Citat:
Ursprungligen postat av
GiatarrNenne
Vår utrikes (och säkerhets) -politik riktades västerut tidigt det året. Tidigare hade den varit riktad mot Berlin.
Av någon anledning sammanfaller alltså tidpunkten ganska mycket med slaget vid Stalingrad . . . . .
Jag uppfattar Nordens uppdelning lite som Tysklands. Du har de västra delarna, Norge och Danmark, med sina blickar vända västerut och den centrala/östra delen, Sverige och Finland, som mer delad men ändå blickarna vända österut. Det är också där vi förlagt vår huvudstad, uppe i ingenting. Skåne med sin bördiga mark har endast pluttstäder, Göteborg är tre gånger så litet med Nordens största hamn i den folkrikaste regionen i Norden/Skandinavien, oerhört märkligt egentligen.
Följer man vikingarnas resvägar kan man se detta mönster tydligt också. Så när Rosengren eller vad fan fanskapet hette sade att Norge är den sista kommuniststaten menade han självklart Sverige, men projicering är som bekant lite av vårt arts specialté.
Gå in på NATOS hemsida och kolla vilket land som fortfarande saknas - du gissade rätt: Sverige. Som ett centralt nordiskt land har vi haft fötterna i båda läger så att säga, men definitivt med lutning österut. Sen väljer vi vinnaren - som i Stalingrad.
Men absolut, det finns en öststatsmentalitet i Sverige och stora delar av befolkningen hade nog föredragit de auktoritära länderna framför de demokratiska. Notera att jag gör ingen skillnad mellan Nazi Tyskland eller Sovjetunionen, det var auktoritära länder punkt. Och det var det kriget handlade om, som slutade oavgjort. Korea är fortfarande uppdelad i en auktoritär och en demokratisk del, en påminnelse om att striden ännu inte är vunnen och det oavgjorda resultatet. Han-kineserna är också uppdelade i respektive grupp: Kina och Taiwan.
Du har en yrvaken Sovjet-Putin som precis vaknat upp ur covid-dimman och allt pekar på att det är nu allting kommer avgöras. Jag tror inte på något nytt kallt krig eller sådant, allting går för fort idag och det går inte att hålla sin befolkning i någon slags mur som tidigare, utan det är de kommande åren som vi kommer att se det slutgiltiga resultatet från andra världskriget. Därför måste hela det svenska samhället förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa.