Anklagelserna om plagiat rörande Killinggänget är, i mina ögon, en smula absurda. De har visserligen hämtat inspiration från olika fenomen, men det är den konstnärliga bearbetningen som imponerar. Likt andra storverk inom litteratur, film och teater, är det verkliga livet som ofta fungerar som målarduk för konsten.
Efter att ha sett dokumentären om denna eklektiska grupp har jag nu sett nästan allt de skapat. "Nile City" och "Torsk på Tallin" framstår som deras viktigaste verk. "Nile City" för sina groteskt överdrivna karikatyrer av samhällsstereotyper, parodierande absurditet med en blandning av musikaliska inslag som kanske inte längre är unika men definitivt verkar ha varit nyskapande i dåtiden. Humor som spelar på referenser har kanske förlorat sin skärpa (och det är kanske lika bra det), men det fanns en tid då detta var revolutionerande, särskilt i sitt samspel med den då nya mediekulturen.
Det är karaktärerna som fastnar i minnet, från friskoleterapeuten Farbror Barbro, över den lätt autistiske sportjournalisten Sudden, till den cyniska göteborgs-kommunisten Weiron i ottan. Greger, däremot, framstår som en mindre underfundig figur, för enkelspårig i sin framtoning. Respekt till den finlandssvenska designerduon Kekke och Raimo!
"Torsk på Tallin" bär på en dystrare ton, en tragikomisk symfoni av ensamhet, sjaskig manlighet och en tidskapsel av synen på Östeuropa. Det är en fakead dokumentär som utnyttjar sin frihet att överdriva för humoristisk effekt, något som är mer genomtänkt än i deras tidigare verk. Karaktärerna är nyckeln till behållningen här också – Lasse Kongo, Roland, Jan Banan och Skit-Lennart, för att inte tala om Percy som en bedagad entreprenör.
"Spermaharen", deras något mer obskyra internet-projekt, tycks ha gått förlorat i tiden. Synd, det verkar ha varit ett fasligt rolig tid i den tidiga svenska internethistorien. Jag har beställt boken för att försöka förstå hur investerare tänkte när de satsade på detta avantgardistiska projekt. Hur skulle pengarna tjänas in?
Teaterpjäsen de försökte sig på blev en flopp, knappast överraskande. När man saknar ett manus två veckor före premiär, är det oundvikligt att resultatet blir en introvert och självabsorberad föreställning.
Beträffande medlemmarna i Killinggänget:
Henrik Schyffert - Schyffert är Schyffert. Verkar ha flutit genom karriären tack vare goda kontakter och en gnutta tur, även om hans talang och bidrag till gruppens dynamik inte ska underskattas.
Johan Rheborg - Imponerar med sin talang, men tycks ha låtit egna neuroser begränsa hans fulla potential. Hade klarat sig bra även utan Killinggänget. Verkar trevlig.
Robert Gustafsson - Utan Robert hade Killinggänget varit betydligt smalare och mindre populärt. Hans humor är rak och med ett finger i folkdjupet, men det är tveksamt om han hade nått samma odödliga genialiska höjder utan Killinggänget.
Jonas Inde - Tillför en mörkare ton till gruppens humor, vilket balanserar det lättflyktiga. Hans porträtt av Lennart i "Torsk på Tallin" är minnesvärt. Har för mig någon sa att han "sprang mot sin ångest", vilket är lika smart för en bipolär som det är för en diabetiker att flytta in i godisbutiken.
Martin Luuk - En oväntad uppenbarelse för mig, en fantasirik kraft som förtjänar större uppmärksamhet. Vill träffa honom nu. Vill ha honom på WhatsApp. Så kreativa människor skall man hålla hårt i.
Tomas Alfredson - Står kanske i skuggan av de andra, men hans regissörskap är solid.
Andres Lokko - Den minst imponerande i gruppen, med en tendens att vara självupptagen och begränsad i sitt fokus. Tål inte nördar som tror att just deras nördande har ett självklart allmänintresse.
Och slutligen, den gula kursgården på Öland som de valde för sin reträtt - ett något deprimerande val som framkallar en känsla av klaustrofobi snarare än kreativitet. Hade fått panik.
__________________
Senast redigerad av truly.adolphine 2024-01-06 kl. 21:34.
