De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Ska man skaffa barn om man uppenbarligen inte är föräldramaterial och skulle ha svårt för det som krävs av en förälder?

Ja? Med facit i hand hade jag valt att bli ofödd, då mina föräldrar just var sådana som inte ska ha barn. Fick senare reda på att jag var oönskad. Hur jävla egoistiskt är det inte att alstra en avkomma man vare sig vill eller klarar av att ta hand om? Människan är inte en tanklös automata, utan en varelse utrustad med en komplex hjärna som möjliggör avsteg från ren instinkt. Dessa avsteg kan vara rationella, dvs förnuftsmässigt riktiga. Mina föräldrar agerade utan tvivel egennyttigt när de söp sig fulla och knullade fram mig av misstag, och jag beter mig själv lika egennyttigt ifall jag skaffar barn fastän jag saknar de drivkrafter som krävs för att genomföra projektet. Därtill bättrar jag på genpoolen genom att inte föra vidare min (både vad gäller fenotyp och genotyp) groteska arvsmassa.

Du har en alldeles för enkelspårig syn på vad det innebär att vara självisk.

"Självisk" är inte något svårt ord.
Allt du skriver är själviskt. T.ex kan man lida i sitt liv och sin barndom men ändå välja att inte gräva ner sig själviskt i detta utan sprida glädje till andra. Lätt för mig att säga, som hade en bra barndom. Men prova.

Alla är föräldramaterial? Jag känner två starkt aspergeraktiga som fick två barn. Det gick inte "hur bra som helst" och ibland fick dagiset säga till på skarpen när han kom med icke-blöjbytt barn på morgonen. Men inga allvarliga problem och barnen fick mycket kärlek, på konstiga vägar.

Samhället får bryta in om två föräldrar är dåliga, t.ex droger. Men nästan alla exempel jag sett med omhändertagande blir inte heller bra.

Alla klarar däremot att bli föräldrar. Vi människor är gjorda för att ta hand om barn, vi gör det helt naturligt. Synd att människan uppfunnit droger.

Poängen är inte att jag är en ängel (det torde framgå implicit), utan att argumentet om egennytta gäller åt bägge håll. Jag föredrar dock att inte inlemma en annan varelse i mina förehavanden.

Oavsett vad så kommer inte fertilitetsnivåerna nå minst 2,1 barn per kvinna vilket krävs.

Samhället får först fixa sitt skit och sin del av kontraktet. Sen tar jag mitt ansvar och serverar samhället 2-3 barn.

Nej, men om man själv vet att man inte på grund av sin personlighet eller psykiska besvär för den delen klarar av de krav som ställs så är det bättre att man inte skaffar barn alls. Föräldern kommer inte att må bra och barnen får bara lida.

Det finns inte något land i världen som gör det enklare att ha barn än Sverige.

Detta sagt så är jag med på alla länder slutar öka exponentiellt och världen blir bra mycket bättre om vi föder färre barn. Japan har sjunkande befolkning sedan 10 år, förra året -500.000, och det innebär att alla bilköer försvinner, att vem som helst har råd att köpa hus i Tokyo osv. Däremot måste man jobba tills man blir 80, men det är bara bra för kroppen och hjärnan.

Precis. I slutändan är det viktiga att barnet mår bra, inte dess samhälleliga funktion. Just därför ska man verkligen, med hela sitt hjärta, vilja ha en avkomma.

Jag valde att inte ha egna barn pga rädsla.
Skulle aldrig ha kunnat förlåta mig själv ifall jag inte kunnat skydda dom speciellt "från vuxna som skadar barn". Hade själv en tuff uppväxt, utsatt av den styvfar jag växte upp med och ingen runtomkring anade.

Jag tycker väldigt mycket om barn, har varit både "bonusförälder o au-pair"

Vet inte vilka egenskaper jag har i övrigt, som differientierar mig från de som vill ha barn..

Är nog lite det här med att "Har jag satt mig i skiten, ska alla andra också göra det"

Samma logik/tänk har du hos 99.9% av vanliga knegare (tillhör själv denna kategori) som tänker: "Aha, så nu ska jag ställa klockan på 06.00 imorgon igen. Det borde dom förbannade bidragshjonen också behöva göra!!!"

Sådär tänkte jag ofta när jag körde lastbil. Vantrivdes. Då tog jag ut min ilska på bidragshjonen och "glidarna" som inte behövde ställa klockan, och gå till ett pissjobb man egentligen inte ville ha.


Nu däremot, har jag ett jobb som jag stortrivs med. Och nu tänker jag aldrig ens på bidragshjonen och glidarna. Dom påverkar inte mig nu. Dom existerar inte. För jag är nöjd och tillfreds.


Går nog att applicera detta rakt av, på dom "målinriktade" barnförespråkarna som ideligen lägger sig i andras sätt att leva. Dom ångrar sig. Och det känns lite bättre, om du också trillar dit. För då sitter ni i skiten tillsammans. Ingen avund.

För min del fick jag vara ställföreträdande pappa åt mina 3 småsyskon från det att jag var 7 år tills jag flyttade hemifrån i 17-års-åldern. Var mer eller mindre ett tvång att jag skulle göra det. Därför fick jag tidigt nog av ungar. De var ju inte så lite jobbiga och krävande heller. Därför ville jag inte skaffa egna barn.