Hur skriver jag medvetet en enormt tråkig roman utan att den blir satir?

En bok som uppfyller mkt av det som efterfrågas är Lars Wilderängs Redovisningsavdelning Marviken.

Personerna är helt ointressanta, handlingen dels obegripligt historienörderi dels hjärndött svammel om tidsresor. När det gäller tidsresorna försöker författaren inledningsvis hålla de oundvikliga motsägelserna stången, men ger snart upp. Det kanske finns någon som läst klart boken? Men jag tvivlar.

Ang berättelsen om Stefan . Något jag själv känner är förlamande tråkigt och dödar läsupplevelsen är "berättelser i berättelsen", det vill säga att någon i berättelsen läser en text, och så får läsaren även läsa den texten.

Andra tråkiga saker är plötsliga stilbrytningar, som dödar illusionen och påvingar läsaren sorts sökt Verfremdungseffekt . Typ att ett parti i berättelsen plötsligt är skrivet på vers, och man plötsligt placerar handlingen i en historisk miljö. Eller i film, plötsliga inslag av musikal i en film som i övrigt inte är det.

Jag tänker mig att grundkärnan i romanen, Stefans sökande efter den friktionsfria lyckan, den har väckts av frågeställningen "Hur kan jag göra rätt, utan att samtidigt såra Gunnar genom att minska Gunnars handlingsutrymme och därmed initiativ?"

Kanske kan Stefans slutgiltliga uppgörelse med frågan om Gunnar "pricka in alla tre av följande usla element 1. "berättelse i berättelsen", 2. Verfremdungseffekt 3. Beskriva innehållet i en dröm

Det slutliga kapitlet i romanen kan vara skrivet på hexameter. Det ska ansluta till en episk tradition och utspela sig under det Trojanska kriget. I den går Stefan till strid med sin stridsbroder Gunnar i en gemensam kamp mot en mytisk varelse som bosatt sig på en öde ö i Egeiska havet. I verserna skall olika namn från kontoret förekomma, och det ska inte finnas någon direkt poäng med att klä berättelsen i historisk skepnad. Det skall andas byråkratisatir a Bo Baldersson, men samtdigt spreta diffust åt olika håll. Det skall samtidigt innehålla surrealistiska element som gör att läsaren kan tolka det som att detta är en dröm. I slutet på drömmen möter Stefan den judiska föräldralösa flickan Elza, och hon ger honom en varm och medmänsklig blick, och den blicken säger utan ord men med en klang som av uråldrig jiddisch "Gunnar klarar sig, Stefan. Gunnar ..har ett bra liv.. vila nu Stefan..vila..." och sedan försvinner hon i ett ljus.

Lars Wilderäng, usch!. Jag kände på mig att han var usel. Tycker man kan se sånt på författarfotografier ibland. Lars Wilderäng ser utseendemässigt ut som en extremt medelmåttig människa. Jag tror inte han kan ha ett konstnärskap.

Det kanske blir för mycket om Stefan, Elza och övriga karaktärer utan Gunnar möts och bildar en ring efter Trojanska kriget-drömmen? Så får du med en till tråkig dröm med nya möjligheter att klämma in gråaktiga miljöer.
Gunnar uppenbaras efter Elza nämner honom i drömmen och ställer sig bredvid Stefan och Elza innan hon försvinner i ett ljus.
Kanske kan boken ha med citat i slutet i stil med:
"Springer vi till eller springer vi ifrån?"

Fast nu är det din bok och jag kan bara instämma i andra användares hyllningskör. Tack för att du skapat en superb tråd.

Det kanske blir för mycket om Stefan, Elza och övriga karaktärer utan Gunnar möts och bildar en ring efter Trojanska kriget-drömmen? Så får du med en till tråkig dröm med nya möjligheter att klämma in gråaktiga miljöer.
Gunnar uppenbaras efter Elza nämner honom i drömmen och ställer sig bredvid Stefan och Elza innan hon försvinner i ett ljus.
Kanske kan boken ha med citat i slutet i stil med:
"Springer vi till eller springer vi ifrån?"

Fast nu är det din bok och jag kan bara instämma i andra användares hyllningskör. Tack för att du skapat en superb tråd.

Har du några mer förslag på detaljer eller
återkommande inslag ?

Tycker du t ex inte att Stefan borde ha i alla fall fru och ett barn? Det känns lite för udda om han är medelålders och singel.

Jag tänker mig att om han har en fru och ett barn bör de vara svårgripbara platta karaktärer. Eller rekorderliga så de blir platta. Hans fru Catarina kanske han mötte då han pluggade till civilingenjör.

Stefan kan vid nåt tilfälle påminna sig något Catarina sagt. Hon jobbat på miljökontoret i Uppsala. ”Det finns en yttre miljö, Stefan. Men också en inre..”
Detta handlar om något konkret gällande utsläpp eller liknande , men när Stefan minns frasen blir det som ett förtätat betydelsebärande ögonblick, det får stå för något andligt : kanske kan detta återkomma som en fras i kursiv stil ”en yttre miljö.. och en inre..”

Jag satt och funderade på vad som skulle vara det tråkigaste jag skulle läsa. Vad skullle intressera mig minst. Vad skulle vara olidligt tråkigt.

Kriteriet är: det ska vara litteratur. Prosa.
Det ska varasamanhängande berättelser - inget experimentellt tjafs i stil med att fylla sida upp och sida ner med inköpslistor eller att enormt utdragna inre monologer som inte leder nånvart.

