Meningen med livet - samlingstråd

Du har kanske inte så mycket livserfarenhet heller och inte mött det värsta. Ja då är det lätt att ha en övertro på sig själv. Du kommer troligtvis dock få erfara att dina metoder har en begränsad nytta. Jag säger inte att det måste bli så men det är min gissning.

Fast övertro skulle snarare innebära att jag skulle påstå, som svar på din fråga, att om jag hamnar i ett sådant scenario skulle mitt tillstånd vara orubbat, eller hur? Jag uttrycker ju tvärtom en fullständig osäkerhet när jag säger att jag inte vet och inte har någon aning.

Med det så undergrävs ju allt du tidigare pratat dig varm för. Då är du ju uppenbarligen inte säker på hur pålitlig din filosofi är eller hur användbar den är när du får göra 20 operationer för att plocka bort metastaser.

I ett hypotetiskt scenario undermineras min förmåga att förstå tillståndet eftersom jag saknar kunskap och förståelse för hur det skulle vara i en sådan situation. Jag har dock insikt och förståelse för hur mitt tillstånd fungerar när jag inte befinner mig i ett tillstånd av okunnighet. När du introducerar ett hypotetiskt scenario där jag betraktas som en grönsak och ber mig förklara hur tillståndet skulle fungera i den situationen, befinner jag mig i en tillstånd av okunnighet.

Då du efterfrågar en ärlig bedömning och förklaringar baserade på ett scenario som jag varken har upplevt eller studerat, kan jag inte tillhandahålla det. Därför är mitt svar enkelt: Jag vet inte.

Okej fair enough.

Att inte acceptera livets usla villkor känns hursom mer riktigt och sant mot mig själv, för min del, och handla därefter i den lilla utsträckning jag kan. Det är den vägen jag väljer i slutändan efter att ha provat ett antal andra förhållningssätt som på sikt misslyckats. Och ingen vet vad som är det mest gynnsamma metafysiskt sett ändå. Jag har provat din väg, men den funkar dåligt för mig. Funkar den bra för dig så more power to you.

Ja, här skiljer vi oss något, där jag befinner mig i en position där jag accepterar livets villkor utan att tillskriva dem någon negativ värdering såsom "usla", men heller inte någon positiv såsom "bra". För mig är de helt enkelt livets villkor, ofrånkomliga oavsett min attityd eller de värden jag tilldelar dem.

Jag kan ärligt säga att jag har genomgått en lång och utmanande resa. Jag har tillbringat många år i isolering och har offrat mycket, inklusive karriär, vänskapsband, potentiella kärleksrelationer och möjligheten till att bilda familj. Jag har behövt frigöra mitt sinne från förutfattade idéer om min identitet, mindervärdeskomplex, rädslor, trauman, nojor, missuppfattningar m.m. Dessutom har jag behövt utveckla en ovanligt stor dos tålamod på grund av mina koncentrationssvårigheter sedan ung ålder och ett sinne som ständigt genererar en strid ström av tankar och idéer. Allt detta har varit ytterst påfrestande och har orsakat mig stor mängd lidande.

Men hela tiden har jag drivits av en djupt rotad övertygelse, hämtad från buddhistisk filosofi, att det finns en möjlighet till frigörelse från lidande.

Nån gång bör du kanalisera ut och kristallisera ner det viktigaste för dig och gå från idé till handling.
Annars så måste du inkludera nya idéer i din ström för att det ska bli så. Idéerna får inte uppsluka varandra. Nånstans utanför tankegodset bör det finnas en verklig värld att leva i.
Om en sådan inte finns som uppfyller vad som önskas så har du i så fall inte missat något.

Nå, du kan ju gissa vilket som helst utav det du listade, men jag ser inte riktigt relevansen av det. Jag säger inte att nån borde göra som mig. Jag säger bara att om man lider så är man förvirrad och det kan man ta itu med. Det handlar inte om att vara en övermänniska eller robot. I princip alla människor är fullt kapabla, speciellt om man "bara" vill ta tag i sitt lidande.

Jag tvivlar inte på att du mentalt känner till att du kommer dö, och att det kan ske när som helst. Jag tvivlar inte heller på att du är förvirrad om det. Skälet till att du tycker ett besked från doktorn borde göra någon deppig är för att du inte förstår vad det innebär att man kan dö när som helst. Du kanske förväntar dig att vara vid liv om 3 veckor till exempel, vilket givetvis är en direkt motsägelse mot att förstå att man kan dö när som helst. Den typen av förvirring, som krockar med fakta, är precis det som leder till lidande.

