Citat:
Ursprungligen postat av
smickra
Det tror jag med.
Det är lika synd om mamman som om z.
Det skulle förklara beteendet.
Vänta va, på allvar?
J är en äcklig människa som tagit beslutet att tortera och våldta sitt barn. Det är klart att förklaringar till det sannolikt ligger i hennes barndom som hon ej bearbetat, men det skulle aldrig kunna vara lika synd om henne som hennes lilla dotter. J är inte ett försvarslöst barn. Jag har själv gått igenom flera svåra trauma men är inte en ond människa för det. Även J’s syster verkar blivit mer utsatt än J, och hon verkar som en mer normal människa. Var nog synd om J när hon var barn. Men nu? Har riktigt svårt att tycka synd om någon som behandlar sitt eget barn som hon gjort/gör.
Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Så länge som personen är normalbegåvad (eller bara lätt begåvningshandikappad) och inte lider av någon psykisk sjukdom på psykosnivå (alltså när en mamma får för sig att det är Antikrist eller ett monster hon har fött, och på riktigt tror på detta) - så finns det inga ursäkter. Inte för HANDLINGARNA.
Det kan bli så att en förälder som själv utsatts och inte fått någon kärlek av sina föräldrar, är så skadad att han eller hon inte kan älska sitt barn, inte kan ta till sig sitt barn, inte kan sakna sitt barn när det inte är där, inte kan sörja sitt barn om det går bort. MEN det finns aldrig några ursäkter för uppenbart onda HANDLINGAR.
Det här är jätteviktigt att skilja på. Är personen straffrättsligt ansvarig enligt RPU - ja då ÄR han/det fullt ut. Den egna taskiga barndomen är ingen förmildrande omständighet i straffrätt.
Välformulerat. Jag tror inte J lider av en allvarlig psykiatrisk störning. Däremot ser jag att hon har psykopatiska drag