Snart ekonomisk fri - hur hade ni tänkt

Varför inte ta ett första steg redan nu, gå ner i tid helt enkelt och jobba exempelvis 80% eller 70% om du kan. Att vara ledig en eller två dagar extra varje vecka gör väldigt mycket för välbefinnandet. Du kan vara med dina barn direkt och du kommer kunna leva på din lön som du får från ditt jobb men kanske kommer sparandet bli lite mindre. Du får också det sociala som ett jobb faktiskt ger och man ofta behöver för att trivas med sitt liv. Samtidigt gissar jag på att vi kommer ha ett par goda år på aktier framför oss så med din kunskap så bör du komma över 6% ett tag framöver.

Lycka till med ditt liv och jag tycker du tänker helt rätt, hade önskat att jag hade haft samma intresse som dig tidigare i livet då min portfölj är mycket mindre och absolut inget som gör att jag kan göra en exit än på flera år om jag nu inte slår index med så där 1000% nästkommande år

Stort grattis till den summan du har lyckats spara ihop! Grymt bra!

Det är svårt att ge ett råd ”sådär”. Vantrivs du på ditt jobb? Tar det emot att gå dit så att du får ont i magen?

En av de tidigare kommentarerna har faktiskt helt rätt. Det är inte nyinsättningarna som är avgörande utan din avkastning. Men om du kan kombinera med nyinsättningar och låta kapitalet växa ”bara lite till” kommer du säkert må bättre när du fattar ditt beslut. Det kommer kännas lite bättre!

När du lyckats spara ihop denna summa kommer du även klara resterande. Grymt bra jobbat!

Grattis att ha kunnat gå in och ut på arbetsmarknaden som du kännt passat dig, och tack för peppen! Precis det jag tänker att jag vill kunna också, känns dock mer osäkert när man har det framför sig om det kommer att funka eller ej !

Tack så mycket! Ja, liiite till hade varit det bästa, men då tänker jag att jag lägger för mycket denna tid i livet när jag vill vara mer med familjen.. Men, så får det nog bli, skall försöka titta efter ett jobb där jag kan jobba lite mindre och se hur det känns! Jag trivs på mitt jobb och har bra kollegor, men själva "magontet" bottnar sig mer i att jag kanske prioriterar fel nu när jag har ekonomiska förutsättningar att leva lite friare!

Frågan i trådstarten var mer av karaktären "Skall jag prioritera att vara ledig i några år nu och jobba lite mer senare, eller spara ett tag till och känna mig mer fri om några år?".

Mitt tips kanske inte lämpar sig för alla men.. Köp fetaste husbilen som finns, typ modell XXL som kräver C-körkort. Gör dig av med allt annat och bli lyxluffare i ditt hjulburna palats.

Bo vart du vill, åk vart du vill, när du vill. Ingen fast adress. Frihet på riktigt.

Det är nog precis vad jag skulle göra om jag blev ekonomiskt oberoende.

Tror du själv på det där? Att du skulle vara motiverad att ta ett jobb när du vant dig vid att gå hemma och lalla, och dessutom är äldre och prioriterar att vara ledig ännu mer? Sen gör man sig mindre anställningsbar när man varit utanför arbetsmarknaden ett tag också, de som ska anställa dig kommer undra och tycka det är en risk att anställa dig. Det blir också mindre tid att jobba totalt om du brottas med det nu, istället för att säga upp dig nu och sen behöva börja om med att först jobba dig upp till där du var innan. Säkra först din ekonomi, och checka sen ut för alltid istället. Med lite tur kan det vara redan om 5 år. Ha inte så bråttom.

Hej,

jag är en 48-årig kvinna som under lång tid har intresserat mig för aktier och fonder och för några år sedan upptäckte jag FIRE rörelsen och kände mig inspirerad av denna. Jag är snart i mål för mitt sparande men funderar lite nu på hur jag skulle prioritera de närmsta åren.

Jag lever i ett parförhållande och räknar på att jag vill ha ca 30000 ut varje månad för att leva, enligt mina mått, ett gott liv. Vi har 2 barn i yngre tonåren.

Mitt "dilemma" - Jag har räknat ut att jag behöver ca 6000000 för att (med 6% avkastning) få ut de 30000 i månaden jag vill ha. I dagsläget har jag ca 5000000 i aktier och fonder så egentglien skulle jag behöva jobba och spara vidare i ca 3-4 år till för att komma dit jag vill. Problemet är dock att om 3-4 år kommer mina barn vara på väg ut ur boet och jag inbillar mig att det skulle kännas mindre meningsfullt att vara ledig då. Min partner, som är några år yngre än jag, stöttar mig i mina mål men är inte så sugen på att sluta jobba själv inom de närmsta 10 åren, han har förmånen att vara en person som gillar att jobba .

Jag trivs bra på mitt jobb och har en bra lön, men jag brottas med tanken på att jag missar möjligheten att vara med mina barn och min familj så mycket som möjligt innan de flyttar (barnen altså, förhoppningsvis inte mannen ). Både att jag måste jobba när de är lediga från skolan och att vi måste "saxa" semesterdagar för att kunna täcka ledigheter och skollov.

Så, vad hade ni gjort, slutat jobba nu för att kunna vara mer med barnen (som snart inte vill vara med mig så mycket...) för att sedan försöka komma tillbaka till arbetsmarknaden som kvinna över 50 och arbeta ett par år till? (Inbillar mig att det kommer vara svårare att hitta något och att lönen blir lägre och att jag därför behöver jobba fler år då än nu). Eller skulle ni bita ihop och försöka uppnå sparmålet så snart som möjligt och sen starta det nya kapitlet i livet utan att behöva känna att man kanske måste tillbaka och jobba?

Alla tankar välkomna, både på mina funderingar och beräknignar etc.

Tack på förhand!

Gå ner i tid ?
Gillar sjäv fire tänket men har en bit kvar. Förstår dig med barnen och om du vill jobba lite sen när dom flyttat kanske de ser illa ut med ett svart hål på cvt (om du inte kan plugga lite samtidigt)?
Samt går du nee i tid får du in lite pengar så behöver du ej norpa fire kapitalet om du inte riktigt är där än

6% i avkastning - som utdelning eller annat - inga normala aktier delar ut 6% omöjligt att få
i en diversifierad portfölj.

Har du ISK - då är det 6.2% som gäller nu i utdelning för att få lika mycket kvar av denna som
ICKE-ISK folket

Ja, jag vet ju allt det där och i sak håller jag naturligtvis med dig. Dilemmat är ju mer att jag tänker att jag har fler anlednignar att vara ledig nu än om 5 år när barnen är utflyttade och alla mina vänner ändå jobbar. Men, jag hör vad du säger...