Skvaller om Northvolt (Konkursansökan 2025-03-12) - Lyten tar över

Gick en dokumentär på SVT om Kina som handlade lite om att få låg raring i deras poängbedömningssystem. Räckte att ha satt ett bolag i konkurs och du blev spärrad att köpa tågbiljett, bara en sådan sak.

Får se vem som väljs som ny ordförande, illavarslande att den tidigare inte vill tillbaka.

Det är varken första eller sista gången dilettanter kör stora projekt i botten och som lämnar miljonskulder efter sig.

När det gäller Northvolt verkar styrelse,långivare,politiker,vissa kunder och leverantörer att projektet skall fortsätta och att det får kosta vad det kosta vill.

Vissa har tydligen inte lärt sig vad stora företagsfiaskon kan få för ekonomiska konsekvenser.

Några personer som man nog inte skall välja in i en styrelse är t.ex.

Jonas Birgersson ”Bredbands-Jesus”. Var verksam i IT-branschen.

Refaat El-Sayed. Penicillintillverkning och med en falsk doktorsexamen.

Johan Staël von Holstein. En ökänd skojare inom olika branscher. Har lämnat efter sig många lurade investerare.

Maud Olofsson. Inkompetent näringsminister som var ansvarig för företagsfiaskon och miljardförluster. T.ex. köpet av det nederländska energibolaget Nuon och sammanslagningen av den svenska och danska posten i Postnord.

När ändras rubriken till "Skellefteå förlorare".
Detta kommer att bli dyrt för Skellefteå som kommer att kräva ersättning ifrån allt och alla.

Herregud. Jag är faktiskt förvånad hur snabbt korthuset kollapsar.

Måste också erkänna att även om jag aldrig varit imponerad av Peter Carlsson, floskler om "svenskt kunnande", "nu kavlar vi upp ärmarna och får Norrland att blomstra igen" osv., så trodde jag att de enorma investeringarna från stora och välskötta företag som Volvo och Scania (i det senare fallet förstås Volkswagen i förlängingen) skulle lyckas driva det här projektet i hamn. Det även om man skulle tvingas göra sig av med grundare som inte höll måttet och prestigeprojekt (som industritomten i Borlänge, eller egentligen till och med valet av Skellefteå) som inte bidrog tillräckligt till den egentliga verksamheten.

Något som imponerade på mig var också de enorma investeringarna (vissa satsningar i form av förhandsbeställningar osv. visade sig ju dock inte vara så bindande som man gav intryck av) från tysk bilindustri och kemisk industri. Där sitter man inte bara sitter på enorma finansiella resurser utan också kunnande i hur man får man saker gjorda industriellt, i stor skala, rätt snabbt och effektivt.

Viktigt att betona här är att tyskarna, till skillnad från Sverige, också behållit förmågan att bygga upp helt ny produktionskapacitet i teknisk framkant, inte bara att modernisera existerande fabriker och infrastruktur som etablerades på 70- eller 80-talen eller till och med tidigare. (Allt detta gällde åtminstone tills nyligen, på senare tid verkar även tyskarna ha gått ner sig.)

Samtidigt som detta sker i Northvolt har både Volkswagen-koncernen och Mercedes-Benz backat från sina tidigare beslut om att (i närtid) totalt ställa om till elmotorer, av allt att döma oberoende av vem som kan leverera batterier åt dem. BMW gick aldrig helt in för det. Det är rätt talande att man länge hånade Toyota just för att de insisterade på en rad olika drivmedel. Även t.ex. Mazda hade precis rätt inställning.

Men det mest bisarra är att den tyska industrin troligtvis inte ser syntetiska bränslen, vägas, metanol osv. som gångbara alternativ till elmotorer på lång sikt (förutom i vissa nischer, som lyxbilar när det gäller syntetiska bränslen, och vätgas i tunga lastbilar, långdistansbussar, etc.). Snarare har man insett att Kina i batteri- och elbilstillverkning är 10-20 år före Europa och att försprånget växer, inte krymper, och kommer fortsätta göra det.

