Först plockar vi bort alla intuitioner och all form av tvångsvård (med undantag för akut suicidala och psykotiska) så att personer utan sjukdomsinsikt behöver bo mitt ibland alla Svensson, något de ofta inte klarar av och det blir en misär för både de själva och för folk runtomkring. Trådar kring dessa dyker upp konstant här på Flashback.
https://www.flashback.org/t3573827
Sen plockar vi bort tvångsåtgärder som tvångströja och (inom kort) bältessängar som finns till för att patienter inte ska skada sig själva eller andra när de mår riktigt dåligt, så att risken att någon gör sig illa eller avlider inne på avdelningen ökar. Anledningen sägs vara för att det är hemskt för en patient att vara försvarslös. Eftersom dessa patienter måste lugnas på nåt sätt så injicerar man starka mediciner som slår ut personen fullständigt, för att på det sättet är patienten mycket mindre försvarslös. (????)
Sen gör vi om tvångsvården så att det är patienten som bestämmer över sin vård! Vi tar bort ansvaret från läkarna och lägger ansvaret på patienten. Samma patient som läkaren valt att tvångsvårda eftersom läkaren bedömt att hen inte kan ta ansvar över sig själv.
Slutligen plockar vi bort mediciner som hjälper dessa sjuka människor, för det finns ju så många andra sätt att hantera denna ångest på!
Min fråga är, när ska det tillkomma något till psykvården?!
Man plockar bort och plockar bort, men vad tillför man egentligen?
Vad har tillkommit inom psykiatrin under 2000 talet?
Jag kan skriva en hel lista på saker som plockats bort, men inte nämna en enda sak som tillkommit.. varenda medicin jag har blivit erbjuden har läkarna sagt "den är gammal och beprövad", när ska man bli erbjuden någonting som är nytt och modernt?
Vad har dem överhuvudtaget planerat att kunna erbjuda patienter i framtiden? Tänker då främst på de som har svåra psykiatriska sjukdomar och störningar. Tror de att allt ska gå lösa genom att prata? Vem ska patienterna prata med? Det är flera års väntetid att få träffa en psykolog inom regionen, över ett års väntetid hos en privat vårdgivare (där jag bor).
Det har aldrig behövts en fungerande psykiatri så mycket som nu men istället för att utveckla den river man ner den och tror att man kan bygga framtiden på hopp och drömmar.