Barn till författare som själva blir författare

Klart de har vissa fördelar, förutsatt att deras föräldrar är någorlunda kända. Men alla väljer ju inte att utnyttja det. Ett exempel är Stephen Kings son Joe Hill(strom) King som valde att helt enkelt skriva som Joe Hill för att inte rida på farsans framgångar.

Konstig tråd, vi utanför ska bedöma dem innanför.

Varför pratar författare så där? De har så konstiga sätt att uttrycka sig på och som inte alls förmedlar det de menar. Det är väl exakt noll fara kopplat till att skriva en bok? Brandmän lever farligt. Författare har en jävligt märklig åkomma som får dem att stänga ute världen och applicera orden som beskriver dess ytterligheter på sina egna innehållslösa liv.

Det ska kännas ”farligt” på det sättet att du utmanar något och vågar vara personlig på sätt man normalt inte är och farligheten kan ligga i att blotta dig eller ditt sätt att skriva eller många andra saker.

Kan inte vara svårt ens för någon som aldrig skrivit och publicerat något öppet och för alla att ta del av att förstå.

Barn till författare...? Jag kommer spontant att tänka på Joen Gustafsson (1963-). Son till Lars Gustafsson.

Joen kom 1989 med sin debut, samlingen Så sover landet. Alba 1989, 61 s.

Där finns bland annat dikten:

Han kom med två samlingar till: Ett komplicerat ögonblick (1990) och Blindhundar (1992).

Sedan blev han journalist har jag för mig. Skrev väl i Dagens Industri bland annat. Tycks nu vara redaktör på Bonniers förlag.

Det finns en artikel om "Nepo baby" på wikipedia, "short for nepotism baby, is a term referring to the children of celebrities who have succeeded in careers similar to those of their parents. The implication is that, because their parents already had connections to an industry, the child was able to use those connections to build a career in that industry". Några exempel på författande nepo babies ges dock inte, (men det är väl inte omöjligt att en motsvarande artikel på svenska skulle kunna nämna något namn som har anklagats för detta och är nämnd i den här i tråden).

Niklas Rådström och David Lagercrantz har i varje fall knappast etablerat sig på grund av kända författarföräldrar utan på egna meriter med helt självständiga författarskap. Båda är idag också betydligt mer kända och lästa än sina fäder. Samma sak med den nyligen bortgångne brittiske författaren Martin Amis (vars relation och författarrivalitet med den på sin tid store Kingsley Amis är omskriven). Tror att det oftast är en börda snarare än en fördel att ha en känd förälder. En av Stig Dagermans söner sägs till exempel vara litterärt begåvad, men han gav tidigt upp tanken på att bli författare och ständigt jämföras med den berömde fadern.

Det här beror nog på vilket område man vill verka inom. Författare av bokverk har nog ordentligt svårt att komma någonstans alls på enkom ”meriten” kulturbarn. Kräver ju ändå lite jobb och få ur sig en bok.

Skribent av typen krönikör eller kritiker eller så kallat content är så klart en annan femma, och här har man ju så klart fördelar om man är kulturbarn. Montelius snackar som om alla som arbetar på våra kultursidor vore superbegåvade, men det är de ju inte och det tycker nog hon också egentligen.

Tittar man på andra kulturformer, som filmskådespelare, kan man suga rejält som aktör och det har många kulturbarn fattat. På film kan vem som helst bli bra som skådespelare. Förutom om filmen är nutida svensk film då. Uppenbarligen har svenska filmskapare inte det handlaget med filmmediet att få även den mest svaga av aktörer att bli bra på duken. Barn till skådisar åker givetvis på räkmackan till Hollywood.

Jag blir lite irriterad på att debatten bara verkar handla om barn till olika kulturpersonligheter. Eller har jag dålig koll? Det är ju samma fenomen överallt i samhället:

Det är lättare att ta sig fram om du väljer samma eller liknande yrke som dina föräldrar.

Att Montelius fick ta över en teater efter morsan är ett solklart fall av nepotism, annars vet jag inte om det skulle vara någon särskild fördel att som skribent ha en känd förälder i samma bransch.

Men att driva en teater handlar ju om att driva en teater, inte om författarskap.

Om ett författarbarn visar sig vara en usel författare spelar det ingen roll vem h*n än har som förälder; författarskapet suger ju ändå och då läser ingen vettig människa sk*ten

Det samma gäller dock inte inom alla områden.
I vissa räcker det med att få in en fot så öppnar sig "alla" dörrar därefter.

Ett flertal av hennes egna pjäser har spelats på teatern: https://brunnsgatanfyra.se/gamlaforestallningar

Jo, men det är ju på grund av hennes roll som konstnärlig ledare, inte hennes författarskap.