Skola kan inte hantera pojke som misshandlar och dödshotar (Staffanstorp)

Lite citat



Helt sjukt att det läggs ner - Krister Åkesson kommer också med riktigt svaga svar på frågeställningarna han får.

Garanterat att ungen är lika dampig som tidigare. Sådana barn ska inte gå bland andra barn och störa dom i sin utbildning.

Sverige upphör aldrig att förvåna.

Visst, föräldrarna har ett grundläggande ansvar för att uppfostra sina barn och lära dem om respekt, empati och rätt och fel. Men det är också viktigt att komma ihåg att skolan är en plats där barn tillbringar en betydande del av sin tid och där de förväntas lära sig inte bara akademiska ämnen utan också sociala och emotionella färdigheter.

Skolans ansvar inkluderar att skapa och upprätthålla en miljö där alla elever känner sig trygga och respekterade, och att ingripa när det uppstår problem eller konflikter. Om en elev utsätts för trakasserier eller misshandel i skolan, är det skolans ansvar att agera för att skydda offret och förebygga fortsatta incidenter. Detta kan inkludera att inleda samtal med både förövaren och offret, implementera åtgärdsplaner för att förhindra återfall och erbjuda stöd och resurser till de inblandade parterna.

Så medan föräldrarna kan behöva stöd och vägledning i sitt föräldraskap, ligger ansvaret för att hantera och förebygga trakasserier och misshandel i skolan främst hos skolan och dess personal. Om skolan inte tar sitt ansvar på allvar och misslyckas med att agera för att skydda eleverna, kan det vara nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder, som att involvera högre myndigheter eller byta skola.


Ja, i detta fall skulle Lovas byte av skola ses som en konsekvens av den nuvarande skolans misslyckande med att tillhandahålla en trygg och respektfull miljö för henne. Bytet av skola är en åtgärd som behöver tas när den nuvarande skolan inte lyckas skydda en elev från trakasserier, mobbning eller andra former av misshandel. Det är viktigt att skolan och dess ansvariga förstår allvaret i situationen och vidtar åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och se till att alla elever känner sig trygga och välkomna.

Han har troligtvis beteendestörningar och damp och behöver egen assistent, kanske sitta avskilt och föräldrarna behöver säkert stöttning.
Skitbeteendet kommer väl hemifrån.

Görs inget nu kommer det gå åt helvete så skola, bup socialtjänst måste sätta in extrastöd nu.

Särskolan har jag för mig är bara för utvecklingsstörda.
Tvivlar kompetens för att hantera våld finns där.

Är barnet så stökigt att den inte kan fungera i vanlig skolan så ska de definitivt iväg till specialskolor för problembarn.
Kanske en koncept att öppna i anslutning till våra fängelser.
Där finns kompetensen att hålla kontroll på våldsverkare och de måste erbjuda skola till alla minderåriga som gör våldsbrott, så man slår två flugor i en smäll här.

Det är de vuxnas ansvar att ta reda på vad som är fel. Eleven ska givetvis både polisanmälas samt orosanmälan till socialtjänsten.

Skolan är en arbetsplats som ska vara fri från våld. Det är skolplikt och ingen människa skulle vilja av tvång gå iväg någonstans och utsättas för våld och hot. Vi accepterar inte sådant i relationer utan kallar det våld i nära relation- våld i skolan är likvärdigt. Särskilt om det är en klasskamrat då förövaren ständigt har tillgång till offret. Själv var jag svårt mobbad som mycket liten men i lågstadiet så befann sig åtminstone de värsta i en parallellklass så jag slapp bli slagen på i min klass.

Av sådana skäl är jag enormt irriterad på att man anser att vissa situationer är förmildrande, föräldrar -barn eller barn-barn är inte förövare perspektiv vi ska försvara för isåfall får män slå kvinnor och kollegor eller chefer slå andra de inte gillar och fattiga får råna mer ekonomiskt stabila osv.

Det är sannolikt en massa saker som pågår hos någon som går hem från jobbet och slår sönder frun eller våldtar sina barn efter arbetstid men det är jävligt irrelevant för offren. Detsamma gäller barn som mobbar andras. Deras problem ska vuxna lösa och förstå. Vi ställer förövrigt inte diagnoser såsom antisocial, narcissism, borderline, sadism och annat på barn men varenda ondskefull jävel har någon gång gått i skolan och befunnit sig där en stor del av utvecklingen till när den blev vad den är.


Finns många med adhd och/eller autism som inte alls är elaka. Finns även många av dem som istället är synnerligen utsatta av lärare och klasskamrater. När jag växte upp var det många av de snällaste av pojkarna lärarna skrek mest på för att de inte satt stilla eller hade öronen med sig utan gjorde annat i klassrummet.

Adhd är inte ett personlighetsdrag, det är en uppmärksamhetsstörning. Autism är inte heller en särskild personlighet. Däremot kan vi gissa att de barn med psykopatiska drag eller hjärnor kommer få de diagnoserna felaktigt ställda eller har som dubbeldiagnoser.

