När är det ok att ge upp?

Är nu en ganska bra bit in 20-årsåldern och har under den perioden där man ska utvecklas som mest egentligen bara haft nederlag på nederlag när det kommer till relationer(både kärlek och vänskap), arbete och utbildning. När jag nu kommit till insikten att livet inte kommer bli som för alla andra vet jag inte hur jag accepterar det eller gå vidare. Som ett resultat av insikten så flydde jag in i tunga droger i relativt sen ålder från att ha varit nykterist som inte ens röker eller snusar och det har gett en mening och har köpt mig tid. Samtidigt vet jag att sen tiden tar slut när drogerna inte gör det dom gör nu.

Jag vill inte skylla allt på diagnoser men jag har trots att ha gjort mitt bästa, alltid varit i tid och fokuserat på arbetet ändå inte klarat av att vara på en arbetsplats längre än några månader och jag har alltid försökt på nytt ändå. Jag är sämre än vanliga människor på allt som inte heter abstrakt tänkande och mönsterigenkänning. I kombination med prestationsångest gör detta att känslan av att vara inkompotent och en börda blir mer påfrestande än jobbet i sig.

Jag är inte korkad men jag har geniunt underutvecklade grundläggande förmågor för att ha en fungerande vardag. Mitt CV är så hackigt utan referenser att det är snart ingen som anställer mig. På ren tur har jag fått en anställning som kan räcka sig ett halvår där jag har möjlighet att få en referens kanske men innerst inne känner jag på mig att historien kommer upprepa sig och jag tror detta kommer vara ett misslyckande för mycket för att orka fortsätta.

Jag är så jävla trött på att stressa över att vara en börda på arbetet, att förlora arbeten och behöva medge för människor runt mig, att inte orka träffa gamla vänner pga skam, att alltid vara pressad ekonomiskt och att vara fast i lägenheten hela tiden, att aldrig kunna vara i ett sammanhang och få mer än ytlig kontakt med folk. Jag är som många andra grabbar trött på att aldrig få ihop det med en brud men det är så långt ifrån min situation att det inte stör mig i närheten så mycket som det har gjort tidigare och borde göra.

Jag vill inte dö men det blir med tiden en mer och mer rationell tanke som suttit i bakhuvudet ända sen jag nådde min botten efter att ha misslyckats ännu en gång på universitet vilket var kort innan jag började punda. Jag kommer försöka få det att funka på det här jobbet även om oddsen inte är bra. Jag ser inte en möjlig utväg ur den här misären mer än att dö eller fortsätta punda (som bara är en genväg in i ny misär). Jag har tidigare sett självmord som en impulsiv grej men jag känner nu att det skulle vara en rationell handling då jag ändå försökt så mycket saker jag inte trott jag kunde fixa utan att ens utvecklas. Jag har träffat 3 andra män på nätet både yngre och äldre som har nästintill identiska situationer och personligher där det gemensamma är att det aldrig blir bättre. Nästan alltid finns autism+adhd/add samt någon personlighetsstörning i bilden.

Det är svårt för mig att sammanfatta allt jag testat och gjort för att min situation men jag kan säga att de flesta generiska svaren som kommer upp i dessa trådar med olyckliga människor har jag testat ofta flera gånger, vissa fortsätter jag fortfarande med. Jag har slut på saker att testa och jag vill nästan bara ha det bekräftat att jag tänkt rätt och det är snart okej att kasta in handduken. Att fortsätta punda kommer ge mig några år där jag får må ok men kommer ändå bara sluta med att jag skändar mitt namn ännu mer och kom ihågs som någon som drogade ihjäl sig.

Jag är övertygad om att du kan finna ett sammanhang i AA eller i NA. Där finns många som varit eller är i liknande situation som du är i, men som har hittat verktyg att hantera livet.

Du har det reellt bättre nu än någon någonsin innan dig. Du vet mer än Copernicus, Columbus och Einstein.
Du har bättre internet och telefon idag än vad Bill Gates hade för bara något decennium sedan. Ändå är du lycklig... Vad beror det på... Vem ska du ge skulden?

För att svara på rubriken. Aldrig.
Och inte när man är 20-30. Du har inte ens börjat leva. Så mycket finns framför dig du inget vet om.
Vi är många som kämpar varje dag.
Ibland blir det bättre. Ibland sämre och ibland Underbart.
Lever för dessa underbara stunder, även om de är sällsynta, och försöker göra mitt bästa för att klara resten.
Det är tufft. Det är ensamt.
Kämpa på. En dag kanske allting vänder.

Jag har testat 12-stegsprogram via kommunen men klarade inte av att vara ren mer än någon månad så slussades tillbaka till motivationssamtal ett par gånger innan jag gav upp. Det var obehagligt men nyttigt att delta på mötena men nykterheten kändes meningslös. Jag vet att det hjälpt många men det är svårt att lyssna på folk som missbrukat i decennier prata om missbruk men endast känna igen sig när dom pratar om smekmånadsfasen. Man känner sig som en tönt som bara går till möten för att känna sig som en missbrukare. Jag vet ju att jag hamnar där också men det avskräcker inte liksom.

Vilka droger brukar du?

Främst opiater men beror väldigt mycket på period, har medvetet varvat mellan allt möjligt för att inte köra ner fullständigt men vet att det inte håller länge.

Sluta missbruka och börja lev ett riktigt liv, eller fortsätt punds och dö, så enkelt är det!

Du kan alltid punda ihjäl dig, men att testa och leva fullt ut har du inte gjort ännu

Om ditt resonemang är att teknologi borde göra mig lycklig så kan jag inte hålla med. Jag behöver inte veta mer än jag vet för att bli lycklig, jag vill kunna klara ett arbete och ha ett socialt liv.

Varför vill du det när det digitala samhället är bra utvecklat? Du vill ingenting mer än sprida skit. Du behöver inte svara utan bara ställa dg själv frågan.

Känner inte dig, men utifrån din text tycker jag du verkar väldigt intelligent och full av självinsikt. Dock är du alldeles för kritisk mot dig själv. Du är även duktig på att uttrycka dig i skrift. Så du är nog inte så dålig som du tror!

Jag uppskattar svaret och jag förstår att pundandet inte är kompatibelt med livet jag söker men att enbart sluta punda betyder inte något mer än att återgå till stadiet när jag var genuint självmordsbenägen och inte hade rört något annat än röka. Jag skulle vara beredd att lägga ner om jag såg en väg jag kände mig potentiellt kapabel till. Nu kommer nog arbetet leda till att pundandet blir väldigt lugnt och jag kommer ge det ett försök men som jag sa så innebär varje misslyckande att hoppet tar stryk