Tyckte serien överlag var väldigt bra. Styvpappan och mamman var klockrena. Även Erik och Silverhielm var väldigt passande. Men Erik var stundom lite för tystlåten i min mening. Det var flera scener i rad när han knappt sa ett ord till någon, varken till Marja, Pierre eller rektorn. I boken är han mer vältalig, käftig och verkligen hånar medlemmarna i rådet.
Men när han väl pratade var manuset stundom på topp. T.ex. när Erik gick till skolans simhall för att han hade hört att den var fin. Silverhielm säger att den är det men att han inte är välkommen. Erik får verkligen sista ordet när han säger "fin och fin, den är väl okej. Men vad vet jag?". Med andra ord berättar han för Silverhielm att han är en simmare som är van vid bättre hallar, och att Silverhielm gjorde bort sig när han sa att han tyckte den var bra. Även när Erik i sitt gamla gäng sa något i stil med "du får de tre första slagen, men du vet vad som händer sen". En foreshadowing inför att han kommer att börja slå tillbaka i rutan i slutet av det avsnittet.
Silverhielm var verkligen som jag föreställde mig från boken. Riktig översittare och skådespelaren gjorde ett bra jobb att förmedla detta. Men saknade en viss dimension i dynamiken mellan Erik och Silverhielm/rådet. Silverhielm och rådet framstod som lite för råbarkade för att riktigt passa. Hela grejen i boken är att Erik i hela sitt liv har fått och gett stryk. Han vet vad riktig rädsla innebär och vad våld gör med människor. Både den som ger och de som får ta emot. Silverhielm och company har i hela sina liv enbart gett stryk, och knappt ens det. De har delat ut några slag i rutan och inte mer än så. Här är Erik på en helt annan nivå och kan riktigt föra en psykologisk krigföring mot rådet. I boken så tar han vid flera tillfällen emot stryk utan att röra en min, exempelvis i matsalen efter skithinken och när Blinkfyren fimpar sin cigg i hans bröst. Allt detta medan rådet vet att om det väl kommer till kritan så är de chanslösa i en fight med Erik. Att det enda som skyddar dem är att Erik blir relegerad om han slår en rådsmedlem. Men i boken så hittar han delvis en väg runt detta och spöar några från rådet och sätter på så sätt ännu mer skräck i dem. Poängen jag vill komma till är att i boken så dominerar Erik rådet psykologiskt. De spelar tuffa när de är med varandra men är verkligen rädda för Erik. Silverhielm erkänner själv att de haft ett helvete med Erik. Detta saknades i serien där Silverhielm inte verkade så brydd om att han just blivit slagen.
I boken så kulminerar Erik och Silverhielms bråk i att Erik får sin hämnd genom att knäcka Silverhielm när han är på promenad i skogen. Efter det han blivit utsatt för vattenhinkarna så viskar Erik några ord i Silverhielms öra under frukosten, förmodligen ett hot om att Erik ska döda honom. Och när Erik väl dyker upp på Silvehielms promenad så tror Silverhilem verkligen att det är slut. Men det framgår också i boken att Erik aldrig tänkte döda Silverhielm utan bara knäcka honom. I serien så framgick det inte lika tydligt.
Tyckte också att Pierres roll var lite otydlig. Marja kommer in på ett tidigt skede och ersätter på så sätt Pierres roll som Eriks enda vän. Detta gör att Erik och Pierre känns aldrig som riktigt nära vänner och att vissa dialoger känns lite framtvingade. Men på ett sätt gillade jag att Marja spelade en större roll än i boken. Att det är hon som får Erik att ifrågasätta våldet medan Pierre egentligen vill att Erik ska slåss. Tyckte också det stärktes Eriks och Marjas relation när det framkom att de båda fått uppleva våld i familjen.
Jag tyckte också det var lagom med 6 avsnitt. Man skulle säkert kunna gjort 8 eller 10, men de viktiga delarna fanns med i det sista avsnittet. Visst, den mentala hämnden på Silverhielm var inte lika tydlig som i boken. Men å andra sidan så verkar Erik delvis reformerat rådet och inställningen på kamratuppfostran på skolan. Att den kommer förändras i framtiden. Tyckte inte avsnitt 6 kändes så rushat som jag var orolig för efter att ha läst här inne innan jag såg serien. Eriks avslut på skolvistelsen speglar också verkligheten på något sätt. Att plötsligt efter en lång tid så är det bara slut, och man kan gå vidare med sitt liv.
Blev också förvånad att avslutet med farsan inte blev som förväntat. Att Erik inte spöade honom till slut utan att han istället åkte in i fängelse. Var någonstans passande i och med mammans roll som jurist och Eriks ifrågasättande av våldet. Kändes också som att Erik och Marja inte skulle varit kompatibla om Erik hade slagit farsan, med tanke på Marjas bakgrund.
Så summa summarum så tycker jag serien var en värdig eftergångare till boken och filmen. Var en mogen och välgjord produktion som till stor del fångade bokens innehåll. Dock var det lite för mycket jazz ett tag där men gillade annars musiken till.
