Meningen med livet - samlingstråd

Hela det där tjötet om att lidandet är frivilligt köper jag inte. Och jag tror inte heller du lyckats så väl som du intalar dig. Frågan som du ju inte har svar på är hur väl det kommer fungera i värre situationer i framtiden. Alltså vet du inte vilken avkastningen blir. Men vi kommer inte längre, det blir bara upprepning.

Som du redan vet har jag förklarat varför jag inte kan ge ett svar på hur min avkastning skulle bli i ett hypotetiskt scenario där jag blir en grönsak, vilket jag vet att du förstår. Utöver det anser jag att det inte vore korrekt, och framförallt inte vetenskapligt eftersom det saknar belägg, och hela det resonemanget... det skulle vara att "tro".

Är det acceptabelt för dig om jag säger att avkastningen kommer att gälla så länge jag inte blir en grönsak?

Funkar den verkligen hittills och du inte lider ett jota av något så är det väl inte fy skam, om det nu verkligen är så det förhåller sig.

Lidande är den mest påträngande aspekten av livet; inget annat ens kommer i närheten. Därför är det avgörande att befria sig från det och övervinna det med all kraft och energi man kan uppbåda.

Jag har helt enkelt inte ork att lida. Det är för jobbigt och inte värt det, oavsett orsak. Det är min övertygelse.

Ja så är det. "Lite lär det båta att gråta och att gråta. Vad hjälper det en människa att kinderna bli våta?", som mäster Ferlin skrev.

Mm, klokt. Uppskattar poesi, dock är mina poetiska färdigheter lika trubbiga som en smörkniv.

Lidande är svidande kliande, frigöras det skall i varje hall, i var stall och på varje pall.

Den dag det står i vetenskapstidningarna att materialismen är falsifierad kommer till 100% aldrig komma. Så om man inte är öppen för att få en personlig övertygelse så kan man lika gärna förkasta allting. Vet någon som tillsammans med flera andra upplevt precis det du beskriver om en människa som upplösts mitt framför ögonen. Talar de sanning så är väl den enda vetenskapliga förklaringen att alla hade samma hallucination just då haha.
Ibland vaknar jag upp i sömnparalysliknande tillstånd och har flera gånger känt av de klassiska symtomen på en påbörjad astralresa, att det går energistötar genom kroppen och ringer i öronen t.ex
Avfärdar det bara som drömupplevelser i nuläget men skulle dagen komma då jag får en utanför kroppen upplevelse som känns verkligare än verklighet så skulle jag absolut börja tro oavsett vad allmänheten tycker.

Jag håller med men tror det är svårt att lyckas ställa om psyket helt och hållet, men det är ingen ursäkt för att inte ta förnuftet till fånga och iallafall försöka.

Om man kommit till slutstationen där bussarna och tågen inte längre går, när man kan allt man behöver kunna och vet allt av vikt och ett fortsatt springande och flämtande i nya ekorrhjul eller artificiella bubblor som man ser igenom som inte bara är meningslösa så sa en gammal vän till mig när jag frågade om att resa.
Jag sa att jag inte vill resa och om jag ändå skulle göra det så hade det inte funnits någon avgörande skillnad gentemot att förbli hemma. Visst... högre temperatur, vassare UV-ljus, kanske billigare men troligen tvärtom genom att leva två parallella liv. Mest besvär tillkommer och inget direkt positivt.

Jag sa, det finns egentligen inget mer än tjejer om man ska vara ärlig. Resten är inget att vidare att hålla på med då man redan har kört vattenskoter, åkt karuseller och pratat med främlingar som man lagt in på Messenger som en, två och tre till av alla andra. Vad ska man med fler till...
Räcker inte kuken då sa denna person. Lev på fitta. Man kanske bokstavligen talat kan "leva" på den så länge den åtminstone inte blir helt tillfredsställd. Att man inte går hela vägen utan stannar och "livnär" sig på det. Livet känns ju meningsfullt när man är kåt, så man kanske bara ska vara det hela tiden.

Det kanske går om man nöjer sig med det. Men vad gör man hela tiden, hur får man tiden att gå. Då får man ha ett schema med åtta timmar per dag. Inget avslut. Därefter gå restaurang och äta och sen hem och sova tills ny dag kommer. I samma stund sånt är över så faller allt samman som ett korthus och man tittar mot horisonten med trött sjumilablick och undrar vad man då ska göra.

Ja egentligen kan man lika gärna försöka frigöra sig nu från den här världen, för dagen kommer oavsett snart då du inte har något val. Die before you die. Det är bara så satans svårt. haha Den hittar som sagt alltid vägar att dra in en igen genom affekterna. Därför har jag på senare tid till stor del vänt känslomässig poesi och musik ryggen. Hur mycket jag än älskar det så blir det bara ett grävande i såren.

Jag som person har också alltid varit en människa som levt till stor del genom mina känslor så jag har varit ett lätt offer för den. Jag har varit slav under mina känslor, särskilt som yngre. Ja jag är ambivalent som du märker angående vägvalet framöver. Fast jag vet att det rationella är att välja frigörelsen. Så jävla svårt att släppa ens historia och ens relationer. Även om de till största del redan är borta. Det finns ingen möjlighet att få det tillbaka och därför ingen anledning att älta det i psyket.

Ja precis, upplevelsen måste bara vara av sådant slag att alla andra naturliga förklaringar inte håller.

Mm, poesi erbjuder inte alltid en tydlig väg till handling; den fungerar istället ofta som ett utforskande av vårt inre landskap, särskilt i tider av lidande. Denna process kan liknas vid att djupdyka i en bok, bekvämt nedsjunken i en fåtölj, när vad vi egentligen behöver är att städa i vårt inre, att rensa bort det mentala bråte som tar upp onödig plats i vårt psyke.

Denna ambivalens inför att göra livsval är inte ovanlig, även om den kan vara problematisk. Ibland kanske det inte handlar om att göra ett val per se, utan snarare om att följa en väg mot ett mål som verkar förutbestämt, utan att avledas av distraktioner.

Vår utmaning ligger i att förstå hur vi navigerar mot detta mål - att leva utan lidande. Livet är fullt av distraktioner - materiella ting, arbetsuppgifter, romantiska relationer - som kan få oss att tappa kursen. Ofta ser vi tillbaka på den väg vi har vandrat, vilket får oss att klamra oss fast vid det förflutna och på så sätt skapa emotionellt lidande för oss själva. Men detta är en naturlig följd av vår förmåga att minnas; det förflutna är en bekant och kartlagd stig.

Framtiden, däremot, erbjuder ingen klar mållinje och kan verka oändlig, vilket ibland leder till känslor av hopplöshet och överväldigande. Det är lätt att känna sig förlamad och fastna i passivitet. Dock är drivkraften bakom vår resa alltid en strävan efter frigörelse, oavsett om vi blir distraherade, ser tillbaka på det som varit, eller anstränger oss för att se in i en dimmig framtid.

Min argumentation rör sig kring det deterministiska perspektivet att vi saknar valmöjlighet när det gäller vår frigörelse, främst på grund av att lidandet är en djupt rotad del av vår existens. Lidandet driver oss mot frigörelse. Denna drivkraft blir uppenbar när vi granskar mänskliga beteenden; i grunden är motivet bakom våra handlingar, i dess mest elementära och förenklade form, att undvika lidande eller att uppnå inre frid, vilket är samma sak. Detta gäller även när våra handlingar framstår som irrationella eller emotionellt drivna och faktiskt förvärrar vårt lidande.

Nu blev mitt svar lite långt igen, förhoppningsvis är du lite piggare idag.