Folk som härmar ens personlighet

Alla har vi väl någon vän/bekant som uppenbarligen tycker att man är cool och som sedan tar efter sjukt mycket av hur man är/för sig och saker man gör.

Vissa saker kan ju vara normalt om man umgåtts för mycket, att man tar efter något ord eller så men vart går gränsen?

I början kanske man blir smickrad och tycker att det är lite småkul.. men i längden blir det ju mest bara vidrigt?

Ska du liksom härma din vän för att få vänner och bli omtyckt för att du vet att denne är populär och omtyckt? Jag tycker detta är vidrigt och tänkte cut some ties.. så får vi se vart du får din inspiration ifrån framöver din jävla nolla!

Jag vet ju att du är svintråkig. Så du måste väl härma mig för att framstå någorlunda ok

Vad tycker vi om detta? Vad är det för människor som sysslar med detta? Har dom ingen ryggrad? Jag hade skämts ögonen ur mig. Men det är något psykologiskt som sker?

Vad är problemet? Det är väl bra om lägre stående tar efter de som lyckats.

Nej det har börjat störa mig
Var dig själv. Blir ju obehagligt för mig när någon försöker låna min personlighet för att charma andra..

Har du några konkreta exempel?



Rent generellt är det väl inget konstigt? Alla anpassar sig till sin omgivning i varierande grad.

I högstadiet kunde sånt hända att dom yngre såg upp till dom äldre och ville vara som dom.

Men jag vet inte vem som håller på med sånt efter 18-20, då är det ju något fel och defekt. När jag tänker efter så är den nya generationen mer defekt än den förra generationen.

Ett sätt att bli omtyckt av någon är ju att spegla den personen, det sker antagligen oftast undermedvetet. Och kanske inte så uppenbart som du beskriver det.

Sen att folk vill härma dig är ju en skam och säkert något du inbillar dig, du verkar otroligt oskön. Komsi ner från din höga häst.

Vad jag ”verkar” och inte verkar vara har ingenting med trådens ämne att göra. Du verkar vara en transvestit men det är ju ingenting jag kan veta.

Iaf. Till ämnet. Personen kan använda mina argument i diskussioner, från meningens start till slut en hel mening som jag sagt till personen, eller bara allmänt chill snack, använda mitt sätt att prata på, härma mina ord som personen inte brukade använda och då brukar dessa orden vara lite specifika och som man inte använder vanligtvis men jag gör det och det är vissa saker som definierar just mig och min personlighet. Allt kopieras, även sättet att skriva på, åsikter, argument, personen försöker vara som jag till den graden att det för mig blir obehagligt och att jag får ”psykopatvibbar”.

Till en viss mån är saker och ting normalt men när det går över en viss gräns är det bara fett nasty

Eller hur!!!!

Jaja på högstadiet skulle alla härma en med frisyrer, kläder och piercingar, det var också ganska irriterande men det är väl värre i vuxen ålder när en person försöker VARA som en?

Japp. Skrev i förrförra inlägget.

Jag har vissa åsikter och specifika argument eller egna meningsuppbyggnader som personen kopierar rakt av. Vardagssnack - personen efterhärmar mig och har börjat prata som jag gör för att charma andra.

Tja, hur lärde du dig prata svenska? Jag, liksom de flesta andra har gjort det genom att imitera.

Och vad är det för fel på att återanvända argument? Det spelar väl ingen roll vem som har kommit på argumentet?

När det är till den graden TS beskriver så tyder det väl snarare på någon form av ambivalent anknytning hos personen som barn som gjort denne osäker vid interaktioner nu som vuxen och då använder sig av spegling/imitation. Det är ett tämligen välkänt fenomen inom psykologin.

Och du själv är så unik så att du inte har influerats av någon då eller?? Människor som umgås lånar ju ord av varandra, får liknande skratt osv. Allt som oftast sker det omedvetet. Ibland kan man haja till när någon använder uttryck eller skämt som man själv har infört bara för att nästa gång haja till för att man själv använder ett uttryck eller skämt som någon annan infört. Oftast tänker man inte på det alls.

Slappna du av och inse att du nog också hämtar upp saker både här och där.