Hur skriver jag medvetet en enormt tråkig roman utan att den blir satir?

Jag satt och funderade på vad som skulle vara det tråkigaste jag skulle läsa. Vad skullle intressera mig minst. Vad skulle vara olidligt tråkigt.

Kriteriet är: det ska vara litteratur. Prosa.
Det ska varasamanhängande berättelser - inget experimentellt tjafs i stil med att fylla sida upp och sida ner med inköpslistor eller att enormt utdragna inre monologer som inte leder nånvart.

En till sak: det ska inte uppfattas som satir, det ska sakna ironiska lager. Det får inte finnas en botten. Det är inte bli så att jag beskriver något som tråkigt och så lyser det igenom att berättelsen egentligen speglar ett motspjärn mellan raderna.

Jag tänkte på den tråkigaste miljön jag själv kan tänka - konferensrum , och den där typen av vadderade stolar i ljust trä där tyget är primärblått.
Såna som finns den typen av enklare lokaler i kommunal förvaltning, eller i föreningslokaler, skolmiljöer etc . Nån sorts syntetiska laminatgolv som kan bygga upp så man får statisk elektricitet på fingertopparna. Ett litet bord med metallrörsben, nätutlagt, projektior, white board där en av pennorna är en whiteboardpenna men inte riktigt går att sudda bort. Ett skåp med gilles torra kakor i stora burkar. Häftapparat.

Jag tänker mig att någon ska ha ett samtal med några kollegor kring en frukt och grönt-grossist.

Huvudpersonen Stefan, 45, som är gift och har två barn ämnar efter jobbet ta sig en tur med sin kompis Micke och testa en ny mountainbike-bana. Det där har blivit lite av ett andningshål för Stefan, för han mår bättre då han får chansen att anstränga kroppen explosivt några gånger i veckan. Och få lite naturupplevelse på köpet.

Under samtalet så växer bilden fram av byggnaden och konferensrummet fram. Stefan var aktiv i byggandet av det - och han kan in i minsta detalj åminnelse sig listverk och liknande , olika uppköp, och känna stolthet över de detaljer han faktiskt kunnat vara med och påverka. T ex är stolsbenen i massiv ek och det höj och sänkbara avlastningsbordet i ask, och med snygga kanter i mörkare material - det låg definitivt i de övre prisklasserna! Det snålades inte in.
Stefan har länge haft planer på att bygga ett eget höj och sänkbart bord till hemmakontoret och det väcker ett nytt slags känsla hos honom. Likaså planerna på en 3d-skrivare. En känsla av att kunna skapa nästan vad som helst.

Det var några idéer som dök upp bara sådär. Jag tänkte gå in i Stefan och beskriva hans görande låtande och miljöer - men det blir svårt att försöka beskriva någon vara intressen och miljöer man valt ut för de ointresserar en

Det finns ju personer jag känner mer avsky och olika saker mot. Men om jag skulle gå in i det - nån riktigt tacky dubbelmoralisk medelklassperson, en grandios kulturman, eller nån energidricktankande livets hårda skola-figur med SD-keps och hans dysfunktionella omgivning. Det skulle bli för spännande gör mig.

Så jag måste hålla mig till någon som både tråkar ut mig djupt men inte provocerar mig djupt.

Hur skulle ni skriva en riktigt tråkig roman?

Det finns ju andra vägar att gå. Man kan ju t ex skriva en enormt standardiserad deckare , lite åt Beck-filmerna-hållet - och inte lägga minsta själ i det. Bara stapla typiska saker. En mördare , som lämnar sitt signum. Ett hjärta av rosenblad. Utredaren Martin Stareklint är på väg mot pension, dricker lite för mycket, har en ung vuxen dotter med skinn på näsan. Hon är hans allt. Och så katten Wittgenstein med sin finurliga uppsyn.

För att göra romanen extra seg föreslår jag stickspår, kanske några utdragna tillbakablickar till Stefans ungdomstid?:

Stefan minns tiden som anställd på Domus och kollegan Vera som trots sina unga år var flitigast av dem alla. (Lång beskrivning av Veras utseende; ej sensuella beskrivningar, inte heller ska Vera vara för ful - kan bli för spännande med kurvor eller fetton)
(Lång beskrivning av arbetsuppgifterna på Domus)

Den röda tråden är att Stefans goda arbetsmoral växte den där sommaren 1994, tack vare Vera.

