Citat:
Ursprungligen postat av
Comitium
Jag vet inte om Douglas Murray har avgett någon programförklaring eller etikett för sin politiska hemvist. Jag tror inte det. Så är han liberal eller konservativ?
Det som är klart i hans inlägg i The Spectator, som du länkat till, är att han intensivt försvarar yttrandefriheten som ju oneklige är en grundsten i den klassiska liberalismen.
Begreppet liberal är tyvärr ytterst besvärligt, eftersom beteckningen kan stå för lite vad som helst, alltifrån de som sympatiserar helhjärtat med woke-ideologin till klassiska liberaler eller på yttersta kanten libertarianer och anhängare av nattväktarstaten. Att vara liberal är att vara kluven som en folkpartist så träffande uttryckte det.
Begreppet konservativ kan också vara lite knepigt men inte alls i klass med begreppet liberal. Vanligen avses att man vill bevara det som man tycker om och som har visat sig fungera väl. En konservativ motsätter sig radikala förändringar, i synnerhet radikalism som en ideologi om förändring för förändringens egen skull - som att den i sig är något positivt.
Med den synen på vad konservatism är och som torde delas av de flesta kan man knappast beskriva Douglas Murray som annat än konservativ, och det gör också varenda en som kommenterar hans författarskap och opinionsbildning. Och att han hyllar yttrandefriheten förtar inte bedömningen av honom som konservativ.
Murray vänder sig mot vänsterns radikala idéer om förändringar av samhället och dess institutioner och woke-ideologernas vridna idéer om massinvandring, mångfald, ras, kön och transsexualitet m.m. Murray är ursinnig över hur wokevänsterns gör allt de kan för att rasera den nedärvda kulturen och samhällsinstitutionerna. Det kan bara kallas en konservativ hållning. Bevara – inte förstöra och riva ner.
Du påstår att Murray anser att invandrarna bör påtvingas hans vänstervärderingar med mer repression. Hans vänstervärderingar? Varifrån får du sådant?
Du skriver: ”Likt andra woke-kritiker från vänster är han orolig för att vissa vänsterströmningars brytning med centrala upplysningsidéer ska få vänstern att rasa samman.” För min del tror jag inte att han är det minsta orolig för det. Som sagt: Varifrån får du allt?
Edmund Burke anses av många inte bara som en av konservatismens fäder utan som dess grundare. Man kan ju tycka vad man vill om det, men att han läses som en konservativ ideolog av intresserade och knappast som en liberal förgrundsfigur är ju rätt klart.
Men visst, han hade också liberala idéer om frihandel, religionsfrihet för katoliker och befrielse från brittisk imperialism som de amerikanska kolonierna. Men precis som med Douglas Murray fråntar det honom inte hans konservativa grundsyn.
Problemet med sådana här diskussioner är om någon fastnar i begreppsexercis och etikettering av människors politiska tillhörighet. Det är mycket mer fruktbart att se vad folk säger och vad de gör. Du verkar ha hamnat i den fällan, vilket kanske kan förklara dina skruvade resonemang och ofta helt besynnerliga påståenden.
Din klassificering av Douglas Murray är fullständigt uppåt väggarna och stundom helt absurd.
Citat:
Ursprungligen postat av
Comitium
Du skriver att Douglas Murray ser mörkt på Västvärldens utveckling och att det mesta ser ut om att gå dåligt framöver.
Ja det stämmer ju att han ser mörkt på västvärldens utveckling, d.v.s. att han är ytterst kritisk mot de idéer som sprids av woke-vänstern men han gör allt för att slå tillbaka mot deras propaganda och extrema agenda.
Murray är alltså ingen defaitist som tror att det mesta kommer att gå dåligt framöver. Tvärt om tror han att de konservativa kommer att vinna och stå emot angreppen på vår västerländska kultur och civilisationt.
Murray argumenterar oförtröttligt mot de idiotier som woke-vänstern kommer med. Se t.ex. Stephen Edgingtons intervju på Youtube med Murray: ”Why the conservatives will win the war on the West”.
https://www.youtube.com/watch?v=GC4xEuD6B1M
Han har återkommande kallat sig liberal, och hans projekt går ut på att försvara "västerländsk civilisation", som med hans (försåtliga) definition betyder liberal ideologi. Detta har tagits upp åtskilliga gånger i tråden av olika skribenter.