När det kommer till mobbning så är det två slags barn som blir särskilt utsatta. Sådana som mig som gick till skolan och var kinkiga och mjuka vid skolstarten men även just de som ger svar på tal, slår tillbaka och inte accepterar att bara ta emot. Jag själv utvecklade de egenskaperna i mellanstadiet men de barnen syns också tidigt och går med hundhuvud mycket ofta när de faktiskt är offer med laglig rätt till nödvärn. Det kan ha varit det som gjorde skillnaden för din sons mobbare. At han undslapp din sons mobbning och andras. Du förstår (jag minns att din son även är autistisk) de flesta barn som klagar på mobbning blir inte ständigt utsatta och de utsätter även andra barn för mobbning vid andra tillfällen.

Barn har inte de abstrakta tänkandet som krävs för att hantera sammanhang och förstå deras egen del i problem. Om din son var oförskämd och elak så kan det absolut ha orsakat att klasskamraten tröttnat och är det något mobbare inte tål, är det när någon ger igen. Oavsett vad så speglar mobbning främst en dysfunktionell situation som vuxna inte har den kontroll över som vi ska kunna kräva av vuxenvärlden. I get barn, varken din son, hans mobbare eller andra barn ska behöva må dåligt i skolan men just den stunden när barnet utsätts är det verkligen skitsamma vad för diagnoser någon annan har eftersom poängen är att man inte ska behöva bli utsatt.

Hälften av alla mobbande barn är också mobbare. Det är de som låser in sig på toaletten för att undkomma förövare, som gråter, vägrar slå tillbaka, försöker be läraren att lösa konflikterna och som helst stannar hemma-som är de som generellt utsätts utan att det handlar om dem mer än att de är tacksamma offer och en mängd måbra-hormoner sprutar igenom de elaka skolkamraterna.

Jag har varit väldigt mobbad, extremt utsatt och det berodde absolut inte på diagnoser utan att barnen inte själva kunde hantera ordning utan var mest såsom barn är. Helt normala ungar de flesta av dem. Fram till mellanstadiet då det där började handla om störda barn och de som skapade konflikter (i högstadiet var det konflikter ej mobbning) när jag gick i nian hade psykopatiska drag eller drag av andra mycket allvarliga störningar. I 7:an och 8:an utsattes jag ingenting trots att jag utmärkte mig en del mot andra pga att jag hade diagnoser och inte klarade av att hantera forna mobbare väl utan att själv trycka ner när jag uppnått en mer social nivå kanske än vederbörande som innan plågat mig utstuderat och systematiskt ett par år. Skälet till att jag inte utsattes berodde på att det var barn som vuxenvärlden hade kontroll över och att den åldern i högstadiet innebär att något är fel på barn som ger sig på andra och jag hade ingen dålig normbrytande ledare bland klasskamrater i årskurserna 7 och 8. (Chef personligheter eller riktiga (populära )ledartyper engagerar sig inte i mobbning och kränkande beteenden. Det är sådant som antisociala människor gör.

Japp, minns det så väl. Krävdes så lite att hamna i särskola förr i tiden (80/90-talet), räckte med att man var lite för bråkig och stökig för att hamna där (typ ADHD). Särskola finns kvar idag men det är mer för de med grova svårigheter - de som knatar omkring med cykelhjälm eller har en sele med handtag på kroppen för att inte ramla omkull.

Idag sätter föräldrar gärna diagnoser på sina barn (man får stora ekonomiska bidrag) och barnen bär dessa med stolthet som att det är ett nytt märke från scouterna men föräldrarna kräver också att "mitt barn är fullt normalt" och ska således gå i en vanlig klass. Skolorna lägger inga resurser på dessa barn heller så de hamnar i vanlig klass. Tyvärr sätter dessa barnen arbetstempot i klassen så övriga barn blir drabbade och halkar efter då minst 20 minuter utav lektionen går åt att lugna ner kaosbarnen. Så ser det ut idag.

Jag tror du läste in en del i mitt inlägg som jag inte menade. Jag menade inte att man kan skylla på diagnoser och anta att barn med diagnoser är "elaka". Jag menade att hos varje utåtagerande litet barn finns det ett rop på hjälp och en anledning bakåt man måste komma åt. Den anledningen behöver inte vara en diagnos. Även min son hade diagnos men var den som blev mobbad.

Jag instämmer helt i det du skriver att vi borde behandla skolan på samma sätt som vi hanterar relationer och arbetsplatser och hot och våld borde vara helt uteslutet att förekomma i skolans miljö.

Denna förra regeringen skapade en skola "för alla" på så vis försvann många mindre grupper i skolan med barn för större behov. Desssa mindre grupper var räddningen för många av oss vuxna idag, där ramar, regler och mer stöttning.

