Flat Earth--Jorden är platt

Det gällde en seglats som började och slutade i Australien. Runt(?) det som brukar benämnas södra oceanen.

https://www.sail-world.com/Australia/Fedor-Konyukhov-sets-Antarctica-record/-44187?source=google.se

För att beräkna avståndet till förmodat närmaste stjärnan måste man alltså mäta vinkel som är mindre än 1 grad delat med 60 delat med 60. Och det avståndet, har man kommit fram till, är ca 4 ljusår. Och sen heter det att andra stjärnor befinner sig på avstånd av tiotals eller t.o.m hundratals ljusår. Och det har man kommit fram till med samma metod...

Förklara för mig hur detta är möjligt? Hur kan man mäta nåt som är så litet?

Och vad blev av refraktionen här, du vet den som kan lyfta upp hela staden Chicago över horisonten. Måste inte den också tas med i beräkningen, och borde det inte i så fall göra det hela ännu mycket svårare?

Fast då ljuger du ju med att hanstigheten var mindre än 6 knop för det var faktiskt mer än 6 knop, närmare 6.7 knop. 6.7 knop är en respektabel hastighet med tanke på de svårigheter som förekommer där.

Så varför ljög du?

Parallaxfenomenet beskriver hur ett objekt verkar röra sig mot en bakgrundsbild beroende på betraktarens egen rörelse. Inom astronomi är detta speciellt intressant när det gäller att mäta avstånd till stjärnor. Förklarat på ett enklare sätt: genom att observera en stjärna från två olika positioner i Jordens bana runt solen, med sex månaders mellanrum, kan vi se en liten skiftning i stjärnans position mot den fjärran kosmiska bakgrunden. Denna skiftning är otroligt liten, mindre än en bågsekund, vilket motsvarar 1/3600 av en grad i vinkelmått.

För att fånga denna minimala förändring krävs teleskop med mycket hög precision. Tack vare tekniska framsteg finns det nu moderna teleskop, både placerade på jorden och i omloppsbana runt jorden, som Hubbleteleskopet, som har förmågan att mäta dessa små vinkelförändringar med stor noggrannhet. Genom att använda den kända storleken på Jordens bana och enkel trigonometri kan forskare sedan använda dessa mätningar för att räkna ut hur långt borta stjärnan faktiskt är. Detta är en grundläggande teknik inom astronomin för att kartlägga universum och förstå de avstånd som separerar oss från andra himlakroppar.

Så nu vet du hur vi gör, även om du inte kommer gilla den faktan.

Och det ska komma från de som tror sig kunna avgöra om ett hav är platt eller inte genom att titta på det.


För att avgöra jordens form behöver man inte mäta speciellt små viklar. T.ex är det trivialt att mäta upp att polstjärnan befinner sig lika många grader över horisonten som betraktarens breddgrad. Det är ju en jävla skillnad på hur högt stjärnan ligger i Luleå jämfört med Stockholm, det är en skillnad som till och med du borde kunna mäta upp.

Däremot så är jag inte riktigt säker på att du förstår vad observationen innebär. Att stjärnan ligger 65 grader över horisonten i Luleå, 60 grader i Stockholm och 55 grader i Malmö är ett direkt bevis för att jorden inte är platt.

Och det här är ju ett tydligt exempel på att du silar mygg och sväljer elefanter. Du yrar på om det är 4 eller 40 till närmaste stjärna samtidigt som du blundar för något så uppenbart som att vi kan mäta att jorden inte är platt.

Hur vet vi att jorden inte är platt? Därför vi har mätt upp det. Hur påverkas detta av om det är är 4 eller 40 till en stjärna? Inte ett jävla skit. Är du off-topic? Självklart.

inte riktigt 100 procent on topic. Men har ändå med saken att göra. Att standard-kosmologin är uppenbar bullshit. Vem som helst som bara använder sitt sunda förnuft måste inse detta.

Nej det är 100% off-topic. I tråden diskuterar vi lite förenklat om vi vet var Australien ligger och om ekvatorn är 4000 eller 6300 ḿil lång.


Vem som helst som använder sitt sunda förnuft måste inse att det faktum att vi hittar på jorden innebär att jordens form och storlek inte är okänd.

Eftersom vi vet att ekvatorn är 4000 mil lång så vet vi att jorden inte är platt.

Med teleskop och numera också rymd baserade sådana

ΛCDM-modellen funkar nog inget vidare med någon platt jord-modell, det har du ju rätt i, men som vi ju vet nu med 100% säkerhet är jorden rund (ok, något ellipsoidisk) och allt om platt jord är ju uppenbart fullständig bullshit.

Så ΛCDM står sig nog rätt bra iaf mot platt jords-kritik.

Du kan ju inte motbevisa standard kosmologin om du kan det gör det då.
Ingen har lyckats göra det på över 3000 år.
Och vem som helst med sitt SUNDA FÖRNUFT fattar ju att jorden är en glob dem tänker.

Ingen expert på det, men uppenbarligen kalibrerar man riktningarna mot andra stjärnor och har kunnat göra detta med den noggrannheten i över hundra år nu. ETT sätt är om man kan se flera stjärnor på samma bild, och ta samma bild med ett halvårs mellanrum. Den närmaste stjärnan kommer då att vara något olika placerad på de två bilderna. Ett enkelt sätt att se detta är om man kan lägga de två bilderna över varandra, med exakt matchning på alla stjärnor utom den närmaste. Dvs om den har en vinkelupplösning på max 1 bågsekund.

Vinkelupplösningen θ mätt i radianer för ett teleskop är omvänt proportionellt mot linsdiametern D och proportionell mot ljusets våglängd λ enligt
θ ≈ 1.22λ/D ,
vilket kan lösas för D:
D ≈ 1.22λ/θ .
Så för t ex gult ljus med
λ = 580 nm = 580·10⁻⁹m
och med
θ = 1 bågsekund = 1°/60² = π/(180·60²) rad
så får vi att teleskopets linsdiameter måste vara minst 14.6 cm. Stort jämfört med vanliga kikare, men ganska mycket mindre än t ex teleskopet på Mt Palomar med en diameter på 5m.

Så ja, man kan visst mäta så små vinklar och t o m typ 30 gånger mindre med det där 5-meters-teleskopet.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Angular_resolution

Han seglade runt Antarktis. Jag trodde inte att det var möjligt, eller...?