Barn till författare som själva blir författare

Det är svårast att få den första boken tryckt, hur bra den än är. Många stora författare har ju fått tillbaka sina manus - som nu anses som betydande litterära verk - från det ena förlaget efter det andra, med ett refuseringsbrev. Självklart underlättar det att ha någon nära som kan lägga ett ord för en någonstans, som vet hur det funkar, som kan ge tips... Och säkert läser lektörerna även manuset med ett större intresse och nyfikenhet och välvillighet, än om det kommer från Kevin Johansson i Bredäng.

Och även psykologiskt naturligtvis. Om mamma eller pappa är författare, så är det väl lätt att tänka att man själv har ärvt den begåvningen. Har man däremot föräldrar som saknar utbildning och har ett enkelt arbete alternativt inget arbete, så kan det kännas monumentalt omöjligt, att man själv skulle ta sig upp på parnassens höjder... Var börjar man ens? Hur?

Det argumentet förstår jag inte. Hon fick ta över en teater efter morsan och kunde då sätta upp ett antal av sina egna pjäser som annars troligen inte hade blivit spelade i samma utsträckning.

Ja, det har vi redan konstaterat.

Men det är ju hennes roll som konstnärlig ledare som möjliggör det inte hennes litterära förmåga.

Hennes arv består ju i yrkesrollen som konstnärlig ledare vilket inte nödvändigtvis gynnar henne som författare.

Att hon i sin roll som konstnärlig ledare har möjlighet att sätta upp vad hon själv skriver är ju en sak, men hon kan lika gärna sätta upp sådant som andra skrivit.

Det är liksom inte så att man måste skriva det man sätter upp då det finns mängder med andra verk att spela...

Eller är du inne på att alla fördelar oavsett vilka dessa än är och inom vilket område de än är ska kopplas till att hennes mor var författare?

Typ, om hon fick ärva ett jobb på ett bageri som chef så var anledningen till att hon hade möjligheten att komponera egna recept, skriva ner dessa och baka utifrån dem på grund av att hennes mor var författare...

Nog för att det var nepotism som gav henne rollen som konstnärlig ledare, men om hon inte skulle ro iland uppgiften borde hon väl ändå blivit av med den tjänsten vid det här laget?

Det är väl viss skillnad mellan att få en oförtjänt möjlighet via sitt arv och att få en möjlighet som man faktiskt reder ut och kan göra något vettigt av?

Teaterverksamhet är ju inte direkt guldgruvor såhär på 2020-talet och de som till råga på allt dessutom arbetar med uselt skrivet material har ett överlevnadsvärde någonstans mellan en trebent tagglös igelkott född utan lungor och en finne i pannan på valfri av Kardashian systrarnas näsa...

Av vilka skulle hon blivit avskedad i så fall? Vem/vilka är teaterns ägare/styrelse som tillsätter konstnärlig ledare. Det är väl ingen annan än hon själv, eller?

Vem har sagt att hon måste avskedas?

Om hon skriver så dåligt och leder verksamheten så illa att föreställningarna blir så dåliga att ingen ingen publik kommer sköter hon ju det själv...

Utan publik ingen verksamhet. Utan verksamhet ingen konstnärlig ledare som leder verksamheten.

Eller menar du att hon på grund av nepotism fått en tjänst hon omöjligtvis kan bli av med även om hon inte sköter den?

Någon publik måste ju komma, men den där teatern har inte många åskådarplatser. Den är jätteliten. Sedan får de väl en massa bidrag.

Dock undrar jag hur det kommer sig att en del - författarungar m fl - tycks ha så lätt att få lite lätt glassiga jobb på kulturredaktioner. Eller som skribenter. Det mesta är väl förmodligen inte så välbetalt, dock.

Kristina Lugns dotter får regelbundet se sin nuna med tillhörande text i Expressen. Bengt Olssons son Jack Hilden skriver också i nån av kvällstidningarna.

Naomi Ishiguro, dotter till nobelpristagaren Kazuo, har givit ut en novellsamling och en roman som båda verkar ha fått riktigt bra kritik. Romanen Common ground från 2021 är i en recension utnämnd till 'A modern-day Howards End'. I en intervju berättar hon att det under uppväxten varit en naturlig sysselsättning att ägna sig åt skrivande och att man i familjen givit konstruktiv kritik till varandras texter. Det är naturligtvis en klar fördel att växa upp i en sådan miljö, med sedan krävs det förstås också ett stort mått av självständig talang för att få skönlitterära verk utgivna på förlag som väcker intresse hos läsare och kritiker.

Jack Hildén namedroppar sin pappa rätt mycket. Som ”pappa/pappan”. Och ger vissa inblickar i sina föräldrars privatliv. Kantänkas vara lockande läsning för de som är jämnåriga med föräldrarna.

Sedan är han visst redaktör/lektör åt t ex Marianne Lindberg De Geer. Och vän till Aase Berg. En hel del författare måste rimligen ha dykt upp i kretsen kring hans föräldrar och deras ingifta. Man blir nog hemmablind för sånt, och tar för givet att det är naturligt att växa upp i kulturkretsar omgiven av kontakter. Man märker inte av sitt eget kulturella kapital utan tar de ”pengarna” som något självklart.