Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Hjälp mig. Jag känner mig så ensamt

Hjälp mig snälla, jag är mest ensammast människa i världen

Låter kanske lite corny ...men du tycks vara inne i ett viktigt skede i livet då man börjar bli vuxen på allvar. Det stämmer att livet kan te sig aningens värdelöst på det sätt du belyser det och du får en rejäl käftsmäll tillbaka som tack.

Poängen med att ramla in i existentiella kriser (som alla har gjort någon gång i livet) är att sluta jämföra sig med en norm som råder omkring dig och som du jämför ditt eget liv med. Det är ett träsk du inte behöver eftersom det inte bringar någon lycka eller tillfredsställelse.
Om det är sällskap du vill ha i livet så ge inte upp att hitta den där partnern som du egentligen vet finns någonstans och går i liknande tankar.
När man ramlar ner i en depression orsakat av saker och ting som inte riktigt gått som förväntad, så spänner man bågen ännu en bit och försöker igen. Och igen ...
Skjut dina mörka tankar åt sidan och odla hopp genom ett accepterande att saker och ting kan komma att ta lite extra tid. Akta dig att dela ut psykiska örfilar på dig själv och ge fan i att nedvärdera dig själv - Du har något värdefullt. Ditt eget liv. Hitta perspektiv . Ut och res ... gå dig trött när tankarna maler ... odla din nyfikenhet ... Utveckla dina talanger ... Du är inte ensam. Existensiella kriser är ett bra tillfälle att inse att det enda man har är livet och själva tiden i livet , att det är i princip bortkastad tid att lida emotionellt för något som DU inte direkt har orsakat,
Det är inte DU som klantat till det, du tror bara det. Ditt verkliga jag vill ha något helt annat

Ja, vidrigt att det återkommer varje år. Jag upplever det som att det är högtider och födelsedagar exakt hela tiden. Jag tycker det är konstigt i sig. Jag tror inte att jag hade tyckt om det även om jag hade en supertrygg familj och vänner som jag firade med. Det är så påtvingat... och framförallt ofta. Hela tiden som sagt.

Alla som lever och är samt känner sig ensamma, hur gör ni när det vankas jul? Har ni människor ni träffar eller firar ni själva? Eller firar ni inte alls?

Firar med familjen oftast den lilla man har kvar ja, fyfan om man skulle va helt ensam det skulle ju inte kännas värt o leva längre ens

Alla som lever och är samt känner sig ensamma, hur gör ni när det vankas jul? Har ni människor ni träffar eller firar ni själva? Eller firar ni inte alls?

Det är den svåra frågan. Jag försöker leva ett vanligt liv, fast ensam.. Risken blir att man känner sig ännu mer ensam när man firar jul själv, än om man struntar i julen.

När julen närmar sig brukar jag anlitas som tomte, kanske blir så detta år också. Jag jobbar dessutom på julafton. Jag bytte arbetspass med en kollega som gärna ville fira med sin familj.

Har känt av ensamheten väldigt mycket sista tiden, antar det är en kombination av flera saker.
Men största orsaken är att jag inte känner mig älskad av någon.
Jag har manliga kompisar och det fyller mitt vänskapsbehov.
Har några tjejbekanta men då jag knappt ens duger till en kram, är något mer än så oerhört långt bort.
En månad sedan en riktig kram sist tror jag det är nu.
Antar det är mina kassa sociala förmågor och låga självkänsla som gör att jag är ensam, det i kombination med ett halvrisigt utseende.

Jag fungerar i vardagen och har tänkt på framtiden samt mina drömmar när jag satsat.
Lämnade lägenheten för ett hus.
Skaffade en sommarbil som jag drömt om.
Lämnade mitt tidigare jobb, utbildade mig och hoppade på ett nytt arbete.
Har ett nytt projekt jag jobbar för nu.
Hela livet har det känts som ingen trott på mig, även nu känns det likadant oavsett vad jag än gör.
Tappar mer av livsglädjen hela tiden, som att ensamheten är den givna framtiden för mig.
Skulle betyda så mycket för mig om någon trodde på mig, ser potential i mig och vad jag jobbar för.
Nån form av uppmuntran skulle vara guld för mig, för just nu känns det väldigt dystert.

Hjälp mig. Jag känner mig så ensamt

Hjälp mig snälla, jag är mest ensammast människa i världen