Citat:
Ursprungligen postat av
swimp78
Jag satt och funderade på vad som skulle vara det tråkigaste jag skulle läsa. Vad skullle intressera mig minst. Vad skulle vara olidligt tråkigt.
Kriteriet är: det ska vara litteratur. Prosa.
Det ska varasamanhängande berättelser - inget experimentellt tjafs i stil med att fylla sida upp och sida ner med inköpslistor eller att enormt utdragna inre monologer som inte leder nånvart.
En till sak: det ska inte uppfattas som satir, det ska sakna ironiska lager. Det får inte finnas en botten. Det är inte bli så att jag beskriver något som tråkigt och så lyser det igenom att berättelsen egentligen speglar ett motspjärn mellan raderna.
Jag tänkte på den tråkigaste miljön jag själv kan tänka - konferensrum , och den där typen av vadderade stolar i ljust trä där tyget är primärblått.
Såna som finns den typen av enklare lokaler i kommunal förvaltning, eller i föreningslokaler, skolmiljöer etc . Nån sorts syntetiska laminatgolv som kan bygga upp så man får statisk elektricitet på fingertopparna. Ett litet bord med metallrörsben, nätutlagt, projektior, white board där en av pennorna är en whiteboardpenna men inte riktigt går att sudda bort. Ett skåp med gilles torra kakor i stora burkar. Häftapparat.
Jag tänker mig att någon ska ha ett samtal med några kollegor kring en frukt och grönt-grossist.
Huvudpersonen Stefan, 45, som är gift och har två barn ämnar efter jobbet ta sig en tur med sin kompis Micke och testa en ny mountainbike-bana. Det där har blivit lite av ett andningshål för Stefan, för han mår bättre då han får chansen att anstränga kroppen explosivt några gånger i veckan. Och få lite naturupplevelse på köpet.
Under samtalet så växer bilden fram av byggnaden och konferensrummet fram. Stefan var aktiv i byggandet av det - och han kan in i minsta detalj åminnelse sig listverk och liknande , olika uppköp, och känna stolthet över de detaljer han faktiskt kunnat vara med och påverka. T ex är stolsbenen i massiv ek och det höj och sänkbara avlastningsbordet i ask, och med snygga kanter i mörkare material - det låg definitivt i de övre prisklasserna! Det snålades inte in.
Stefan har länge haft planer på att bygga ett eget höj och sänkbart bord till hemmakontoret och det väcker ett nytt slags känsla hos honom. Likaså planerna på en 3d-skrivare. En känsla av att kunna skapa nästan vad som helst.
Det var några idéer som dök upp bara sådär. Jag tänkte gå in i Stefan och beskriva hans görande låtande och miljöer - men det blir svårt att försöka beskriva någon vara intressen och miljöer man valt ut för de ointresserar en
Det finns ju personer jag känner mer avsky och olika saker mot. Men om jag skulle gå in i det - nån riktigt tacky dubbelmoralisk medelklassperson, en grandios kulturman, eller nån energidricktankande livets hårda skola-figur med SD-keps och hans dysfunktionella omgivning. Det skulle bli för spännande gör mig.
Så jag måste hålla mig till någon som både tråkar ut mig djupt men inte provocerar mig djupt.
Hur skulle ni skriva en riktigt tråkig roman?
Det finns ju andra vägar att gå. Man kan ju t ex skriva en enormt standardiserad deckare , lite åt Beck-filmerna-hållet - och inte lägga minsta själ i det. Bara stapla typiska saker. En mördare , som lämnar sitt signum. Ett hjärta av rosenblad. Utredaren Martin Stareklint är på väg mot pension, dricker lite för mycket, har en ung vuxen dotter med skinn på näsan. Hon är hans allt. Och så katten Wittgenstein med sin finurliga uppsyn.
Omdu läst den svenska boken "Stallo" som har ju ju annars ett bra facit i den.
De första 300 sidorna är något av det tråkigaste som finns skrivet.
Det är grått, meningslöst, trist, händelselöst och inget verkar bli bättre. Det finns inte minsta aning om någon slags spänning som kanska ska komma - bortsett från att man får en förklaring på baksidan av boken, att den ska handla om naturväsen som finns på riktigt, men som är gömde för oss vanliga människor.
De första 250-300 sidorna är bara en enda överdrivet lång nerförsbacke rakt ner i grå tristess.
Det är inte ens vinter, utan det är hösten innan snön hunnit börja falla.
Och ändå är det i norrland.
Inga färger, inget som händer. Knappt något som sägs ens.
Det är Tråkigt med andra ord.
Jag fick fan verkligen kämpa mig genom den, för att komma fram till slutet där saker äntligen började hända ...
Visst hade det varit enkelt att fuska, och bara hoppa över den inledande stämningsläggande början, men det hade ju varit fel.