EU (och då i första hand Tyskland) kommer aldrig uppnå självförsörjning i batterier och elmotorer (jämförbara i kvalitet och produktionskostnad med Kinas), utan får leva på sitt övertag i förbränningsmotorer så länge som det går. Vill man som USA (och deras inflytelseagenter som von der Leyen) ha 100-procentiga tullar på kinesiska eilbar får europeiska konsumenter helt enkelt klara sig utan konkurrenskraftiga elbilar.

Jag vet inte exakt vad det här debaklet skulle räknas som, men jag vet att åtminstone grova fall av förskingring och korruption regelbundet straffas med döden i Kina. De fall jag kommer att tänka på så här direkt har framför allt gällt finansbranschen.

En avgörande kulturell skillnad är ju annars att det är fint att vara naiv i Sverige. (Fraser som "vi var naiva" eller "vi var kanske lite för godtrogna" är i Sverige skryt maskerat som ett erkännande av skuld.) Skitsamma att man har spolat bort 50 miljarder av skattebetalarnas pengar, att mycket av detta har gått in i fickorna på bondfångare som Peter Carlsson och internationella finansjättar som (med all rätt) skrattar åt de dumma svenskarna, att mycket annat helt enkelt är bortspillt (typ gått till att gräva hål i marken som sedan fylls igen), att andra delar av pengarna gynnat organiserad kriminalitet som förde in svart byggarbetskraft med slavlöner, till oseriösa hyresvärdar i regionerna som skulle "återupplivas" etc. Man har trots allt varit en bättre människa än de cyniker som inte ville satsa på grön industri eller inte trodde tillräckligt på vårt fantastiska Sverige.

Tänk anställda som belånat sig och köpt överprisade lägenheter eller hus, när skeppet sjunker står dessa där med massa lån, ingen inkomst samt en bostad som drastiskt kommer sjunka i värde.

Jag håller helt med dig, förutom biten att detta på något sätt är "skumt".

I Sydkorea och Kina finns både stark innovation och noggrann ekonomisk planering av hög kvalitet.

T.o.m. under perioden med antikommunistisk militärdiktatur hade Sydkorea femårsplaner (!), från 60-talet in på 90-talet. (De slutade - åtminstone formellt - med dessa för att IMF tvingade dem, efter att Sydkorea drogs med i asiatiska finanskrisen 1997.) Femårsplaner användes också för att utveckla det precis lika "antikommunistiska" och USA-stödda Taiwan.

Till skillnad från Sovjetunionen eller Kina var industrierna för den sakens kull förstås inte statligt ägda. Men de här femårsplanerna innebar att staten tillsammans med de stora konglomeraten (LG, Hyundai, Samsung etc.) i stora drag kom överens om hur landet skulle utvecklas: Typ, i början av 80-talet, "nu vill gå vidare från att göra bandspelare till att tillverka DRAM-minnen, och gå på sikt om USA". Då behöver Hyundai och Samsung så här många miljarder i nya krediter från statliga medel (via utvecklingsbanken KDB eller direkt från finansministeriet), vi behöver förstärka vägnätet och elförsörjningen, det behövs så här många nya ingenjörer och fysiker, och därmed också så här många nya universitetsplatser och professorer och så vidare.

I Japan hade under mirakelåren MITI (Ministeriet för handel och industri) en liknande roll. Och precis som i Sydkorea kom man i praktiken runt tabut mot statligt ägande av industrin genom att centralbanken (framför allt genom de så kallade "long-term credit banks") gav subventionerade krediter till de privatägda konglomeraten (Mitsubishi, IHI, Sumitomo osv.), vars verksamhet i stor utsträckning direkt styrdes och koordinerades genom MITI.

