ADHD-diagnoser ökar 600%. Ingen tycks veta varför.

Jag har själv ungar i skolåldern. Om en unge inte klarar målen i ett ämne, frågar läraren direkt om det finns en diagnos. Finns det ingen, så börjar man jobba på att hitta en. DÄR har du förklaringen.

Jag vet att de som gör de här testerna tycker att de är helt vattentäta, men de missar lätt vad som föregår en neuropsykiatrisk utredning. Redan när misstanken om en diagnos kommer, så börjar man bygga ett case. Kuratorer och psykologer letar tecken, informerar föräldrarna och barnen om sina observationer, och plötsligen så tycker alla att det stämmer på pricken.
När det väl blir dags för utredning (kön kan ju vara år lång), så vet ju både föräldrar och barn precis hur de ska svara.

Det handlar om samhällsinstitutioner som letar förklaringar till sina egna misslyckanden. Det finns en överideologi i vårt samhälle som säger att alla kan klara målen, bara de får rätt insatser. Den mörka baksidan är ingen bryr sig om huruvida du klarar målen eller lär dig något. De letar bara efter en ursäkt, en anledning. De vill kunna två sina händer.

Barn med ADHD har många andra problem än att de har svårt att koncentrera sig i skolan. De blir snabbt utåtagerande, har svårt att sitta still vid middagen, sölar när de ska ta på sig kläder på morgonen och en mängd andra egenskaper som gör det väldigt frustrerande för föräldrarna och syskonen. När skolan ser tecken på koncentrationssvårigheter som tyder på ADHD, så har typiskt föräldrarna parallellt själva haft problem hemma med barnet.

ADHD-utredningarna tar in både hur det fungerar hemma och hur det fungerar i skolan – det är inte så att skolan kan pusha igenom diagnoser på barn där man inte ser några tecken i hemmiljön. De här utredningarna är därmed ganska vattentäta.

Diagnosen kan ge föräldrarna ett svar på varför barnet krånglar när det ska åka till skolan, aldrig klarar av att göra läxor, aldrig kan hålla fast vid en fritidsaktivitet och annat som inte är några problem för andra barn.

Det är för att samhället är argare och odlar DAMP OCH AGGRESSIONSSJUKDOMAR utav den våldtäkt som dom ledande har begått på landet dom senaste åren genom att släppa in kreti och pleti.

I dagens DN skriver man lite mer djupare om den ADHD-epidemi som tycks gå över Sverge.

https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-har-vi-en-adhd-epidemi-i-sverige/

I artikeln finns också ett antal grafer. Sverige ligger i topp vad gäller förskrivning av ADHD-medicin (bara USA o Canada ligger före), medan många av de Europeiska länderna har extremt mycket lägre förskrivning (en faktor 100 gånger färre).
https://api.quickshot-widgets.net/uploads/2023/11/Webb_FiF_adhd-03-1700146103271.png

I artikeln resonerar man kring ämet. Det har alltså inte varit en konstant hög nivå, utan en kraftig ökning. Nästan var 10:e ung kille får ADHD-medicin. Tjejerena ligger inte långt efter.

Artikeln funderar på om det är diagnos-metoderna som blivit bättre, eller om det möjligen är skolsystemet som är orsaken. En annan teori är att de som är födda sent på året har en högre andel diagnoser och att det då skulle ha samband med svårigheter i skolan (där man ju "ligger efter" utvecklingsmässigt gentemot dem som är födda tidigt på året).

Jag tror absolut att antalet unga (framförallt killar) med koncentrationssvårigheter är hög. Så har det ju "alltid" varit.
För mig känns det lite märkligt att man inte alls diskuterar kring följande:

- Förändrad kost. Tidigare fanns nästan inget tillsatt socker i maten, nu har många unga "sugar high" flera gånger om dagen, med efterföljande blodsockerfall. Typiskt leder det till ett sådant beteende som idag diagnosticeras som ADHD.

- Spontanidrott existerar nästan inte i stora grupper. Man lämnas vid skoldörren av föräldrar istället för att cykla till skolan. Man går hem o spelar dataspel istället för till bollplanen. Så var det inte tidigare. Det är klart att om kroppen är rastlös så är det svårt att sitta still! Det hade säkert de stillasittande barnen tidigare också. Unga kroppar är gjorda för att röra på sig!

- Dataspelande (FPS) är i sig ett problem: Ständig anspänning, sändig känska av fara! Det borde göra något för stresshormonerna i kroppen. Och påverka sömnkvalitén.

- Avsaknad av tystnad. Hörlurar, media, trafik, storstadsbuller. Hjärnan får hela tiden ägna sig åt att hantera stimulans. Den får aldrig någon ro.

- Sociala medier: Att känna sig otillräckligt (jämfört med andra) eller att känna att man inte får den uppmärksamhet man vill ha kan ju vara en orsak till oro och koncentrationssvårigheter. Och vi jämförs ständigt med andra via sociala medier, och av den uppmärksamhet vi får kommer en större och större del från sociala medier.

- Dagis. Istället för att tillbringa de fösta åren i familjens trygga famn kläs man på i svinottan av stressade föräldrar som lämnar barnet i en stökig miljö utan den trygghet som mamma gav tidigare.

- Föräldrarnas behov krockar med barnens. Är det möjligen så att föräldrarna tycker att "barnet är jobbigt" därför att de kräver uppmärksamhet och tid? Att föräldrarna har "annat att göra"? Att vissa föräldrar tycker det är skönt med en diagnos och att medicineringen hjäper föräldern mer än patienten?

Jag vet inte om det är rätt eller fel att ge barn centralstimulerande mediciner. För många verkar det vara en hjälp. Men eftersom barn tydligen klarade sig utan det tidigare*) borde man väl söka efter alternativa, naturliga, sätt att hantera de eventuella problemen innan man börjar skriva ut narkotikaklassade preparat till barnen. Det borde vara sistahandsvalet, inte förstahandsvalet. Enligt mig.

Vad tycker ni andra?

----
*) Visst. Det fanns unga med problem tidigare också. Men antalet unga med psykiatriska funktionsnedsättningar har ÖKAT, inte minskat, trots ADHD-medicinering. I genomsnitt mådde de unga bättre förr.