Risk för att min pojkvän har huntington, hur hanterar jag det här?

Hej kära flashbackare.
Jag har gråtit konstant i 3 dagar nu. I helgen fick jag reda på att mitt ex har avlidit. Först var jag otroligt ledsen över det, men nu har den händelsen snarare öppnat upp för extrem oro kring mitt nuvarande förhållande. Min pojkväns mamma har nämligen Huntington, en ärftlig sjukdom där barnen har 50% chans att få den felaktiga genen. Det är en sjukdom som i princip bryter ner hjärnan. Debuterar runt 30-50, han är 30 år. För varje generation som får det klättrar det ner i ålder och hans mamma fick första symptomen i 30 år. Man dör efter 10-20 år efter de första symptomen börjar komma. Under sjukdomsförloppet kan man bli personlighetsförändrad, få humörsvängningar, depressioner, tappar minnet, får ryckningar i kroppen och tillslut klarar man ingenting själv.

Min pojkvän har inte gjort det genetiska testet som visar om man har huntington eller inte. Så vi vet inte. Men efter mitt ex död kan jag inte låta bli att vara livrädd för att det värsta ska hända. Kommer på mig själv med att googla symptom och analysera min pojkvän hela tiden. Varje litet tecken tar jag som en sanning på att han har sjukdomen. Helt uteslutet att prata med honom om det här av självklara anledningar.

Jag är helt förtvivlad, vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Jag har aldrig träffat någon som jag älskar så mycket som jag gör med honom. Är så rädd. Har ni några tips på hur tusan jag kan befinna mig i den här situationen utan att spendera varje vaken sekund i oro?

Tack på förhand ❤️

Hej kära flashbackare.
Jag har gråtit konstant i 3 dagar nu. I helgen fick jag reda på att mitt ex har avlidit. Först var jag otroligt ledsen över det, men nu har den händelsen snarare öppnat upp för extrem oro kring mitt nuvarande förhållande. Min pojkväns mamma har nämligen Huntington, en ärftlig sjukdom där barnen har 50% chans att få den felaktiga genen. Det är en sjukdom som i princip bryter ner hjärnan. Debuterar runt 30-50, han är 30 år. För varje generation som får det klättrar det ner i ålder och hans mamma fick första symptomen i 30 år. Man dör efter 10-20 år efter de första symptomen börjar komma. Under sjukdomsförloppet kan man bli personlighetsförändrad, få humörsvängningar, depressioner, tappar minnet, får ryckningar i kroppen och tillslut klarar man ingenting själv.

Min pojkvän har inte gjort det genetiska testet som visar om man har huntington eller inte. Så vi vet inte. Men efter mitt ex död kan jag inte låta bli att vara livrädd för att det värsta ska hända. Kommer på mig själv med att googla symptom och analysera min pojkvän hela tiden. Varje litet tecken tar jag som en sanning på att han har sjukdomen. Helt uteslutet att prata med honom om det här av självklara anledningar.

Jag är helt förtvivlad, vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Jag har aldrig träffat någon som jag älskar så mycket som jag gör med honom. Är så rädd. Har ni några tips på hur tusan jag kan befinna mig i den här situationen utan att spendera varje vaken sekund i oro?

Tack på förhand ❤️

Börja knarka så löser det sig, helst heroin.

Usch, riktigt hemskt. Det enda du kan göra är väl att (försöka) inte tänka på det tills din pojkvän har gjort testet, tyvärr. Onödigt att sörja i förväg utan att ens veta om han är sjuk. Vilket han såklart förhoppningsvis inte är. Hoppas allt blir bra!

Jag är helt förtvivlad, vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Jag har aldrig träffat någon som jag älskar så mycket som jag älskar honom. Är så rädd att förlora honom. Har ni några tips på hur tusan jag kan befinna mig i den här situationen utan att spendera varje vaken sekund i oro?

Tack på förhand ❤️