Citat:
Ursprungligen postat av
Flowerpower69
Jag blir inte klok på Åsa, hennes reaktioner, eller snarare brist på dem, gör att jag inte begriper vad hon tycker egentiligen. Det är nog det som gör att hon framstår som sval, mystisk och intressant för en del män.
Hon har bara ett ansiktsuttryck och ett försiktigt leende. Hon verkar väldigt osäker på sig själv, hon är nog fortfarande den där rädda tjugoåringen som pratar dämpat och försiktigt för att inte synas för mycket men ändå få vara med. På den romantiska middagen hade hon en fusklapp i knät. Ok att man vill vara förberedd och fundera på vad man vill veta om den andre, men att ta med lappen med frågor/samtalsämnen var lite konstigt.
Och när Atle berättade om sina eskapader som gigolo i sin ungdom, hennes ansikte var helt nollat. Antingen tänkte hon "åh, fan det här gör jag mig av med till frukosten" eller så är hon så blåst som hon verkar. Ska vi tro på att hon som bott i Italien inte vet skillnaden på en gigolo och en piccolo?
Tyckte hon såg betänksam och en aning obehagligt berörd ut när han berättade. ”Och det är inget du tänker på i efterhand, som du kanske skulle ha gjort annorlunda?” eller hur nu orden föll.
Hon ger väl honom en chans, men, som sagt, tror inte de spelar i samma liga.
Vad är det han har som hon tror sig behöva? Förutom ”ett skott i råttan” som någon skrev om Lotta Ramel (tycker f ö att den sistnämnda verkar trevlig. Men det är jag det)