Citat:
Ursprungligen postat av
Obmud
Det var en fin artikel, kunde varit längre.
E*sther har kanske samma envishet eller vad det nu kan vara som sin mamma, och samtidigt en klok och kärleksfull pappa. Hon har fått kämpa, liksom hennes syskon.
Särskilt jobbigt blir det förstås när man har haft en turbulent tonårsperiod, vilket gjorde att hon och Lena bråkade mycket. Att hon hade en fin dag på sin lilebrors födelsedagskalas med sin mamma har varit läkande, men E*sther förstår säkert att sådana bråk kanske beror på att de är lika, att det är väldigt vanligt och helt naturligt och trots det så fanns det en djup och äkta kärlek där.
"
– Jag kan känna igen mig mycket i henne även på andra sätt. I hennes önskan att bli älskad, i hennes enorma pannben, att hon stod upp mot saker som var fel. Jag är stolt över vem jag är och jag tror mamma hade varit det med."
//
"
Det mest smärtsamma för Ester var att höra om det tidigare våldet, om kontrollen och stalkningen som mannen utsatt hennes mamma för.
Under sorgearbetet, som Ester säger fortfarande pågår, har en del av henne känt ilska mot mamman.
– Varför lät hon det gå så långt? Han skadade henne, varför stannade hon? Och så känner jag en sådan sorg att han fick sådan makt över henne att fick kontroll över henne. Hon var egentligen så stark."
Jag hoppas att E*sther så småningom kommer till en punkt där hennes ilska över att Lena inte lämnade den destruktiva relationen blir mindre. En slags försoning med att Lena faktiskt kämpade, att hon liksom många andra kvinnor blivithjärntvättade, bundna.
Att Stefan tog sitt liv, det blev ytterligare ett slags trauma.
Jag har så oerhört svårt att se vad som lockade Lena till denna man. När fasaden väl krackelerade, syntes en omogen man fram.
Det är stort och fint av E*sher att kunna tänka på Stefans barn också.