Det är mycket lätt att skilja mellan konservatism och liberalism. Konservatism är auktoritär och liberalism är emancipatorisk. Konservatism är hierarkisk och liberalism är massindividualistisk. Konservatism är tragisk och liberalism är progressiv. Konservativ kultursyn är vertikal, uppifrån-och-ned, och liberal är horisontell eller rent av vertikal nedifrån-och-upp.
I intervjun du länkar till talar Murray om sitt identitetslösa ideal, där till och med politik ska vara bortkopplad från identitet, och därmed från människor av kött och blod. Enligt Murray kom hotet emot detta ideal tidigare bara från några få inom "extremhögern", men numera sysslar vänstern med omfattande urskiljning av raser, kön m.m. Han kritiserar en vänster som har plockat upp konservativas urskiljningsförmåga och försöker att sätta den i vänsterns tjänst, vilket Murray ser som hopplöst, dumdristigt och kontraproduktivt, förmodligen med rätta. Han går till storms mot en del av vänstern som har kompromissat med högern i hopp om att på så sätt nå egna framgångar.
Murrays konflikt med vad han kallar kulturrevolutionärerna, eller woke-vänstern, handlar om tillvägagångssätt. Wokarna anser att det behövs reformer som jämnar ut ekonomiska och statusmässiga ojämlikheter först, innan vi är framme vid det tillstånd där alla kan ha lika rättigheter. Murray kräver att vi ger alla lika rättigheter med en gång. Hans linje är mer otålig och revolutionär.
Språket är genomgående avsett att förleda lyssnare från substansen. Woke-vänstern är frasradikal med förespråkar egentligen reformistisk kulturkapitalism. Murray riktar sig till reaktiva krafter men förespråkar faktisk revolutionär vänsterpolitik. Notera att han aldrig talar om européer som människor, bara om "västerländsk civilisation", med vilket vi vet att han menar liberal ideologi.
(Därutöver har vi hans totala inkonsekvens i förhållande till Israel, där han plötsligt är för en extremt aggressiv identitetspolitik, av ett gränslöst våldsbejakande slag som europeiska "högerextremister" inte över huvud taget befattar sig med. Det gör honom ännu slemmigare och svårare att respektera.)
Citat:
Ursprungligen postat av
Comitium
En viktig konservativ debattör i dessa sammanhang som bör nämnas var också den nyligen bortgångne filosofen Sir Roger Scruton. Han beskrev konservatismen som en vilja att bevara det som man har som man tycker om och som har visat sig fungera bra. Det innebär ett motstånd mot radikalism i olika former, i synnerhet där det innebär en vilja att förändra för förändringens egen skull, som något gott i sig.
Scruton är inte helt ointressant men i grund och botten alltför reaktiv. Han kan vara bra när han kritiserar vänstern men när han föreslår alternativ finns det sällan mycket av substans där, vilket han själv kan erkänna. Bara glimtvis uppvisar han något av konservatismens motrevolutionära anda, som var så mycket mer framträdande hos hans generationskamrater i den kontinentala nya högern.
Scrutons mest inflytelserika bok torde vara Beauty. Den innehåller bra kritik av modernismen och dess trötta dyrkan av Konstnären. När han ska staka ut en annan väg föreslår han dock samma kantianska konstsyn som konstnärsgeniet vilar på. Scruton verkar ha varit nostalgisk över en äldre inkarnation av modernismen, men förstod inte att det inte går att återvända till den. Äldre modernistisk konst kan ha attraktiva drag eftersom det dröjer kvar inslag från strömningar som kom tidigare. Till exempel behärskade impressionisterna fortfarande tekniker från det akademiska måleriet. Att nylansera konstteorier från 1700- och 1800-talen innebär inte en återgång till den tidens situation, eftersom den präglades av spår från medeltidens och renässansen konstsyner, där begreppet "konst" inte ens var relevant.