Just döden är en av de saker som tänkande folk verkligen borde ta tag i. Först av allt. Det är även nåt som nästan ingen tar tag i, märkligt nog.

Maybe you think death is the opposite of life, or that all this death-awareness stuff translates into the end of happiness and good times, but this is not the case. Death isn’t morbid, fear is morbid. Death doesn’t oppose life, fear opposes life. To close your eyes to death is to close them to life; what could be more morbid than that?

Death Denial, in all its many forms, is the hole at the bottom of which we sit huddled and trembling, scared to death of our own lives. Death Awareness is the act of coming out of that hole and beholding the world in which we live and the creation of which we are a part. I’ve said many times that all people, around the world and throughout history, look like mere children from the perspective of one who has taken even a single step, and this is that step. To venture out of that hole, to declare freedom from childish beliefs, to turn toward death, to look the unslayable arch-demons of futility and insignificance in the eye, this is where the journey begins, and no journey begins elsewhere. Everything else we do is about staying dumb and killing time and digging ourselves deeper in.

Your relationship to your own mortality tells the tale. Everyone is either facing toward it or turned away from it, it’s that simple. Toward or away. If you can’t face the most fundamental fact of your own existence, what can you face?

Fantasi och att tänka kan användas brett för att betyda allt som sker i sinnet. Jag använder båda mer specifikt (nästan alltid), som jag faktiskt tagit upp i tråden redan, men jag kan försöka igen.

Sinnesbildning: För att vara tydlig kan jag använda det här ordet för allt som sker i sinnet. Tankar som dyker upp, visualisering, känslor, dagdrömmar, alltihop.

Fantasi: När sinnesbildning tas för sanning, ofta utan eftertanke / filter.
Övertygelse: Ett mått på hur ovillig man är att tänka efter.
Tänka: Alternativet till att ta något för sanning. Undersökning. Kritik. Skepsis.

De flesta vet hur man tänker, eftersom de flesta har lärt sig att vara kritiska mot sånt som kommer utifrån. Nån säger nåt, man läser nåt, den typen av saker. Övertygelse kan ske här också, men i vilket fall så borde de flesta veta vad det innebär att tänka.

Nästan alla fantiserar. Det vill säga, nästan alla utgår från att det som händer i deras eget sinne är sant. Knappast om all sinnesbildning, men om oroväckande mycket i vissa fall. ^^ I princip ingen verkar ha minsta självinsikt om det här, men det borde också gå att förstå sig på för den som vill. När man drömmer om natten så tar man allt för sanning som dyker upp i sin egen sinnesbildning.

För att lära sig tänka på riktigt måste man sluta fantisera, vilket alltså handlar om att ha eftertanke i relation till sig själv. Inte bara om det som kommer utifrån. Det är först då man kan börja ta itu med sin förvirring.

(Den som håller på med andlighet eller nåt sånt kan prata om ego och dualitet och så vidare. Om man separerar ut andra och behandlar sig själv annorlunda så är det just dualitet respektive ego. Det är inget fel med det, förutom om man inte vill vara förvirrad längre.)

Om du är kapabel att tänka rationellt så måste du inse att det finns fler alternativ än att jag motsäger mig själv; du har till och med redan hittat problemet. Se mitt inlägg till particulum om du inte lyckas komma fram till nåt på egen hand.

Ja när man släpper striden infinner sig friden. Jo rent rationellt så har du ju rätt, och det vore ju det bästa. Jag är bara inte lika övertygad som dig att det är möjligt att stänga av känslorna. Men kanske går det för vissa. Men det är en mödosam uppgift, som jag förstår att det varit för dig också. Men absolut, frikoppla sig i största möjliga mån från det här helvetet. Det är väl egentligen det jag också försöker egentligen i mitt levnadssätt, dock med blandat resultat och liten framgång.

Resonemanget förutsätter en tro och känsla på att livet innehåller något värdefullt som missas om man inte lever ut det.
Vad det är tål att tänkas på, nackdelar vägas mot fördelar, annars är man en drömmare som jagar vindbyar framför ögonen som inte kan fångas. Att gå tillbaka till trimmad motorcykel går lika lika lite som att en gammal hund ska jaga skuggor. I så fall måste man bli autist och zooma in på det som är framför en och bara se det lilla istället för att zooma ut och se helheten.
Vetskapen att döden en dag kommer skänker inte liv åt livet. Döden genererar inte mening åt livet.
Människan har en osund förmåga att först skapa kaos och strul och därefter finna tvingande mening i att lösa allting.