Än en gång så larmar vården om brist på sjuksköterskor och vad gör vi?

Vem kommer ersätta ssk? Knappast uskorna när ytterligare tusentals går i pension.

Det här tjatet om att de inte är anpassningsbara är ju dravel. Du målar ut en hel yrkeskår efter hur individer beter sig. Det är lika korkat som att säga att alla svarta afrikaner är kriminella eller att alla som rökt en joint är nedknarkade pundare (eller vilket skituttryck man nu vill använda).

Är eet något vi i vården måste vara är ert anpassningsbara då det ständigt sker förändringar. Nya arbetssätt påtvingade av folk som inte jobbar i verksamheten. Nya regler, nya datorsystem, nya journalsystem och en massa annat som jag inte ids ta upp. Det är ständiga förändringar.

De har rätt omfattande medicinsk utbildning så jag skulle inte kalla ssk-utbildningen för "omvårdnadsutbildning". Däremot har jag hört från flera ssk:er att den moderna ssk-utbildningen innehåller mycket dravel också.

Man kan jämföra med usk-utbildningen. De av mina kollegor som är 60+ har en helt annan, bättre och mer gedigen usk-utbildning än dagens nyutbildade uskor. De hade fler delegeringar och fick träna mycket mer på praktiska moment istf en massa annat nonsens.

Idag dyker det upp personal som knappt vet hur man tar venösa prover, som inte kan sätta en KAD, som inte begriper att usk INTE får hålla på med cvk:er mm. Jag har mött en hel del inkompetenta, rentav stenkorkade uskor (och ssk:er) som har absokut noll koll på någonting men jag kan ju inte påstå att majoriteten är så och att det är någonting generellt. För det vore ren lögn.

Jag tycker dina inlägg stinker av förakt och det är svårt att ta dig seriöst. Jag har mött andra här på FB som betett sig som du och ni är knappt värda den uppmärksamhet ni får.

Du har ju stenkoll. Inte.

Vad syftar du på?

Många kloka och vissa inte så kloka kommentarer har redan kommit. Ett sätt för att öka effektiviteten vore att minska den vansinniga dokumentationen. I vårt journalsystem utgör, och detta är helt seriöst, omvårdnadspersonalens anteckningar ca 70% av textmassan på vårdavdelningar. Många standardiserade anteckningar om diverse scores, t ex risk för fall index, undernäringsscore, risk för tryckssårsscore, förvirringsscore etc. Det är standardiserade formulär som ssk måste gå igenom vilka alla har en god intention, men trycker i många fall undan att träffa patienterna och vårda dem.

Även att minska admin-personal. Det finns t ex enhetschefer, områdeschefer, avdelningschefer med flera som ofta är sjuksköterskor. Visst behövs chefer, men antalet är för många. Bättre att ssk får jobba kliniskt. Incitamenten att jobba på avdelningen är för små. Det blir obekväma arbetstider och kroppsvätskor på ett annat sätt än på t ex mottagningar. Öka OB-tillägg tror jag skulle ha bra effekt.

Minska akademiseringen på ssk-utbildningarna. De flesta ssk jag möter tycker det är för mycket fokus på fluff och trams och för lite på omvårdnad. Hade man gjort utbildningen mer anpassad för hur ssk-yrket är tror jag att man kunde behålla fler som just nu droppar av.

Sen vill jag också passa på att säga vad majority opinion är, sjuksköterskor är en integral del av sjukvården och att ersätta dem finns det nog väldigt få som skulle tycka var en bra idé. En erfaren och kompetent syrra kan rädda ens journatt medan en kass kan förstöra den. Har man en avdelning med bra syrror underlättar det ens arbete fruktansvärt mycket.

Såg du det fetstilade?

Här har vi en som har koll på läget. Det är alldeles för mycket dokumentation, för många olika journalsystem, för mycket "fluff".

De olika yrkesgrupperna kompletterar varann och när sjukhusen tillfälligtvis gjorde sig av med uskor för att man ville höja den formella kompetensen genom att ersätta dem med ssk, blev resultatet något man vanligtvis hittar i en blöja - scheiss.

Det finns såklart undantag men de flesta ssk jag jobbat med genom årens lopp är vansinnigt less på allt dokumenterande, alla poänglösa möten, dubbel och trippeldokumenterande in absurdum.

Man kan tycka vad man vill om vikten av dokumentation för att kunna se statistik men dokumentationen tar tid från patienternas behov. Dessutom dokumenteras inte allt ändå därför att det "glöms bort". Man hinner inte med så dokumentationen och statistiken för exempelvis vårdtyngd blir missvisande.

