Citat:
Tack för dina relevanta utdrag.Från rättegången:
Undersköterska på barnintensiven:
Jag jobbar bedside, vilket betyder att man är nonstop hos patienten, dygnet runt.
Jag hade Z 20-25 arbetspass. Vi lämnar aldrig barnet. det är alltid någon på rummet. Så jobbar vi alltid med svårt sjuka barn. Mitt arbete är att registrera. Jag har jobbat så i 35 år.
Vissa saker avvek som jag tänkte på:
-När mamma och pappa var där så skämtade dom, vilket jag tyckte det är inte var läge att skämta när ert barn är svårt sjukt.
-Pappan var känslokall och inte alls intresserad av Z.
-Mamman lutade sig fram när vi skulle byta blöja och sade med len röst.."åh kan jag titta".
Mamman lutade sig fram mot flickans underliv.
-Mamman sade till Z: "ja, det var ju dumt att du fick i dig ättika"
Z var vanvårdad och smutsig. Underlivet var ett enda stort köttsår. Det var fullt, fullt röda konstiga märken, brännmärken, ovårdade naglar, blåmärken, märken runt anklarna, gamla blåmärken runt fötterna.
Föräldrarna berättade för mig att hon var hjärnskadad, hetsåt, gick inte att lite på henne, att hon inte kunde prata och levde i sin egen bubbla.
Hon var inte alls sådan som föräldrarna beskrev henne.
Hon var snarare klipsk. Hon ville gärna se på paddan, gärna se på glass.
Inte någon gång frågade hon efter mamma och pappa.
Jag har träffat 1000-tals barn och föräldrar, men det här var det värsta jag varit med om.
Sådana skador som hon hade och i sådant skick hon var i. Jag kan inte förstå det att man kan göra så mot ett barn.
Det är något jag aldrig kommer att glömma. Det är förfärligt. Man sitter bedside och hinner iaktta mycket.
Jag förundrades hur mycket smärta Z tålde. Hon hade hög smärttröskel.
När hon skickades ner till avdelning så var vi och hälsade på henne, och gav lite julklappar till henne.
Undersköterska på barnintensiven:
Jag jobbar bedside, vilket betyder att man är nonstop hos patienten, dygnet runt.
Jag hade Z 20-25 arbetspass. Vi lämnar aldrig barnet. det är alltid någon på rummet. Så jobbar vi alltid med svårt sjuka barn. Mitt arbete är att registrera. Jag har jobbat så i 35 år.
Vissa saker avvek som jag tänkte på:
-När mamma och pappa var där så skämtade dom, vilket jag tyckte det är inte var läge att skämta när ert barn är svårt sjukt.
-Pappan var känslokall och inte alls intresserad av Z.
-Mamman lutade sig fram när vi skulle byta blöja och sade med len röst.."åh kan jag titta".
Mamman lutade sig fram mot flickans underliv.
-Mamman sade till Z: "ja, det var ju dumt att du fick i dig ättika"
Z var vanvårdad och smutsig. Underlivet var ett enda stort köttsår. Det var fullt, fullt röda konstiga märken, brännmärken, ovårdade naglar, blåmärken, märken runt anklarna, gamla blåmärken runt fötterna.
Föräldrarna berättade för mig att hon var hjärnskadad, hetsåt, gick inte att lite på henne, att hon inte kunde prata och levde i sin egen bubbla.
Hon var inte alls sådan som föräldrarna beskrev henne.
Hon var snarare klipsk. Hon ville gärna se på paddan, gärna se på glass.
Inte någon gång frågade hon efter mamma och pappa.
Jag har träffat 1000-tals barn och föräldrar, men det här var det värsta jag varit med om.
Sådana skador som hon hade och i sådant skick hon var i. Jag kan inte förstå det att man kan göra så mot ett barn.
Det är något jag aldrig kommer att glömma. Det är förfärligt. Man sitter bedside och hinner iaktta mycket.
Jag förundrades hur mycket smärta Z tålde. Hon hade hög smärttröskel.
När hon skickades ner till avdelning så var vi och hälsade på henne, och gav lite julklappar till henne.
Kan uppskatta det raka och enkla språket samt beskrivning som den här usk ger. Inte en enda onödig utläggning utan rakt på sak vad hon ser. Men det blir ju helt skrämmande oförståeligt hur inte misstankar inom sexuellt våld har väckts och lett till åtalspunkter?? Framstår som att samhället åter igen har svikit flickan.