Edit: Och glöm för all del inte att beskriva miljön minutiöst!

Bra förslag, den stora berättelsen i det där kapitlet - det skall vara den om Stefans knoppande abetsmoral.
Den väcks av att han blir intresserad av Vera - han vill vara i närheten av henne och bli sedd. I slutändan prestera. Vilket också får honom att må bra både fysiskt och psykiskt.

Den där sommaren 1994 kan också vara den sommaren Stefan upptäcker mountainbike.

Stefans arbetsmoral blir sedan en faktor i dramat kring Gunnar. För de handlingar Stefans arbetsmoral kräver - de riskerar också att såra Gunnar genom att kringskära Gunnars handlingsutryme. Och att såra Gunnar krockar med Stefans lojalitetskänsla.

Åter i nutid kan Stefan träffa Vera igen på Reumatikerförbundet. Och nu har det skett en "Hero's journey". Stefan blir den som har minst sjukdagar av de två och Stefan funderar på om det aktiva naturlivet med mountainbiken har spelat en roll i det hela.
Vidare hjälper Stefan Vera med personalfrågor (Vera jobbar som avdelningschef inom offentlig sektor), då Stefan exemplariskt löst den eventuellt kommande dispyten med att "ta diskussionen" med Gunnar under korvgrillning på kommunens anordnade grillplats.

Stefan och Vera jämför artroshandskar och Vera inser att hon köpt fel par.

Kanske kan Vera-kapitlen här och där under berättelsen lite pretentiöst döpas till Mötena med Vera 1, Mötena med Vera 2 osv.

Tanken är att Stefan genom dessa möten upptäcker eller stärker sidor hos sig själv. Första gången hans arbetsmoral. Andra gången upptäcker Stefan hur genuin hjälpsamhet får honom att må bra psykiskt och fysiskt. Samtidigt får artrosen honom att inse livets flyktighet.

Kanske kan det sista Vera-mötet representera Förnyelse. Vera ska lämna Sverige och flytta till Spanien. Detta får Stefan att inse att han kanske borde byta jobb.

Varför just detta kravet? Det verkar ju annars vara ett utmärkt recept för en enormt tråkig roman.

Jag tänktw att det skulle kännas som fusk. Den stora utmaningen ligger i att få den förlamande tråkig men ändå följa en normal berättarstruktur med nåt slags handling som inte är så demonstrativt tråkig så att den verkar satirisk.

Man kanske kan få den publicerad på gråproggiga bokförlaget "En bok för alla" , gärna tidig 80-talslayout, och sälja den för 11 kronor styck. För att få den att kännas extra tråkig.

Idealet vore om man också fick den att kännas som påtvingad eller "nyttig" läsning, att den pressades upp i skolupplagor, blev obligatorisk läsning i läroplanen , att upplagan medfinansieras av LRF eller liknande.

Ett sätt att skapa ett sorts förlamande tråkigt "nyttolager" kunde vara att i berättelsen ha en parallell berättelse i historisk tid, om grannfrun Agneta vars svägerskas öde under andra världskriget var en gripande berättelse om en ung kvinna som flydde förintelsen. En ung kvinna som hette Elza.
Stefan undrar om smärta kan färdas genom tiden, och tycker sig i Agnetas ögon kunna se en mildhet som är förlåtande och värmer honom. Kanske kunde Elzas lidande få en mening genom Agnetas vänlighet? Dessa parallella historiska kapitel, om hur Elza skils från sin familj, får gömma sig i hölador och under omsorg av svensk diakoni får komma till en fosterfamilj i Sala vid krigsslutet - de döps till "Elzas historia I ", Elzas historia II" och "Elzas historia III". De skall även innehålla en del utvikningar om lokala eldsjälar inom den uppländska diakonin under krigsåren, och hur de motarbetade antisemitiska strömningar i kyrkan och stod upp för humanistiska värderingar och alla människors lika värde.

Ja!
Kanske Elza lär sig att knyppla hos sin nya familj i Sala? Elza gör sedermera vackra knypplade dukar som efter hennes död hänger fint i den lilla stenkyrkan i Sala.
Här bör läsaren lära sig allt om handarbetets ädla konst: Allt från vävteknik till knyppeldynor.
Agneta och Stefan kanske till och med kan besöka stenkyrkan eller så räcker det med att Agneta visar Stefan polaroidbilder på dukarna som hon tog när hon besökte kyrkan den där magiska sommaren för tio år sedan.