Citat:
Ursprungligen postat av
husseochmatte
Vi har två schäfrar. Jag funderar på vad anledningen är till att de som yngre hundar glatt sprang och hämtade boll efter boll som jag kastade, och kom tillbaka med dem med en aldrig sinande ström av viftande svansar. Inget ifrågasättande utan de levde i det exakta nuet hela tiden.
Nu är båda hundarna äldre och springer inte längre efter bollar som kastas.
Hundarna är friska så de kan inte skylla på funktionsnedsättning när de inte längre jagar katter, kaniner och bollar, inte längre är självklart glada och positiva till vildsvinsjakt, att bada och att gå på brukshundsklubb.
Hur resonerar husdjur om meningen med livet? Varför blir hundar till synes deprimerade och ändrar beteende när de blir äldre? Vilka skäl finns till att det blir så?
Förutom redan nämnda skäl tillkommer att de lever i "vår" miljö, med
allt vad det innebär och inte i den de ursprungligen är byggda för, vilket över tid dränerar livslust. Dessutom så lever hundar betydligt längre i den mänskliga miljön vilket de inte har livslustskapacitet för.
Husdjur idag äter ju t.o.m antidepressiva medel, första skälet ovan är ju största skälet till det.