Men när han väl pratade var manuset stundom på topp. T.ex. när Erik gick till skolans simhall för att han hade hört att den var fin. Silverhielm säger att den är det men att han inte är välkommen. Erik får verkligen sista ordet när han säger "fin och fin, den är väl okej. Men vad vet jag?". Med andra ord berättar han för Silverhielm att han är en simmare som är van vid bättre hallar, och att Silverhielm gjorde bort sig när han sa att han tyckte den var bra. Även när Erik i sitt gamla gäng sa något i stil med "du får de tre första slagen, men du vet vad som händer sen". En foreshadowing inför att han kommer att börja slå tillbaka i rutan i slutet av det avsnittet.
Silverhielm var verkligen som jag föreställde mig från boken. Riktig översittare och skådespelaren gjorde ett bra jobb att förmedla detta. Men saknade en viss dimension i dynamiken mellan Erik och Silverhielm/rådet. Silverhielm och rådet framstod som lite för råbarkade för att riktigt passa. Hela grejen i boken är att Erik i hela sitt liv har fått och gett stryk. Han vet vad riktig rädsla innebär och vad våld gör med människor. Både den som ger och de som får ta emot. Silverhielm och company har i hela sina liv enbart gett stryk, och knappt ens det. De har delat ut några slag i rutan och inte mer än så. Här är Erik på en helt annan nivå och kan riktigt föra en psykologisk krigföring mot rådet. I boken så tar han vid flera tillfällen emot stryk utan att röra en min, exempelvis i matsalen efter skithinken och när Blinkfyren fimpar sin cigg i hans bröst. Allt detta medan rådet vet att om det väl kommer till kritan så är de chanslösa i en fight med Erik. Att det enda som skyddar dem är att Erik blir relegerad om han slår en rådsmedlem. Men i boken så hittar han delvis en väg runt detta och spöar några från rådet och sätter på så sätt ännu mer skräck i dem. Poängen jag vill komma till är att i boken så dominerar Erik rådet psykologiskt. De spelar tuffa när de är med varandra men är verkligen rädda för Erik. Silverhielm erkänner själv att de haft ett helvete med Erik. Detta saknades i serien där Silverhielm inte verkade så brydd om att han just blivit slagen.
I boken så kulminerar Erik och Silverhielms bråk i att Erik får sin hämnd genom att knäcka Silverhielm när han är på promenad i skogen. Efter det han blivit utsatt för vattenhinkarna så viskar Erik några ord i Silverhielms öra under frukosten, förmodligen ett hot om att Erik ska döda honom. Och när Erik väl dyker upp på Silvehielms promenad så tror Silverhilem verkligen att det är slut. Men det framgår också i boken att Erik aldrig tänkte döda Silverhielm utan bara knäcka honom. I serien så framgick det inte lika tydligt.
Tyckte också att Pierres roll var lite otydlig. Marja kommer in på ett tidigt skede och ersätter på så sätt Pierres roll som Eriks enda vän. Detta gör att Erik och Pierre känns aldrig som riktigt nära vänner och att vissa dialoger känns lite framtvingade. Men på ett sätt gillade jag att Marja spelade en större roll än i boken. Att det är hon som får Erik att ifrågasätta våldet medan Pierre egentligen vill att Erik ska slåss. Tyckte också det stärktes Eriks och Marjas relation när det framkom att de båda fått uppleva våld i familjen.
Jag tyckte också det var lagom med 6 avsnitt. Man skulle säkert kunna gjort 8 eller 10, men de viktiga delarna fanns med i det sista avsnittet. Visst, den mentala hämnden på Silverhielm var inte lika tydlig som i boken. Men å andra sidan så verkar Erik delvis reformerat rådet och inställningen på kamratuppfostran på skolan. Att den kommer förändras i framtiden. Tyckte inte avsnitt 6 kändes så rushat som jag var orolig för efter att ha läst här inne innan jag såg serien. Eriks avslut på skolvistelsen speglar också verkligheten på något sätt. Att plötsligt efter en lång tid så är det bara slut, och man kan gå vidare med sitt liv.
Blev också förvånad att avslutet med farsan inte blev som förväntat. Att Erik inte spöade honom till slut utan att han istället åkte in i fängelse. Var någonstans passande i och med mammans roll som jurist och Eriks ifrågasättande av våldet. Kändes också som att Erik och Marja inte skulle varit kompatibla om Erik hade slagit farsan, med tanke på Marjas bakgrund.
Så summa summarum så tycker jag serien var en värdig eftergångare till boken och filmen. Var en mogen och välgjord produktion som till stor del fångade bokens innehåll. Dock var det lite för mycket jazz ett tag där men gillade annars musiken till.
__________________
Senast redigerad av Tjuren-Ferdinand 2023-12-06 kl. 16:16.
Senast redigerad av Tjuren-Ferdinand 2023-12-06 kl. 16:16.
