Äkta vänner?

skulle tro att det vet du med säkerhet på din egen begravning, och då är det svårare att vet vad värdet av den kunskapen är, men en hint kan man säkert få medans man lever, men säker kan man nog inte vara.

Jag tänkte att vänskap är bygger på en känsla, vilket medför att vi inte vet om vad som förväntas på en och vad man själv förväntar sig av andra. Vi kan skapa teorier om hur en vän är, men i praktiken så är det känslorna som styr. Exv, kan jag förlåta någon för en dumhet, då känns det som en vän. Kan jag inte förlåta dem, då är vänskapen över. Har jag aldrig känt att någon är en vän så är det inte en vän.

Vad menar du med att vänskap inte är mer än vad man gör mot varandra?
Kan man vara vän med en robot?

Man får fejka sin begravning, lagom pass innan man dör, så man kan få till testamentet rätt.

Jag menar att vänskap som känsla, bara är just en känsla. Man kan känna sig väldigt nära någon, men det inte bygger på att man faktiskt varit med personen och interagerat, så förblir det bara en känsla.

Har du någon gång varit med om att du träffar en vän som du inte hört av på flera år. Ni pratar lite om förr, men sedan så upptäcker du att ni inte har något gemensamt längre. Det beror på att det inte räcker med en känsla eller att ni betraktar er som vänner. Det är tiden ni spenderar tillsammans och orden ni utväxlar, som ÄR vänskapen.

Precis det jag tänkte själv när jag skrev det.

Ah, jag fattar. Men det leder ju till det där informella kraven, hur mycket är tillräcklig tid tillsammans för att det ska räknas? Det blir förstås missvisande om jag påstår att Erik är min vän som jag aldrig träffat eller pratat med sedan jag var 5 år gammal. Känslan jag har kvar är dock positiv, det känns som en vän; men jag skulle dock lägga till ett gammal framför vän: Erik min gamla vän, han är en gammal vän.

Erik och jag återupptar vänskapen om vi började träffas igen. Den meningen visar att vänskap är något som kräver en viss nivå av kontakt.

Jag verkar ha dålig koll på det här med vänskap.

"Räknas"? Jag har inget behov av att sätta ord på huruvida människor jag känner är att räkna som "vänner" eller inte. Har du det, och i så fall varför?

Som att vinna på triss.

Har haft kvinnliga "vänner" som lekt att dom bryr sig massa men dom har haft en känslomässig agenda där bakom egentligen.

Hur många vänner har du just nu?
Där, nu har du det behovet.

Jag har 3 som jag hör av mig till någon gång i månaden och 2 jag umgås med nästan varje dag.
Jag har typ 5 vänner... resten räknas nog inte.

Det behovet har jag absolut inte, och de flesta jag känner har det inte heller tror jag.

Låter bara som du inte har några vänner när du säger så.

Jag skulle ställa upp natt och dag för mina vänner. Vet dock inte om dom hade gjort det för mig. Mina vänner jobbar på andra arbetsplatser än mig själv. Några bor relativt långt bort. Känns dom det blir fel och mer fel, när jag tänker på det. Ibland skäms jag för att jag inte har någon i livet liksom. Att mina grannar ser att ingen hälsar på mig.. Jag har mycket ledighet från mitt jobb. Är ledig i veckovis ibland. Då händer det, att jag inte riktigt pratat med någon på en vecka. Är rädd att det syns att jag är ensam. Ibland önskar jag att jag hade massor med vänner, att jag var populär och det var fest och kul och spännande upptåg hela tiden. Samtidigt så vill jag vara i fred. Kolla på film och låsa dörren här hemma. Ju mer jag tänker på min situation, desto mer snurrar allt. När man får reda på att mina vänner hälsar på andra, som inte ens är bra personer alls. Falska och knäppa. (inte bara min uppfattning). Känns alltid som jag inte är inkluderad. Ibland kan jag önska lite, att det vore till och med bättre att jag skulle bli utnyttjad. (skjuts med min bil, hämta saker m.m)