Meningen med livet - samlingstråd

Ja, lights out är ett fullkomligt säkert alternativ jämfört med övriga. Har själv inga problem med tanken på att allt kommer slockna som om det aldrig funnits. Det gör förvisso livet ganska meningslöst men självaste tillståndet i sig är bortom alla tvivel tryggt och bekymmerslöst.

Jag tycker det är förbannat sorgligt att hela din livshistoria och dina relationer är fullkomligt betydelselösa, men då är vi olika. Men hade det funnits någon andevärld så borde vi alla veta om det känns det som, bortförklaringarna som finns verkar rätt långsökta. Det är nog bara vanföreställningar dessvärre, som allt annat som mänskligheten har för sig.

Personligen har jag lessnat på hopplösheten, både vad gäller vår existentiella situation och mitt eget liv. Om allt går som jag hoppas så blir jag inte långvarig. Enough of this BS hell.

Det är jättesorgligt ja men jag är förskonad på det viset att jag inte känner att jag har någon relation eller nåt i min livshistoria som jag känner är av vidare betydelse.
Inte långt kvar innan jag väljer att totalt utesluta alla andra förklaringar än den vetenskapliga.
Men du har ju studerat området ganska flitigt. Är du verkligen fortfarande på ruta ett eller har du inte ens lyckats få en hint?

Aha okej förstår, sorgligt på sitt vis, men en klar fördel inför döden. Nej det är väl mest mina föräldrar, framförallt mamma som det är fruktansvärt att aldrig få se igen. Jag stod min mamma väldigt nära. När hon dog så dog livet i rätt stor utsträckning. Till det kommer väl mitt förstörda liv, att vissa åkommor har hindrat mig få det liv jag drömde om. Men alla fina minnen trots allt från barndom fram till ungefär 30 fullständigt meningslösa på det hela när förmodligen inget mer existerar.

Ja jag har definitivt begravt hoppet nu. Det finns inte tillräckliga skäl för någon tro så som jag ser det. Vi är lika du och jag i det att vi velar fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. haha Två typiska sökarepersonligheter.

När jag var ung i småstaden så hade vi ett original som gick under namnet "skratt-alkisen", det fanns inte en enda gång som jag minns det som han inte hade skratt-attack när man såg honom. Han stod så gott som alltid för sig själv och vek sig dubbel när han skrattade åt allt och alla, helt genuint. Lätt förbryllad kunde det inte hjälpas att det ryckte i mungiporna på en själv. Vad var skälet, undrade man. Nu så här i efterhand undrar jag om han inte hade genomskådat hela clownföreställningen och hade roligt åt det totalt absurda livet, åt allas allvar. Hans hemlighet var att han insåg att allt var totalt patetiskt. Nu tror jag tyvärr, i ärlighetens namn att det var något mer av personlig art som orsakade hans beteende. Men i min värld, har jag drömt ihop honom till min hjälte nr. ett. En nihilist som vunnit över existensen.

Haha vilken skön alkis 😅 Man skulle egentligen gå runt på stan och intervjua lite sköna fyllon och fråga dom vad meningen med livet är.

Känns som dom flesta hade svarat flaskan eller Jesus.

Haha ja så är det troligtvis. En ständig inre kamp om vilken som skall få ta första platsen.

För mig är nu flaskan och hjärtstoppet meningen med livet. Hur underbart det vore att få en riktigt behaglig fylla och ett smärtfritt hjärtstopp på det, och sedan evig semester. Bättre än Mallorca och billigare. Jag känner som Ferlin i "Tröstlösa dagar":

Tröstlösa dagar, när himlen är grå,
grå som ens själ och man känner sej så
innerligt ensam och mätt på att leva,
mätt på att skratta och ljuga och spela
känslor man aldrig förnummit och känt,
— tröstlösa dagar, som återvänt!


Tröstlösa dagar, vars slagor slå
sommarens blommor till halm och strå,
dimgråa timmar när ledan sitter
tung vid ens sida och dödens glitter
är i ens öga och lyser på allt
söndersmulande, klart och kallt ...

Accepting that my life won't have a happy ending
😔

Jag är lite knäpp på det viset att jag lätt rationaliserar känslor och saker så det kan nog ha med det att göra. Hade utan problem t.ex kunnat ta livet av mig bara för att "man ska ju ändå dö en dag liksom".
Måste vara hemskt att mista en person som haft sådan betydelse i ens liv, allt annat ter sig ganska smått inför det. Det finns verkligen inget av positivt värde som lever upp till livets hemskaste sidor så som förlust av de närmaste och fysisk sjukdom.
Inga svar och ingen utväg... men på ett eller annat vis så är det precis vad alla människor gör. Virrar runt som idioter utan syfte och riktning.

Jag har aldrig någonsin förstått människor som vill ha en massa lagar som inskränker friheten för att vi ska kunna leva "tryggt". Det är som att de inte kan få in i skallen att vi dör i slutändan i alla fall. Det de vill begränsa gör bara att vi får ett jävligare liv OCH dör i slutändan ändå.

Ja, det är en klar fördel du har där. Jag har som sagt varit för mycket känslomänniska och korkad romantiker. Tyvärr är den delen inte helt död, den har visat sig förbannat svår att ha ihjäl. Den där blåögda drömmen om livet. Trots att precis alla fakta avslöjar den som vanföreställning, ja känslolivet är vår största fiende. Det är väl i sin tur en av förklaringarna till att folk inte vill ge upp om sin tro på livet, kärleken till livet är den starkaste av droger. Just därför är det ett sådant enormt misstag att utsätta någon för ett sådant beroende, eftersom varenda en tvingas till avgiftning förr eller senare.

Ja orden räcker inte till på långa vägar för hur jävligt det var att förlora henne så tidigt, nej det finns ingenting här som ens kan komma i närheten av att fylla ett sådant hål.

Ja det är ett perfekt fängelse, ett genialt helvete. Vad du än gör skall det inte ruckas en millimeter. Ja, vi är inte direkt ensamma om att vara maktlösa, och till slut dö fullständigt hjälplösa.

Ja det gör det bara ännu mer till ett fängelse. Du skall inte tillåtas rymma!