Varför ljuger Magdalena Andersson (S) om sin tid i DDR?

Det handlade mycket om demokrati, och ministern refererade till att hon som ung var i Östtyskland och studerade ett halvår innan muren föll. Vi måste värna demokratin, var budskapet.

---

Magdalena Anderssons privata erfarenhet är en märklig referens, med tanke på att murens fall ju innebar kapitalismens seger över socialismen.

Likt de andra partiledarna hade Andersson temat klyftor och demokrati. Hon inledde därför med att tala om sina upplevelser av demokratikamp under sin tid som utbytesstudent i Östtyskland. Det var en god berättelse, men hon kapade helt fräckt kampen mot DDR som ett vänsterprojekt och vissa läsare bör komma ihåg att den dåvarande socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson var allt annat än positiva till de som ville störta DDR.

Men låt mig få börja i en annan sommarkväll, för längesen, när jag steg på nattåget från Stockholm till Östtyskland. Det var sommaren 1989. Jag reste genom ett delat Europa. Ett Europa där järnridån skar ett djupt snitt genom vänners och familjers vardag. Det Europa som hade präglat min uppväxt och mitt politiska engagemang. Jag reste från Väst till Öst. Från demokrati till diktatur. Jag reste från frihet till förtryck. Tanken var att jag skulle bättra på min tyska. Men jag ville framförallt träffa dem som var inspärrade i sitt eget land.
Efter väldigt många passkontroller steg jag av på den enorma stationen i Leipzig. Sommaren var än varmare än i Stockholm. Jag hittade min inkvartering i ett studentrum. Jag började min kurs i tyska. Och jag lärde känna studenterna Thomas och Alex. Jag kände igen deras beteende från andra östdiktaturer jag besökt. Ungern. Polen. Längtan efter nyheter från väst. Önskan att få perspektiv på propagandan.
Men också den nervösa blicken över axeln när diskussionerna blev alltför intensiva eller intressanta. Men ändå. Den sommaren, 1989, låg det något i luften. En dröm om förändring. Det fanns i samtalen med mina nya vänner. Det letade sig in i skämten man skrattade åt i studenternas festlokal. Det hördes en viskning: en gång i veckan samlas vi och demonstrerar. Jag förstod att det inte var riskfritt, men jag kunde inte låta bli.

Där stod jag klockan fem på eftermiddagen, måndagen den 17 juli utanför Nikolaikirche i Leipzig. Jag stod i en av de manifestationer som sedan växte till måndagsdemonstrationerna. Jag stod i början på en revolution. Så många var vi inte då. Antalet säkerhetspoliser runt om var lika många. Om inte fler. Men det var något på gång. Det var en frihetsrörelse som mobiliserade. Wir sind das Volk. Vi är folket. Som drömmer om demokrati och rättigheter. När jag kom hem satt jag klistrad vid nyhetssändningarna. I början av oktober hade demonstranterna ökat till 70 000. I slutet av månaden var de över 300 000. Wir sind das Volk. Vi är folket. Den 9 november föll muren.
Det var drömmen om demokrati som fick den att falla.