Citat:
Jag uppskattar ärligt dina sakliga svar i de senaste inläggen, men här fallerar du igen. Ska det verkligen vara så förtvivlat svårt för dig att förstå att det finns ärliga människor som inte tänker, tycker och tror exakt som du?
Jag tycker, alldeles helt ärligt, att det är totalt irrelevant om jag inte minns ett jota av mitt liv så fort jag dör. Visst vore det lite najs om vänner och familj kommer ihåg en efter döden, och visst vore det även najs om man hade lyckats göra något sorts avtryck som iaf någon känner till om hundra år, men ÄRLIGT talat är det också rätt irrelevant. Vet du varför? Jag kommer ju liksom inte att vara med! Vad har jag för glädje av snälla saker som någon säger om mig om hundra år??
Däremot lever jag ju NU, och det är NU jag kan göra saker som är roliga, intressanta, underbara, osv. Livets mening handlar om LIVET, inte om när man är död!
Sååå..
Berätta nu för mig varför jag borde se på detta på ett annorlunda sätt. Varför borde jag bekymra mig ett jota om att jag inte kommer minnas något när jag dött? Varför borde det på minsta sätt påverka mitt liv?
Jag tycker, alldeles helt ärligt, att det är totalt irrelevant om jag inte minns ett jota av mitt liv så fort jag dör. Visst vore det lite najs om vänner och familj kommer ihåg en efter döden, och visst vore det även najs om man hade lyckats göra något sorts avtryck som iaf någon känner till om hundra år, men ÄRLIGT talat är det också rätt irrelevant. Vet du varför? Jag kommer ju liksom inte att vara med! Vad har jag för glädje av snälla saker som någon säger om mig om hundra år??
Däremot lever jag ju NU, och det är NU jag kan göra saker som är roliga, intressanta, underbara, osv. Livets mening handlar om LIVET, inte om när man är död!
Sååå..
Berätta nu för mig varför jag borde se på detta på ett annorlunda sätt. Varför borde jag bekymra mig ett jota om att jag inte kommer minnas något när jag dött? Varför borde det på minsta sätt påverka mitt liv?
När jag insåg att jag skulle dö grät jag hela dagen tills jag föll i sömn. Mina föräldrar kunde givetvis inte trösta mig. På de 50 år som har gått sedan dess har jag nästan aldrig kunnat känna någon entusiasm för annat än hedonistiska saker, och ofta kan inte ens de trösta mig. Ibland är det roligt att briljera med mitt intellekt och mina kunskaper, som när folk häpnar över min allmänbildning eller när kirurgen i München frågade hur det var möjligt att jag talade så bra tyska (fast operationen som jag genomgick där fallerade efter bara 5 månader). Men i stort sett har den där upptäckten om döden för 50 år sedan alltid kastat smolk över allt jag har upplevt.
Jag finner det i princip otänkbart att någon med normal eller hög intelligens skulle kunna undgå att känna sig helt förkrossad över det faktum att hela deras liv bara kommer att ta slut för evigt en dag.
