Hur skriver jag medvetet en enormt tråkig roman utan att den blir satir?

Så jag måste hålla mig till någon som både tråkar ut mig djupt men inte provocerar mig djupt.

"Men", sade Stefan "Om vore det inte så redan, att avlastningsbordet befann sig i transithallen, och vore det inte så, att Gunnar, på sitt eftertänksamma vis hade förberedd dess ankomst. Borde då inte vi samtidigt kunna kontakta AG Systems och förrådsställa beställningen på de mer tekniskt avancerade borden, så att säga gardera oss mot ett lageröverskott? "
"Onekligen är det så.", sade Gunilla "Men betänk ."/

^^ Passagen i post #10 av Swimp är helt godkänd litterärt.

Dvs. kanske formellt "tråkig" men alls icke galen eller oläslig.

Prosakonst, särskilt romaner, består i att av och till släppa fram passager av typen "redogörelse för sakförhållanden".

Dvs. på papperet föga lockande basfakta men som ändå är nödvändiga för helheten.

En i egentlig mening oläslig -- "tråkig" -- text ska i så fall ha ständig action, ständig influx av intressanta personer... läsaren tål inte hur mycket godbitar som helst, det måste även finnas vilopauser.

Ständig action, ständig förbimarsch av skarpa typer blir i längden monotont.

Voilà mitt recept för enormt tråkg roman.

Bo E. Åkermark hörde någon gång någon säga: en bok om Transsibiriska järnvägen, det måste vara den tråkigaste bok som finns...

Sedan satte han sig ner och redigerade en antologi med just det temat. Det blev Drömmen om transsibiriska järnvägen.

Om den blev tråkig vet jag inte. Men den gavs de facto ut.

Här finns den på Libris.

originalutgåva 1972. Nyutgåva 1998. Finns även som ljudbok.

Så, OnT, att sikta på "att skriva tråkigt" kan bära sig, iaf rent projektmässigt.

Och -- tråkigt eller inte -- "antilitteratur" av den typ du antyder skrevs ju på 60-talet av folk som Alexander Kluge, Peo Enquist och P. O. Sundman. De skrev inte medvetet tråkigt men de skrev avskalat och minimalistiskt vad gäller det retoriska. Bara nakna fakta. Och det kunde bli bra.

Så har man öht något att berätta så kan anti-attityden -- "skriv tråkigt" -- vara välgörande.

Jag satt och funderade på vad som skulle vara det tråkigaste jag skulle läsa. Vad skullle intressera mig minst. Vad skulle vara olidligt tråkigt.

Kriteriet är: det ska vara litteratur. Prosa.
Det ska varasamanhängande berättelser - inget experimentellt tjafs i stil med att fylla sida upp och sida ner med inköpslistor eller att enormt utdragna inre monologer som inte leder nånvart.

En till sak: det ska inte uppfattas som satir, det ska sakna ironiska lager. Det får inte finnas en botten. Det är inte bli så att jag beskriver något som tråkigt och så lyser det igenom att berättelsen egentligen speglar ett motspjärn mellan raderna.

Jag tänkte på den tråkigaste miljön jag själv kan tänka - konferensrum , och den där typen av vadderade stolar i ljust trä där tyget är primärblått.
Såna som finns den typen av enklare lokaler i kommunal förvaltning, eller i föreningslokaler, skolmiljöer etc . Nån sorts syntetiska laminatgolv som kan bygga upp så man får statisk elektricitet på fingertopparna. Ett litet bord med metallrörsben, nätutlagt, projektior, white board där en av pennorna är en whiteboardpenna men inte riktigt går att sudda bort. Ett skåp med gilles torra kakor i stora burkar. Häftapparat.

Jag tänker mig att någon ska ha ett samtal med några kollegor kring en frukt och grönt-grossist.

Huvudpersonen Stefan, 45, som är gift och har två barn ämnar efter jobbet ta sig en tur med sin kompis Micke och testa en ny mountainbike-bana. Det där har blivit lite av ett andningshål för Stefan, för han mår bättre då han får chansen att anstränga kroppen explosivt några gånger i veckan. Och få lite naturupplevelse på köpet.

Under samtalet så växer bilden fram av byggnaden och konferensrummet fram. Stefan var aktiv i byggandet av det - och han kan in i minsta detalj åminnelse sig listverk och liknande , olika uppköp, och känna stolthet över de detaljer han faktiskt kunnat vara med och påverka. T ex är stolsbenen i massiv ek och det höj och sänkbara avlastningsbordet i ask, och med snygga kanter i mörkare material - det låg definitivt i de övre prisklasserna! Det snålades inte in.
Stefan har länge haft planer på att bygga ett eget höj och sänkbart bord till hemmakontoret och det väcker ett nytt slags känsla hos honom. Likaså planerna på en 3d-skrivare. En känsla av att kunna skapa nästan vad som helst.

Det var några idéer som dök upp bara sådär. Jag tänkte gå in i Stefan och beskriva hans görande låtande och miljöer - men det blir svårt att försöka beskriva någon vara intressen och miljöer man valt ut för de ointresserar en

Det finns ju personer jag känner mer avsky och olika saker mot. Men om jag skulle gå in i det - nån riktigt tacky dubbelmoralisk medelklassperson, en grandios kulturman, eller nån energidricktankande livets hårda skola-figur med SD-keps och hans dysfunktionella omgivning. Det skulle bli för spännande gör mig.

Så jag måste hålla mig till någon som både tråkar ut mig djupt men inte provocerar mig djupt.

Hur skulle ni skriva en riktigt tråkig roman?

Det finns ju andra vägar att gå. Man kan ju t ex skriva en enormt standardiserad deckare , lite åt Beck-filmerna-hållet - och inte lägga minsta själ i det. Bara stapla typiska saker. En mördare , som lämnar sitt signum. Ett hjärta av rosenblad. Utredaren Martin Stareklint är på väg mot pension, dricker lite för mycket, har en ung vuxen dotter med skinn på näsan. Hon är hans allt. Och så katten Wittgenstein med sin finurliga uppsyn.

Bara språket är tillräckligt torftigt så blir det ointressant
Apropå det, hade jag svårt ta mig genom din text.. Så du är på god väg...

Du menar mitt inlägg eller den där dialogen?

Jag kan tänka mig att mina funderingar om hur man medvetet skriver en tråkig text utan ironier eller undermening kan bara väldigt tråkig för många.

Det i sig kunde nog fungera. Att skriva en lång text om hur någon vill skriva en tråkig text.

Problemet är bara att jag själv skulle tyckt det ämnet var underhållande , och jag kan tänka mig vissa som gillar skriva kan tycka det med, så jag vill komma på något mer totalt och universellt tråkigt.

Gör den så rolig som möjligt så blir den tråkig.

Tror det som krävs är att din berättelse är på gränsen till 100% förutsägbar. Den kvittar det egentligen om det är ett fantasy epos eller en deckare.

Men för din karaktär Stefan. Låt säga att han pratar om sina helgplaner med helt gråa kolleger. Konversationen pågår i 2-3 sidor. Redan i första stycket ska jag förstå att han kommer se på mello med barnen och lyxa till det med taco. Sen framkommer det i slutet av konversationen att det är hans storslagna plan. Sida efter sida av förutsägbara anti klimax.

Utifrån övrigas kommentarer här hoppas jag att du gör slag i saken och skriver den här berättelsen - ser fram emot att läsa den, eller ännu bättre köpa den i en riktigt tråkig månpocket utgåva