Citat:
Ursprungligen postat av
Studsboll
Det ena utesluter inte det andra. Bergman och Flinck fann varandra av en orsak.
Jo men det aktualiserar enbart frågan: är verkligen Bergman så bra?
Eller är kanske attraktionen mellan Flinck och Bergman snarast något som pissar ned nationalhelgonet Bergman i egen hög person.
OM han var så fruktansvärt bra - tänk på vilka som var hans främsta beundrare...
Jo alla äckliga kulturkärringar som Malou och talrika homofiler i media som älskade att slänga sig med hans namn för att låta någpot av glansen stänka över på dem själva: Bergman, Bergman, Bergman har sagt, Bergman sade det etc etc blablabla.
Sedan när han väl har hela den exponeringen och karusellen med sig.
Ja då är det självklart lätt för dig eller mig att KÄNNA något inför hans filmer.
Men VAD känner vi och VARFÖR känner vi?
Jag skulle säga att vi känner ett behov av att tycka att Bergman eller Flinck är genier / briljanta - eftersom vi upplever att det ger OSS status.
Sedan om en person har nått den nivån har han givetvis lätt att få tillgång till de främsta skådespelare och en jättelik professionell produktionsapparat med skickliga fotografer etc.
Mycket av filmernas attraktionskraft bygger faktiskt också på... skådespelerskornas skönhet och Bergmans panoreringar och inzoomningar av deras vackra och utsökt sminkade ansikten. Jag menar det finns ingen hejd på vilken koncentration av totala skönheter som florerar i hans filmer: Bibi A, Ingrid Thulin, Liv Ullman, Eva Fröling...
Den ideala filmen att förstå något av vad jag vill säga är: Fanny och Alexander.
Ganska många här har nog prövat på det ibland mycket påfrestande nöjet att vara stuvfar eller "plastfarsa".
Det är liksom upplagt för att av styvbarnen bli betraktad som en väldigt dålig och ondskefull person - hur väl man än anstränger sig. Ibland kanske du tvingas vara en sträng styvfar för att utveckla barnens karaktärer. När du sedan försöker vara rolig och släta över - så kanske de tycker att du är en hycklare. När du är gullig och intim med deras mor - tycker de att du är vedervärdig.
Men sedan med åren i takt med att barnen mognar så får de större förtroende för dig, inser att du var sträng ibland för att du ville dem väl etc.
Jämför nu detta med relationen Alexander - styvfadern Prästen (spelad av Malmsjö).
Om vi företar oss en basic dekonstruktion av filmen - med en förståelse för dess upphovsman - då förstår vi att prästkaraktären är ett uttryck för Bergmans infantila karaktär som känner ett behov av att hämnas på fadern / prästen som en gång i tiden försökt få skithögen att bli en bättre människa.
Men nu är prästen död och den fullt utvecklade narcissisten / psykopaten Bergman gör allt han kan för att hämnas och skylla sitt eget beteende på prästen. Detta är vad som pågår i verkligheten. Men det är nu bara skithögen Bergman som lever och kan berätta SIN FÖRVRIDNA BERÄTTELSE medan prästen / fadern sedan länge är död och begraven. Och dessutom har han möjlighet att sprida sin berättelse med hjälp av en jättelik produktions- och distributionsapparat.
För vad vet vi om Bergman: Jo att han var alla tiders störste skithög - som förförde sina skådespelerskor på löpande band, övergav dem för nästa, sket i sina barn etc. Han har till och med i teve för Malou bekänt att han inte ens kunde förmå sig att besöka sin döende fru. Vilket föranledde ytterligare självömkan...
Enligt min mening är det genom en sådan s.k. dekonstruktiv läsning av Bergmans verk som man kan nå fram till en mer korrekt förståelse av denna "filmkonstnär". Behovet av och önskan att se hans filmer försvinner emellertid relativt snabbt under dessa undersökningar.
Ytterligare ett tema som jag vill framhålla i Fanny och Alexander är "den gode lumpsamlarjuden" (spelad av Ernst Josephson) i vars antikvitetsaffär Bergman får en "fristad" att fantisera och göra vad han själv önskar istället för att tillrättavisas av fadern/ prästen. Lumpsamlarjuden är så klart en symbol för Freud och psykoanalysen - som för Bergmans judaiserade skrå och generation helt ersatt den kristna tron. Och inne i dennes dunkla och smutsiga vrår kan Bergman sitta och pilla på sig själv ifred, röntga sin hjärna och bygga upp sin bisarra fantasivärld där han själv saknar ansvar och inte behöver känna skam över sitt eget beteende. Skam är nämligen den känsla som ska initiera en förändring och förbättring av individens beteende.
Men det finns ytterligare en aspekt till hans vänskap med judarna och den möjlighet detta gav Bergman "att sitta i fred i sin vrå och pilla på sig själv". Nämligen hans nära vänskap med den uppenbara illuminatjuden Harry Schein - som vi idag vet utgjorde en form av mellanhand i Bergmans uppdrag från Hollywood att blanda in sexuell kittling och öppen pornografi i "den seriösa filmens värld". Detta skedde i och med "konstfilmen" Persona och syftet var att nå distribution i USA för att kunna bryta ned det förbud som då rådde i Hollywood mot "naket på duken". Nakna kvinnor och sexfantasier på film blev i och med Persona "arty" och "edgy" och så småningom allt mera mainstream. Ormens ägg är ytterligare en film som också bär vittne om Bergmans samröre med Illuminati och Hollywood.
Att denna avgrundsvarelese som Bergman var kände en affinitet med den totalt urspårade knarkaren och alkoholisten m.m. Flinck som älskar att stå på scenen och gapa och gorma - det säger en hel del om Bergman. VAD det säger är sannolikt att de båda var besatta av samma slags DEMONER. Vilket Bergman förresten ofta rakt ut berättade om i teve...
Jag tror även du kan googla det.