Elitryttare misshandlar och straffar hästar

Han kanske såg att han pekades ut och inte ville få massa hat där? Jag tror det är en annan, högre profil.

Han kanske såg att han pekades ut och inte ville få massa hat där? Jag tror det är en annan, högre profil.

Mannen i Aftonbladets klipp pratar Östgötska, det gör inte den person ni pekar ut. Jag trodde direkt att det var en annan hoppryttare med en nära anhörig som curlar allting, men det låter inte som honom heller på inspelningen.

*edit, nu tycker jag det låter som värmländska. Douglas pratar iaf rikssvenska…

*edit 3, nej fan nu tror jag att det är han som jag trodde först efter att ha jämfört intervjuer med den förvrängda rösten i artikeln. Men skriver inte vem, det måste väl komma fram snart ändå.

Stod det i artikeln att det var årets Göteborg horse show? Tänker att det kan vara något annat år. Alltid trist om ”fel människa hängs ut”

Den här snubben?
https://www.facebook.com/douglas.lindelow.showjumping

Artikel från 2015- han blev först avstängd och sedan tyvärr friad. //

Det här handlar om hockey, hästar och omöjliga gränsdragningar.

Hockeyledaren Tommy Boustedt är veckans stjärna men vad är då ryttaren Douglas Lindelöw.

Veckans hästplågare?


Johan Esk
Text

Spara

Dela
En kort resumé:

Tommy Boustedt säger sitt i debatten om alla svåra tacklingar mot huvudet – spelarna är för dåliga.


Douglas Lindelöw har blivit avstängd i två månader för att ha varit taskig mot sin häst Chicca Blue.

En likhet är att båda ämnena i grunden handlar om att skydda hälsan, hockeyspelares och hästars. En annan likhet är att straff som delas ut kan svänga från fall till fall och att domare som sett en händelse när den ägt rum kan tycka en sak och disciplinnämnden i efterhand något annat.

Men den absolut största likheten är det svåra i att veta var gränsen ska gå.

När ska en hockeytackling anses farlig och vem ska anses skyldig? Vad ska en tacklande spelare som kommer i hög fart göra om en motståndare plötsligt vänder fel sida till?

När ska pådrivandet av en häst vara fel? Och vad ska en ryttare göra när Brunte inte vill hoppa?

Hockey och huvudtacklingar är en trilogi.

Först handlade det om de hemska tacklingarna och de tragiska följderna. Sedan om straffen som ibland ansågs för hårda och ibland för slöa.

Tredje delen i tacklingstrilogin handlar om hur sporten ska gå vidare på bästa sätt så att inte för mycket fokus hamnar på det här.

Svenska ishockeyförbundets generalsekreterare Tommy Boustedt är alltid en intressant man att lyssna på – även när han är långt uppe på läktaren. Som i Sotji. Då var det precis alla andras fel att Nicklas Bäckström stängts av för dopning. Radiostyrd av sina känslor lät det som om Boustedt var beredd att dra frågan ända till Jan Eliasson i FN-skrapan.

Nu landar Tommy Boustedt det mest spännande inspelet i tacklingsdebatten.

Han säger något som skulle vara otänkbart att säga i de låga takens fotboll, där feghet och konflikträdsla sätter munkavle på folk.

– Skickliga spelare både delar ut och råkar ut för färre huvudtacklingar, säger Boustedt.

Åsikten är inte unik. Det är avsändarens position som är det.

Tommy Boustedt lever upp till arvet från ledarlegendaren Rickard Fagerlund när han säger i en intervju med DN-sportens Nils Palmgren att en orsak till alla huvudtacklingar är spelarnas bristande kvalité.

Citatet från en av hockey-Sveriges högsta ledare är en påminnelse om spelarnas ansvar för det som sker på isen. Det går inte bara att gömma sig bakom att farten har ökat och att hetsen från alla utanför isen är stor.

Det är alltid spelare som blir tacklade. Men framför allt är det alltid spelare som tacklas. Klarar de inte det ska de låta bli.


Jag vet att det finns regler för tacklingar men jag vet likväl om tolkningarna som ska fram när det ska straffas. Kroppsvinklar, huvudsänkningar, skridskoskär, avsikter. Det bakas ihop i en bedömning som ger ett straff som sedan kan landa helt olika. Det nya i årets säsong är att den öppna kritiken mot domar har tystnat. Tack för det. Det gav ingenting.

Fallet Lindelöw grundar sig i ridsportens kanske största fråga:

Vad gör man när hästen inte har sin dag?

Elitidrottare vet att det kan vara omöjligt att veta hur dagsformen är före start. Ofta kommer inte svaret förrän tävlingen ska nå sin mest avgörande, mest smärtsamma punkt. Det är då en idrottare måste kunna ta ut sig totalt, kunna plåga sig så hårt som krävs för maxprestation.

Ibland går det att ta ut det där. Ibland svarar inte kroppen. Ibland lyder inte huvudet.

En häst kan inte säga hur det känns.

Det behövs ofta inte. Ryttaren vet.

När ryttaren märker att hästen inte har sin bästa dag finns en massa knep att ta till för att väcka hästen, lugna hästen, peppa hästen. Alla knep är bra utan de otillåtna och det handlar som i all idrott om att ligga så nära gränsen som möjligt.

Hästen kan inte berätta var gränsen finns. Det måste människor veta.

I fallet Lindelöw anser vissa människor att ryttaren var för hård under framhoppning och tävling i Helsingborg den 20 september. Andra ansåg inte det.


Douglas Lindelöw fick inte någon tillrättavisning eller varning under eller direkt efter tävlingen, vare sig av funktionärer vid uppvärmningsbanan eller tävlingens hoppdomare.

Anmälan som fällde Lindelöw kom istället från tävlingsjuryn som gått på vittnesuppgifter.

Om – jag säger om – Lindelöw varit för aggressiv i sin ridning är det klart märkligaste i hela den här historien varför kontrollanterna lät det ske under uppvärmning och tävling.

Hockeyn måste bli av med stämpeln att huvudtacklingar är något man måste räkna med. Annars kan 12-åringen som åkt på sin första hjärnskakning tro att det är sånt som hör sporten till.

Ridsporten måste hela tiden bekämpa ryktet att hästens hälsa kan glömmas bort i tävlingens hetta. Annars kan unga ryttare börja tro att det är sånt som hör till den sporten.

Hästmänniskor ÄR, och kommer ALLTID vara, extremt bortskämda psykopater.

Bara se hur hästtjejerna var i klassen när man växte upp. Nördiga och bortskämda.