Meningen med livet - samlingstråd

Vi hatar livet. Och livet hatar oss. Skillnaden är bara att livet kommer göra någonting åt det.

Som sagt så har det ingenting med bra eller dåligt att göra.

Vetenskap är fullmatat med antaganden och nonsens, absolut. Men jag håller med om att vi är "förprogrammerade" på många sätt. Tanken är däremot kapabel att genomskåda i princip allting.

Du verkar fortfarande anse att världen är pest, så det verkar inte ha haft någon betydande effekt på den nivån, eller?

Det är där uppe, på den kognitiva nivån, som man själv "bestämmer" hur det ska vara.

Rent praktiskt betyder det att jag hade ett handikapp men ändå kan råda över mitt psyke på den betydande nivån. Kan jag, så kan vem som helst.

Allt sånt, schizofreni, depression, ångest, et cetera, händer på en lägre nivå. Det kanske är svårt att tro att sånt inte står i vägen, men det gör det inte.

Varför tror du psykologer kan hjälpa en enda människa som lider av sånt? Varför tror du John Hopkins studier om roliga svampar gav resultat som höll i sig i månader efter att ämnet lämnat kroppen—men bara om man fick en tillräckligt "andlig" upplevelse? Därför att det hjälper till att ge insikter på den kognitiva nivån; det jag pratar om är att det går att tag i den processen på egen hand och styra den.

Att de flesta ser det som något att skylla på—å jag är schizo, det går inte för mig, du måste ha medlidande, du förstår inte—är precis vad jag menar när jag pratar om att fantasi är problematiskt. Allt sånt sker på den kognitiva nivån och har ingenting med det underliggande att göra.

Alla slutsatser. Alla övertygelser. Allt svammel utifrån. Alla tolkningar. Nonsens. Och det kan man genomskåda.

Det är din sjukdom som pratar.

Ja det är väl bra om folk, även om de som är lite eljest konstruerade i huvudet, mår bättre. Men innebär din utläggning att mening finns eller att dess frånvaro inte är nåt att hänga läpp över? Kan man få be om exempel på nåt som är nonsens och nåt som inte är nonsens (helst inte allt för uppenbara exempel)?

Det är ditt sinne som vill slippa tänka. Du kan inte bemöta det jag skriver—vilket står på egna ben, vem bryr sig var det kommer från?—så du hittar nåt att skylla på så det inte ska vara så uppenbart.

Alla dessa som pratar på liknande sätt är dock inte snabba med att ställa sig i kön till att bli torterade, frivilliga i krig eller skaffa sig AIDS. Varför inte om allt bara är illusioner? Det om något är nonsens. Att talk the talk but not walk the walk.

Vare sig mening finns eller inte är sak samma. Problemet är att folk hakar upp sig på det ena eller det andra och sen slutar tänka.

Jag ser klart och tydligt, och mening har ingen plats, men det är helt ovidkommande ifall nån läser det och inte har någon avsikt att själv öppna ögonen.

Om nån fryser så kan jag prata om en brasa hur länge jag vill, men om personen bara säger "jaha! ja då förstår jag" och sen inte gör upp en brasa så är det ju helt värdelöst att jag pratade om det.

Så länge man har motsägelser inombords—till exempel "det finns ingen mening!" men sen sitter man och lider av sina tankar; hur är det möjligt ifall tankar är meningslösa?—så kommer man lida.

Spelar ingen roll vad det handlar om, det är att vara inkonsekvent som är problemet.

Allt du tror på är nonsens, allt annat är inte nonsens. Det är i princip motsatsen till uppenbart, vilket är varför du fortfarande tror på det.

Om allt är illusioner, varför skulle man söka sig till nåt sånt?

Det verkar vara väldigt svårt för vissa personer att förstå vad det handlar om. Som att smärta skulle försvinna eller nåt bara för att man tänker på ett visst sätt. Varför sitter ni och fantiserar om sånt?

Samma problem som vanligt. Fantasi som inte har någonting alls med verkligheten att göra, som ni ändå tror på helt utan minsta filter.

Det lustiga i det hela är att det är ni som ställer er i kön för tortyr.

Ja eller så är det du som är förbannat dålig på att uttrycka dig klart. Blir bara massa substanslöst svammel.

Det är nog ingen som köper att du är helt oberörd inför livets händelser.

Precis, jag bad honom klä av sig naken och lägga sig i snön eller gå en vecka utan mat. Han får gärna återkomma när han har gjort det och bevisa att lidandet bara är illusoriskt.
Nej, livets leda är tyvärr 100% äkta.

Förklara din ståndpunkt då för det enda du gjort hittills är att vinkla på det jag har sagt.

Om det är tydligt att mening inte har nån plats, hur är det då sak samma om den finns eller inte? Borde inte folk sluta tänka på meningen med livet om den nu inte har nån plats, eller menar du att de fastnar i destruktiva tankebanor, hur ter sig dessa, på båda sidor av frågan om meningen med livet?


Ja. Dra en parallell mellan detta och nåt annat du förkunnat.


Det talar väl för mening om nu tankarnas meningslöshet hade inneburit att den som tänker dem inte kunnat vållas lidande av dem?


Hur var du själv inkonsekvent under de svåra och deppiga dagarna då du själv led och hade mungiporna riktade nedåt för det mesta?


Allt jag personligen eller ett generiskt jag tror på? Bara råkar det vara så eller skulle vad som är nonsens och vad som inte är det byta plats om jag (eller om det nu är ett generiskt jag) imorgon förkastade vad jag trott på och började tro på det jag inte trott på? Du tror på vad du just förkunnat (får man väl anta), är det nonsens?