I Kina, både nu och förr, ägs en mycket större del av industrierna (och t.ex. bankerna) direkt av staten, men även i övrigt sker koordineringen mellan statlig och privat sektor på väldigt liknande sätt som (framför allt historiskt) i Japan och Sydkorea.

Till detta får man lägga att alla de här östasiatiska länderna har hög befolkningstäthet, högkvalitativ infrastruktur och skolsystem, medan Sveriges förfaller (framför allt järnvägar, elförsörjning, skolor, sjukvård, i mindre utsträckning vägnät och hamnar). En mycket högre andel av BNP går också till investeringar i fysiskt kapital, mao. förutom infrastruktur till nya fabriker, maskiner osv.

Sverige hade också en liknande, om än mer begränsad, förmåga till samverkan mellan stat och privat näringsliv (genom Wallenbergarna, Industrivärden, osv.). Den, liksom själva kompetensen i statsförvaltningen överhuvudtaget, verkar man helt ha tappat nu.

När man lägger samman allt detta är det inte särskilt mystiskt att Kina, Sydkorea, Taiwan (och, på senare år kanske i lite mindre utsträckning, Japan) lyckas med att utveckla storskalig industri med ny teknik (både moderna batterier och elbilar faller ju in där) medan varje liknande satsning som Sverige (och EU och USA) försöker sig på faller ihop som korthus.

Man har på senare år i västvärlden börjat inse problemet och börjat prata om "industrial policy" och dylikt, men man har inte en susning om vad det innebär. Än mindre vill man stöta sig med den rent parasitära och ockrande privata banksektorn, som aldrig utvecklades i Östasien (och egentligen inte i Tyskland heller).

Glöm inte riksgälden har borgar de 88 miljarderna, som är inlånade från 23 banker.

Riksgälden = Sveriges skattebetalares bank.

Så, de 23 bankerna trodde tydligen inte fullt ut på iden. Slåss mot kineser som har oändligt djupa fickor är dumt. För stor risk helt enkelt.

När det blir storpolitik räcker sällan kapitalet till.

Bostadspriserna är på väg ner i Skellefteå och upp i övriga Sverige.

Det är nog många som överväger att sälja och lämna området för att inte bli sittande i ett område där det inte finns jobb.

Absolut, jag ifrågasätter inte att det även i Sverige ges statliga stöd till industrisatsningar (vare sig man tycker det är rätt eller fel). Vad jag ville säga med mitt inlägg är att det i Sverige (och resten av västvärlden) till skillnad från i t.ex. Sydkorea och Kina saknas alla de andra bitar i systemet som behövs för att statliga stöd till stora och riskfyllda industrisatsningar ska resultera i något vettigt.

Bra inlägg. När jag brydde mig om sådant här mer seriöst så influerades jag mycket av "Asia's Next Giant: South Korea and Late Industrialization" av Alice Amsden som i detalj går igenom det du nämner. Boken går igneom hur mycket av Sydkoreas succé var tack vare general Park som helt enkelt nationaliserade hela banksystemet på sextiotalet och typ kopierade det tidigare japanska zaibatsu-systemet, kombinerat med femårsplaner. Så det är helt andra traditioner/kunnande i östasien som tydligen verkar hjälpa. Tror också att de hjälps av en högre genomsnittlig IQ vilket drastiskt ökar andelen med säg över 120 i IQ i deras befolkningar jmf med Sverige.

Samtidigt som vi är i underläge jmf med östasien så kan man ju inte bara ge upp heller. Så tycker ändå att Northvolt var ett bra initiativ som tyvärr inte verkar funka.

Handlar ändå om Skellefteå där kvadratmeterpriset även efter en sjuk uppgång ligger på drygt 20 tkr/m2 och fina villor hyfsat nära staden går lös på typ 2 miljoner kr. Kanske 300 000 kr om man bor närmare Boliden. Tror den ekonomiska fallhöjden är begränsad även om de kanske förlorar några hundratusen om de vill flytta närmsta året.