Citat:
Ursprungligen postat av
Septemberflicka
Din favoritlänk börjar bli lite sliten. Låt oss slänga ett öga på innehållet, vad hittar vi där? Vissa delar verkar gå helt emot det agendakrig du för i denna tråd.
Titti Mattsson, professor i offentlig rätt som forskat inom barnrätt:
– Men att socialtjänstens utredningar i bland är bristfälliga beror inte på någon illvilja från deras sida. Socionomerna som driver utredningarna är utmärkt folk, problemet är att de inte har tillräckliga resurser för att göra det omfattande arbete som krävs alla gånger.
Det här stämmer inte. Av de utredningar jag läst har rena lögner klippts in. Journalanteckningar har klippts ihop för att ändra kontext på historien om barnet. Det är inte alls "utmärkt folk", utan folk som helt enkelt sitter och ljuger på arbetstid för att försöka omhänderta barn på felaktiga grunder. Att ljuga om klienter och barns utveckling kan omöjligt ha med "bristande resurser" att göra, utan om det något fel på moralen inom myndigheten.
Citat:
Ursprungligen postat av
Septemberflicka
Dag Stegeland, kammarrättspresident i Göteborg, har själv varit domare i många överklagandemål rörande LVU:
Det som särskilt utmärker LVU-målen från andra typer av mål är det höga antalet bifallande domar – domstolarna beviljar nästan alltid tvångsomhändertagande av barn. I mellan 80 och 90 procent av fallen får socialnämnden rätt att omhänderta barnet. Och när det kommer till de mål där föräldrar överklagar beslutet, har endast 9 procent av domarna ändrats under 2015.
Förklaringarna till detta skiljer sig åt. Enligt Dag Stegeland kan en anledning vara att socialtjänsten är så pass ansträngd att den tvingas prioritera de mest allvarliga fallen – vilket gör att den endast ansöker om tvångsomhändertagande när det verkligen behövs, »möjligen i för få fall«.
Jo så kan han tycka till dess att det är en närstående eller hans eget barn som drabbas. De som haft med denna myndighet att göra vet att domstolen inte gör någon prövning av soc material, utan det är utredningen som bedöms i princip, trots att det kan finnas stora mängder intressant material i journalanteckningarna som helt lämnas därhän. Och utredningarna innehåller ju som bekant alldeles för ofta stora brister. Klienterna får heller ingen information om sina rättigheter och att de kan begära ut material innan förhandlingen. Så det är inte rättvisa rättegångar här.
Vad det handlar om är att ingen vill erkänna att de gör fel. Domstolen vill det inte, socialtjänsten vill det inte, och inte socialnämnden heller... Och alla instanser litar alltid på att den enskilda socialsekreteraren gjort en rätt och riktig bedömning, vilket jag menar ofta inte alls är fallet.