Douglas Murray - Brittisk konservativ debattör - Inflytande och betydelse

Min ståndpunkt står i absolut kontrast mot den proisraeliska retorik som vi båda känner till, vilket gör att jag fokuserar på de frågor som systematiskt förbises i dylika sammanhang. Och jag misstänker att du är betydligt mer splittrad i frågan än Murray.

Nej, det stämmer inte. Dels är det till Israels fördel att statsskicket är etnocentriskt och att den oönskade minoritet som är föremål för etnisk rensning och folkmord inte omfattas av samma medborgerliga rättigheter. Dels legitimeras Israels agerande av den propaganda som framställer statsskicket såsom en liberal demokrati efter brittiskt snitt, eftersom det möjliggör ett förnekande av den förra insikten. Jag har personligen aldrig stött på någon som likställt Israel och Sverige, men det kan röra sig om en felskrivning från din sida.

Israel existerar dels för att president Truman gjorde gemensam sak med Stalin och drev igenom dess suveränitet från UK (Mandatory Palestine) i FN:s Generalförsamling 1947, dels för att LBJ tog över som president 1963 och genomförde en utrikespolitisk helomvändning i jämförelse med föregångaren JFK. Under Trumps styre kan vi likna förhållandet USA-Israel vid ett "wag the dog"-scenario, men tidigare administrationer har huvudsakligen underställt Israel USA:s grand strategy. Men även USA har varit föremål för direkta terrordåd, såsom i attacken mot USS Liberty 1967, som LBJ tystade ned. Dessutom har individer med israelisk anknytning alltid utgjort ett säkerhetshot mot amerikanska intressen, i synnerhet med fokus på USA:s kärnvapenprogram, och i det avseendet rekommenderar jag att du läser på om Jonathan Pollard eller makarna Rosenberg.

Vid det här laget är du påläst om Folke Bernadotte -- och förhoppningsvis Haganah, Irgun och Sternligan -- och är samtidigt väl medveten om Israels kontinuerliga terrorism, vilket medfört massinvandring till och destabilisering av Västvärlden. Dessutom har den så kallade tvåstatslösningen alltid varit ett sätt att häva Israels nuvarande statsskick och territoriella anspråk. Israels splittring/uppdelning har alltså varit en gemensam västerländsk policy 1991-2017 och 2021-jan 2025, men har varit ett svenskt förhållningssätt sedan innan staten Israel bildades.

Komplexiteten blir skenbar för den som känner till förrangsställningen mellan åtagandena.

Jag motsätter mig spridningen av "värdegrunden" som ett krav för delaktighet i dess försörjningskedja. Se Frances Stonor Saunders Who Paid the Piper?: CIA and the Cultural Cold War för en utförlig beskrivning av hur USA:s och UK:s underrättelseverksamheter detaljstyrt media, kulturliv och akademiska lärosäten i Europa sedan 1948. Förhoppningen med Trump var att hans ledarskap skulle innebära ett slut för denna historiska kontinuitet, som ofta går under termen neokonservatism, men han har snarare accelererat dess sionistiska aspekt. Och det är just denna acceleration som Murray propagerar för på ett ohederligt sätt.

Det framstod snarare som en kortslutning eftersom motargumenten presenterades av den propalestinske ashkenasen Dave Smith. Murray ifrågasatte även Smiths etnicitet på Twitter, vilket ytterligare visade hur han misslyckades med att hantera debatten och försökte använda sig av Saul Alinskys retoriska knep, dvs sammanfoga sak och person, för att underminera meningsmotståndaren.

Den liberala värdegrunden bygger på ett snedvridet egalitärt fundament -- tabula rasa, empirism -- vilket mynnar i massinvandring och wokeness jämsides samhälleligt och ekonomiskt kaos varhelst den slår rot. Den regeringsform som Sverige hade 1809-1974, med maktdelning mellan riksdag, regering och Kungl. Maj:t, vittnade tvärtom om en hybrid som stod nära Hegels rättsfilosofiska ideal eller som en konservativ variant av Montesquieus modell. På så vis skiljs utrikes-, militär- och säkerhetspolitik från riksdag och regering, vilket gör att nationens överlevnad inte blir föremål för vänstervridna ideologers nycker (re: nedrustning, wokeness i underrättelseapparaten).

Amerikaniseringen har medfört den kulturdöd som går under termen wokeness, och i det avseendet bör vi betrakta det samtida USA som en spegel av det kalla krigets Sovjet. Vi ser inte påverkansoperationer av det slaget från dagens Ryssland och Kina, vilka omfamnar socialkonservativa ideal efter sina respektive förutsättningar, utan kan snarare förvänta oss en ordning i linje med den Europeiska konserten under Metternich et al.

För övrigt vore det passande om en eller flera av de frågor du lyfter i ovanstående inlägg blir föremål för diskussion i separata trådar, medan vi bibehåller fokus på Murray och hans sionism/neokonservatism i den här specifika tråden.

Hans Järtas klassiska liberalism. Jag startade en tråd om den för ett tag sedan i liberalismforumet: (FB) Hans Järta, upplysningsliberalism och materialistisk liberalism

Järta kan med fördel jämföras med Murray. Båda är liberaler, men Järtas klassiska liberalism (i deskriptiv mening, ej att förväxla med amerikanskt språkbruk) var medveten om det kaos som liberalismen har potential till, och försökte att bygga in diverse spärrar emot kortsiktighet och alltför långt gången massindividualism. Murrays hejdlösa nyliberalism har ingenting sådant. Den ignorerar alla varningsklockor, och när anhängarna ändå tvingas erkänna att något har gått snett (i Murrays fall: invandrares illiberala antisionism) blir deras lösningsförslag att skrika efter ännu mer radikal liberalism.