Visar statistiken på en mycket låg vårdtyngd resulterar det i att man skär ned på personal, för "den behövs ändå inte". Det lustiga är att det finns alltid behov av olika typer av chefer, fler snordyra konsulter, folk som ska kontrollera folk som ska kontrollera folk som ska kontrollera folk in absurdum. Alla dessa småpåvar som gör en massa nonsensjobb skulle rationaliseras åt helvete snarast möjligt.

Här är nog de flesta regioners stora problem, lite som med SR och deras besparingar nu när 180+ tjänster ryker då de flesta är värdelösa mellanchefer, HR och kommunikation. Regionpolitikerna tycker om att ge människor arbeten inom sitt eget parti och dessa placeras på tjänster som INTE är relevanta för basuppdraget, nämligen vård.

Ja men det är min uppfattning, om du har en annan är det helt okej.

Men hur kan du tala för all vårdpersonal? Löjligt generaliserande och lögnaktigt att komma med såna påståenden. Nej, alla inom vården gnäller inte men de som gnäller är tämligen högljudda.

Måste vi ta detta? Är vi inte vuxna nog att förstå vad man menar när man säger alla? Förutsatt att du inte har någon diagnos som gör att du har svårt för att inte ta saker bokstavligt.

Problemet är att dessa administratörer och mellanchefer oftast är just sjuksköterskor.
Sjuksköterskor som inte vill skita ner sig på vårdgolvet, inte gå i bylsiga sjukhuskläder, inte ta bort nagellacket eller jobba ob-tid.

I stort sätt ingen sjuksköterska som blir chef/mellanchef fortsätter att jobba på vårdgolvet en del av arbetstiden. Nästan ingen. Medan nästan alla läkare som blir chefer fortsätter som kliniskt verksamma på deltid.
Varför är det så?

Det är dessa administratörer/sjuksköterskor som med Sjuksköterskefackets hjälp infört de vansinniga administrativa pålagor som alla på vårdgolvet - inklusive patienterna - lider av idag.

Precis som samma Sjuksköterskefack också tvingade fram omvandlingen av undersköterske- och biträdestjänster till sjukskötersketjänster - för att gynna sjuksköterskorna.
Dessa tjänster står idag tomma för sjuksköterskorna vill inte göra jobbet - och Sjuksköterskefacket stoppar att vi återanställer undersköterskorna och biträderna igen.

Jag tror inte att vi kan vända skeppet och förändra inställningen hos sjuksköterskorna som grupp.
Sjuksköterskorna och deras fackförbund har helt enkelt tyvärr fått möjligheten att förstöra för mycket
Det har gått för långt, vi har hamnat för snett i sjukvården.

Alla som efter många kliniskt verksamma år idag har chefspositioner och sitter som rådgivare till beslutsfattarna i ledningsgrupper VET att sjuksköterskorna som grupp och deras fackförbund har stor del i att sjukvården har så stora problem idag.
Detta är en ständig källa till diskussioner - men de sjukskötersketepresentanter som ibland är med slår ständigt bakut vid förslag till förbättringar.
De vill behålla administrationsmängden, vill behålla de obesatta sjukskötersketjänsterna, vill inte minska den administrativa personalgruppen där de själva ingår och vill inte heller anställa fler undersköterskor och biträden.

Där sitter problemet.
Det är därför som antalet helt sjuksköterskefria vårdenheter ökar idag.
Det fungerar helt enkelt bättre med undersköterskor och läkare och ett minimum av administration.
Deras produktion är dessutom över lag högre mätt i antal patientmöten och operationer.

Det är inte enskilda sjuksköterskors fel att det ser ut som det gör inom sjukvården idag - många gör säkert så gott de kan. Men som högljudd ständigt klagande grupp uppbackade av ett militant fackförbund som helt tappat focus för vem vården är till för, har det blivit så här fel.

Även sjuksköterskeutbildningen har fel inriktning och tränar inte på yrkesförberedande moment. Man vill inte byta ut flumundervisningen mot en förnuftig verksamhetsinriktning i sjuksköterskeutbildningen, vilket gör att ny-exade sjuksköterskor ofta är helt vilsna och väldigt okunniga med fel inställning när de börjar jobba.
Scenariet att dessa sjuksköterskor är de som ska arbeta inom framtidens sjukvård ser inte så ljust ut.
Vill vi verkligen ha det så?

Skälet till detta beror på att den praktiska biten sker på sjukhusen, och för att en nyanställd ska få anställning måste denne i princip ha någon erfaren SSK som hjälper dem i deras nyanställning.

Därav finns det många legitimerade SSK, men som inte får anställning på sjukhusen för att det inte finns någon som utgör stöd, eller mentor. SSK-utbildningarna vill utbilda så många som möjligt för att hålla i gång sin verksamhet och har därför inte råd att lägga pengar på utbildningsmaterial utan istället ägnar man sig mer åt att flumma med teori och text om "omvårdnad".