Barn upptar mer av vad de ser, än att bli tillsagda, vilket sociala medier gör fler unga normaliseras för vardagligt våld. Mer resurser och förebilder, vuxna som kan styra upp raster med mer organiserad lek och rörelse på rast och fritids.

Nybyggda skolor har mindre yta för barn utomhus, mer asfalt och färre aktivitetspunkter. Runt 100 barn inskrivna på fritids är inte ovanligt, skulle du vilja ta ansvar för 100 själar?

Barngrupperna större, mer komplicerade,

Betyg i ordning och uppförande (hur svårt ska de vara att begära av en annan individ att bara vara en god kamrat, i största mån?)

Vad hände mdd satsningen på lärar/elevassistenterna?

Min åsikt.

Emellanåt är det just precis det som behövs, något vi tycks ha glömt bort i det "moderna och upplysta samhället". Man ska, som lärare eller rektor, inte springa runt och misshandla ungar hej vilt, men att man får sig en smäll eller två när man gjort bort sig fullständigt är definitivt uppbyggande.

Innan han dog hade min far och jag ett samtal om sådant och han berättade om rektorn på skolan han gick i som 8-9 åring (tidigt 50-tal) och hur han hade kastat sten på rutan till vaktmästarens kontor så att rutan gick sönder. Rektorn kom ut och högg tag i farsan och röt till ordentligt, varpå han fick sig en lavett med rektorns nyckelknippe rätt över käften.

Detta följdes av att rektorn släpade ut farsan, satte honom i sin Volvo PV och körde iväg med farsan till farfars jobb (han var fabrikör och "storkarl" i den lilla staden, varför det naturligtvis var mycket pinsamt för honom att hans barn inte kunde bete sig som folk), där farsan fick förklara för farfar varför rektorn kom farande med honom till hans jobb mitt på dagen en dag mitt i veckan. Det var inte roligt enligt farsan och någonting han bar med sig resten av livet. Farfar tackade rektorn för hjälpen och bjöd på kaffe. Det hela följdes av att farfar betalade ny glasruta och montering, varpå farsan fick arbeta av skulden i farfars fabrik och fick utegångsförbud eftermiddagar och helger i vad farsan menade nog var en månad.

Det pangades inte fler rutor därefter. Klart och betalt.


Problemet vi har idag är att man skyller allehanda pissuppförsel på bokstavsdiagnoser och eftersom det då handlar om sjukdomar istället för helt vanlig brist på uppfostran eller pojkstreck, så bestraffas inte barnen för den skit de gör, utan i bästa fall så får de en tillsägelse eller en assistent, i värsta fall så ignoreras det helt och hållet. Ungar är inte dummare än att de förstår att om det är fritt fram att bete sig hur som helst, så kommer de också att bete sig just hur som helst.

Den absoluta majoriteten av sådant som beskrivs med ungen i trådstarten handlar helt enkelt om brist på uppfostran och brist på begränsningar, inte om allvarliga bokstavsdiagnoser. Ska man få rätt på sådant beteende så måste vuxna få ta i ordentligt.

Det är ju lite tillspetsat, men det finns en grupp ungar som inte förstår något annat språk än tvång och makt. Det brukar nästan bara vara killar, och de är våldsamma i princip så fort de kan resa sig och gå. Om de inte snabbt får förhållningsregler eller inte har någon stark auktoritet i sin närhet, så terroriserar de sin omgivning upp i vuxen ålder.

De moderna, Rosseau-influerade synen på mänsklig natur tillåtar inte att det finns sådana här barn, så i stället letar man efter förklaring i socioekonomi och i NP-diagnoser. Det enda det resulterar i att man anpassar omviningen allt mer till de här barnen. Man gör deras värld mjuk och plastisk, när barnen i själva verket hade behövt en fast och stabil och omgivning att förhålla sig till.
Det handlar om barn som rent krasst har mer nytta av en smäll på käften än av en utredning och folk som springer efter dem och vill hitta en "lösning".

Det är för just sådana här situationer som män behövs. De pojkar som kvinnorna inte klarar av att hantera, de behöver helt enkelt tillrättavisas av någon som man inte förhandlar med. Och det klarar kvinnor i allmänhet inte av. De vet innerst inne att det behöver göras, men de vill inte vara med när det görs. Vad gäller fostran så överträffar kvinnor ofastt männen, men vi män måste bistå med gränssättning när det behövs.

Jag tror inte att några barn behöver en "smäll på käften". Däremot menar jag inte med det jag skriver att man ska gulla med barnen och dalta med dem. ALLA barn mår bra av fasta rutiner och att få veta vad som förväntas av dem. Men en utredning kan vara av godo då det faktiskt FINNS sätt att hjälpa och förstå de barn som har diagnoser. Bildstöd exempelvis kan hjälpa dem att visuellt få en förståelse för det som förväntas av dem i de fall ord inte riktigt fungerar.