En till sak: det ska inte uppfattas som satir, det ska sakna ironiska lager. Det får inte finnas en botten. Det är inte bli så att jag beskriver något som tråkigt och så lyser det igenom att berättelsen egentligen speglar ett motspjärn mellan raderna.

Jag tänkte på den tråkigaste miljön jag själv kan tänka - konferensrum , och den där typen av vadderade stolar i ljust trä där tyget är primärblått.
Såna som finns den typen av enklare lokaler i kommunal förvaltning, eller i föreningslokaler, skolmiljöer etc . Nån sorts syntetiska laminatgolv som kan bygga upp så man får statisk elektricitet på fingertopparna. Ett litet bord med metallrörsben, nätutlagt, projektior, white board där en av pennorna är en whiteboardpenna men inte riktigt går att sudda bort. Ett skåp med gilles torra kakor i stora burkar. Häftapparat.

Jag tänker mig att någon ska ha ett samtal med några kollegor kring en frukt och grönt-grossist.

Huvudpersonen Stefan, 45, som är gift och har två barn ämnar efter jobbet ta sig en tur med sin kompis Micke och testa en ny mountainbike-bana. Det där har blivit lite av ett andningshål för Stefan, för han mår bättre då han får chansen att anstränga kroppen explosivt några gånger i veckan. Och få lite naturupplevelse på köpet.

Under samtalet så växer bilden fram av byggnaden och konferensrummet fram. Stefan var aktiv i byggandet av det - och han kan in i minsta detalj åminnelse sig listverk och liknande , olika uppköp, och känna stolthet över de detaljer han faktiskt kunnat vara med och påverka. T ex är stolsbenen i massiv ek och det höj och sänkbara avlastningsbordet i ask, och med snygga kanter i mörkare material - det låg definitivt i de övre prisklasserna! Det snålades inte in.
Stefan har länge haft planer på att bygga ett eget höj och sänkbart bord till hemmakontoret och det väcker ett nytt slags känsla hos honom. Likaså planerna på en 3d-skrivare. En känsla av att kunna skapa nästan vad som helst.

Det var några idéer som dök upp bara sådär. Jag tänkte gå in i Stefan och beskriva hans görande låtande och miljöer - men det blir svårt att försöka beskriva någon vara intressen och miljöer man valt ut för de ointresserar en

Det finns ju personer jag känner mer avsky och olika saker mot. Men om jag skulle gå in i det - nån riktigt tacky dubbelmoralisk medelklassperson, en grandios kulturman, eller nån energidricktankande livets hårda skola-figur med SD-keps och hans dysfunktionella omgivning. Det skulle bli för spännande gör mig.

Så jag måste hålla mig till någon som både tråkar ut mig djupt men inte provocerar mig djupt.

Hur skulle ni skriva en riktigt tråkig roman?

Det finns ju andra vägar att gå. Man kan ju t ex skriva en enormt standardiserad deckare , lite åt Beck-filmerna-hållet - och inte lägga minsta själ i det. Bara stapla typiska saker. En mördare , som lämnar sitt signum. Ett hjärta av rosenblad. Utredaren Martin Stareklint är på väg mot pension, dricker lite för mycket, har en ung vuxen dotter med skinn på näsan. Hon är hans allt. Och så katten Wittgenstein med sin finurliga uppsyn.

Nils är hemligt kär i klasskompisen Ulla som vaggar när hon går på grund av benlängdsskilnad. Ulla har världens vackraste insida tycker Nils.

Tack!

Catarinas insikter om yttre och inre miljöer kan även återspeglas i hennes fascination av såna där stora slipade stenskulpturer av exempelvis granit som inte avbildar något speciellt. "Där det slipade och bearbetade kombinerats med stenens naturliga grovhet."
Likt Catarina är deras prepubertala son Nils en sann miljökämpe som brinner för Sveriges våtmark. Utöver hobbyn att studera insekter i förstoringsburkar, älskar Nils orientering. Han vinner sällan i tävlingar, det kvittar tycker Nils - "det viktiga är att göra sitt bästa." Nils drömmer inte om att bli känd idrottsman, han vill bli entomolog.
Nils är hemligt kär i klasskompisen Ulla som vaggar när hon går på grund av benlängdsskilnad. Ulla har världens vackraste insida tycker Nils.

Som vanligt mycket bra förslag, speciellt hur Stefan tar till sig Carinas visdom om bearbetad sten.
Även spåret med Nils, och hans orientering är bra.

Skulle man inte kunna lägga in lite detaljer om Nils som ska föreställa "samtidsbeskrivade". Nils stänger in sig på rummet med nån sorts våldsamma datorspel. Då han blir störd kanske han fräser "jag är ju inne i min podcast!!!". Kanske spelar Nils nån sorts hård musik som ska illustrera ungdomligt uppror. Det blir alltid lite fel med konkreta refereser till nutida musik. De bör kännas lite off. Som om författaren inte är med riktigt. Sonen kanske lyssnar på "KoЯn" och "Limp Bizquit" (vilket inte klaffar riktigt med Nils alternativa miljö-profil). Och när Nils blir upprörd slänger ha ur citat av John Lennon som inte känns typiskt för hans ålder. "Sådär skulle fan aldrig John Lennon sagt, farsan! Lennon var fri! Det är inte du farsan!!". Det beskrivs också att Nils har en lugg som hänger ner i ögonen och har hängiga stora byxor.

Det enda jag redakterar bort från dina förslag är nog partiet med Nils kärlek till den låghaltiga Ulla. Det blir lite för roligt och udda.