Meningen med livet - samlingstråd

Märkligt. Jag har sagt hela tiden att fantasi är problematiskt, på massa olika sätt. Du har visat exempel på det, klart och tydligt, och jag har pekat på det. Fortfarande så vill du påstå att du inte ens vet vad jag pratar om?

Det känns lite långsökt att påstå att det är helt och hållet mitt problem. ^^

Nåväl, återigen: Problemet är fantasi. Främst tron på den. Övertygelse. Brist på ifrågasättande. Inget filter.

Det är jag helt oberörd av. ^^

(Mer seriöst, om någon fantiserar om att jag är oberörd så kommer det bli lika galet som vilken fantasi som helst.)

Fantasi är problematiskt. Det finns inga andra problem.

Som jag sa till Tandan precis, problemet är inte själva fantasin i sig, typ vad man fantiserar om, utan processen. Att fantisera. Göra antaganden. Inget ifrågasättande. Inget filter. Övertygelse. Tro. Slutsatser.

Lidande kommer från sånt som skapar friktion inombords, och allt det kommer från olika övertygelser, som på nåt sätt skapar en motsägelse.

Om det inte är tydligt så får man väl ta tag i det till det blir tydligt. Varför skulle en fråga som "meningen med livet" inte ha ett svar?

Problemet är att folk först fantiserar fram ett svar och sen försöker tänka hit och dit, och slå knopar på sig själv på alla möjliga sätt, allt för att försöka konstruera ihop en filosofi eller ett perspektiv som gör att deras svar går ihop.

Om man släpper allt sitt nonsens och istället söker ett svar som gäller oavsett perspektiv så kommer man hitta ett, och allt nonsens man höll på med runt omkring faller bort av sig själv.

Om jag säger att fantasi är problematiskt och folk säger "jaha, jag förstår," eller som här i tråden "nähä du, så är det inte alls," då har det bara varit ett massa tomt pratande från alla parter.

Det talar för att folk inte är uppmärksamma. Om man lider på grund av sin tolkning av verkligheten så är den meningsfull; varför skulle man lida över nåt som inte har någon mening?

Problemet uppstår om ens fantasi är inkonsekvent. Att säga "det finns ingen mening" och ändå lida är inkonsekvent.

Alltid samma problem. Jag misstog fantasi för verklighet. Konstiga förväntningar, utan en tanke på att ifrågasätta dom. Väldigt vanliga saker, men som folk sällan har någon djupare förståelse för, ens dom som upplevt det.

Du har nog hört talas om vissa saker: "Varför händer det här mig?" är en favorit. Det har massor av fantasi inbyggt. Bara som exempel så är det en slags förväntan på att det inte "borde" hända mig, vilket förstås är en direkt motsägelse mot verkligheten. Sånt skapar lidande.

Vad man tror på är inte huvudsaken. Det har betydelse för varje enskild person, och ingen annan (i princip), eftersom bara personen i fråga vet vad dom tror på. Men det är processen i sig som är problematisk. Vad behöver man tro på? Sånt som inte är verkligt. Ju mindre verkligt något är desto mer övertygelse behöver man för att tro nåt om det.

Jag är inte troende. Det finns inget behov att tro på nåt. (Det betyder inte att jag misstror nåt heller, eller att jag inte kan använda mig av vetenskap, eller nåt sånt. Det är avsaknaden av övertygelse.)

En sak till. Det du pratar om, att bara "börja tro nåt annat" är inte representativt. Det är inte tro på den nivån som jag pratar om. Att ta tag i sin tro är en krävande process, och det är djupa saker som man oftast inte är medveten om. Att tro på Plato eller någon annan filosof kan förvisso ha att göra med samma slags övertygelse men det är högst opersonligt och "enkelt", jämfört med att ta tag i sin depression, eller ännu djupare saker.

Nej, det är bara ett bevis på att den personen inte mår så bra just då.

Att inte alla tar livet av sig så fort de kan bevisar att livet är gott. Ett lika giltigt argument som ditt. Eller ogiltigt snarare. HAR du verkligen lärt dig argumentera så där erbarmerligen illa av att läsa Schopenhauer???

Ganska komiskt ändå alltihopa samtidigt tragiskt om livet är meningslöst. Blir extremt svårt att ta någonting på allvar om man bekantar sig med tanken.
Ska ta och bli funktionell missbrukare den dagen jag blir säker på att så är fallet.

Tänk när man en dag sitter där mittemot döden och man har en minut kvar att leva och döden ler och säger:

Om överlevnadsinstinkten du följde ledde dig hit, vilken nytta hade du då av överlevnadsinstinkten?

Haha ja vad ska man svara då

Ja allt är en absurd och bisarr situation. Du kan vara säker på att så är fallet redan nu genom att studera historien. Har någon löst vår prekära situation hittills? All vetenskap och all filosofi är närmast noll värt när det kommer till de existentiella yttersta frågorna. Det är ett utsiktslöst företag med en jävla massa lidande som pris.

Ja herr lieman du hade rätt. Men jag var ändå en av dom som insåg detta tidigt, och såg dessutom till att du inte fick fler offer på grund av mina handlingar.

Nej, alltså det finns inget vettigt svar utöver att överlevnadsinstinkten var totalt meningslös i det långa loppet. Man kan inget annat än att undra varför biologin är så uppfuckad som den är.

Det är ett bra svar Eller så sträcker man sig efter två bärs, öppnar flaskorna, ger en av dom till döden och den andra tar man en klunk av och sen lutar man sig tillbaka och frågar honom Säg mig döden känner du till Benny Hill sången?

Ja, klart man inte kommer få ett svar på den allra väsentligaste frågan av alla. Men jag undrar verkligen vad det är som får folk att genomleva sina halvpissiga liv helt i onödan utan att ifrågasätta och ta itu med situationen.

Den låten är vår triumf. Vi insåg att allt var en clownshow och spottade den tillbaka i nyllet på ödet. Men då har man också lyckats bli övermänniska, inte längre påverkad av våra omständigheter.