speciellt när dom är små. 10 lediga veckor med barnen tror jag majoriteten av föräldrar önskar sig! Så du tycker att sjuksköterskor inte ska skaffa barn pga arbetstider men försvarar en enfaldiga bloggerska som gör vad hon kan för att slippa vara en RIKTIG mamma? Barn till yrkesarbetande föräldrar skulle bli deprimerade och åsidosatta barn lyckligare och mer harmoniska? Detta gäller även föräldrarna..ser eller läser inte mycket ömhetsbetygelser mellan S och B. Det är så otroligt kort tid barnen är små och inte förrän senare inser man att man egentligen borde ha njutit och givit dom ännu mer uppmärksamhet, ännu mer prioritering och ännu mer omsorg. Även om man gjorde allt man förmådde! Dysfunktionelt mödraskap, inget snack om saken.

Min bästis jobbar på soc. Hon kan berätta om föräldrar som har ett betydligt mer dysfunktionellt föräldraskap än Sandra. Den här diskussionen huruvida D har en bra uppväxt eller inte är så jävla töntig, alltså sorry not sorry men fan vilka bubblor ni lever i.

Hoppas verkligen inte din bästis berättar om sekretessbelagda fall.

Att komma springande lite halvsent till sitt enda barns avslutning efter en natt med polare är ju filmiskt! Nästan lite franskt! Förresten så är det h o n som är offret i detta. Påtvingad ett ok av föräldraskap fast alla borde veta att hon bara vill befinna sig i en evig rotation av fester och skrivande.

Precis min tanke.

är ni som fäktar och skriker mest om hur dysfunktionellt sandras mödraskap är rädda för att er egen skit ska komma fram?