Varför jobba hårdare bara för att det saknas folk?

Jag läser och hör rätt ofta om anställda som frivilligt jobbar mycket hårdare om det saknas folk på dennes avdelning. Det kan exempelvis gälla om någon/några är sjuka.

Jag kan på sätt och vis förstå resonemanget om man jobbar på ett litet familjeägt företag. Då kan det ju vara otroligt viktigt att en order kan levereras i rätt tid. Då kanske arbetsgivaren dessutom belönar de anställda som ger järnet för att täcka upp.

Men varför man jobbar halvt ihjäl sig om man jobbar på ett medelstort eller stort företag förstår jag inte. Särskilt inte om man har en lägre position på företaget.

Jag jobbar själv som kontorsvaktmästare på ett stort företag. Det sker ingen fysisk produktion på detta företag utan alla anställda är tjänstemän. Om någon är sjuk i min arbetsgrupp så skulle jag aldrig drömma om att kompensera för detta genom att jobba i ett högre tempo än vad jag finner vara behagligt. Visst, det leder till att vissa saker inte blir gjorda. Men jag kan omöjligt se att det är mitt problem. Jag tycker inte att jag har något personligt ansvar för att saker inte blir gjorda bara för att några är frånvarande. Arbetsgivare betalar anställda för att dessa ska jobba. Om det saknas folk så är det upp till arbetsgivaren att lösa detta.

Jag har en bekant som är tjänsteman på samma företag. Han berättar ofta om hur de på hans grupp tvingas jobba häcken av sig för att täcka upp vid andras frånvaro. Jag fattar inte varför de ställer upp på detta. De får ju ingen kompensation alls.

Visst, skulle arbetsgivaren beordra mig att jobba övertid så skulle jag naturligtvis göra detta. Då får jag ju i alla fall betalt för det extra slitet. Detta sker dock väldigt sällan.

Hur ser ni andra på detta?

leder det till att saker inte blir gjorda,,finna det ett otrevligt svar,,,hur blir det med allt? ,,i din närmiljö?,och hur blir det för andra som blir beroende av den??,,,,,det är inte så noga,när det skall tjänas pengar,,dom har prestaionsångest,,då inget får kosta något och ingat får ta tid,,,och helst skall det inte vara några anställda överhuvudtaget,,men jobbet skall bli gjort,,,

Tror denna frånvaro av ansvarskänsla som man ser mer och mer av är en starkt drivande orsak till polariseringen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsgivare tycker att arbetstagare är idioter som knappt förtjänar nån lön öht, och arbetstagare tycker att arbetsgivarna är idioter som bara håvar in pengar och lever lyxliv på arbetstagarnas bekostnad.

Sanningen är att båda sidorna har fel!

Synd att inte båda sidor kan se att de faktiskt behöver varandra, och att många företag behövs för att samhället i stort ska fungera.

Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare.

Lite så.

Har själv sett anställda som jobbar i ett högt tempo och är otroligt effektiva i sitt defaultläge och sliter arslet av sig när nån är sjuk av pliktkänsla. Problemet är att de inte själva tjänar ett dugg på det. Det är snarare så att de blir företagets brandsläckare eftersom cheferna vet att de alltid ställer upp. Otacksamt.

Vem vill utföra merjobb eller städa upp efter en latmask liksom!?

Men samtidigt tror jag att bokstavligen alla skulle tjäna på om fler tänkte lite mer osjälviskt kring arbetet. Det skapar tillit, ger resultat och bidrar till en bättre atmosfär.

Men arbetsplatserna och samhället i stort blir mer individualistiskt för varje år. Det finns orsaker till att det är så men det orkar jag inte gå in på.

Jobbar statligt och vi gör väl inget speciellt om någon är borta.
Dennes ärenden fixar den när den är tillbaka.
Är någon långtidssjukskriven så blir det att ärenden kan få lite längre tid i inkorgen innan dom handläggs.

Jag jobbar aldrig utöver mina arbetsuppgifter om jag inte får övertid eller annan kompensation.
Om man hela tiden täcker upp så finns det skäl för arbetsgivare att dra ner på tjänster, dom behövs ju inte eftersom arbetet alltid blir gjort ändå.

Frågan är hur man som chef kan bygga upp en sådan relation på bästa sätt. Kan tänka mig många chefer försökt göra något liknande genom att vara väldigt generösa kanske med flextider, bonusar och annat men så får dom inget tillbaka för det och det slutar med att dom surnar på de anställda

TS har en mycket vettig inställning tycker jag. TS verkar inte vara lika lätt att lura/manipulera som många andra är.

Tycker också detta beteende är märkligt. Har flera på mitt jobb (enbart kvinnor) som är konstant stressade och jobbar typ 150% jämt. Alltså inte i tid utan i ren ansträngning. Tror detta bara är dåligt för företaget i det långa loppet pga längre sjukskrivningar när de till slut går in i väggen.

Klart man får steppa upp då och då på kneget och jobba lite hårdare men att göra det hela tiden bara för att cheferna är sopor som inte kan anställa tillräckligt med folk fattar jag inte alls.

Kan kanske ha med ålder och erfarenhet att göra. Jag är 63 år och har haft samma jobb sedan 1978. När jag var betydligt yngre så ifrågasatte jag inte så mycket alls. Sa chefen att jag skulle jobba dubbelt så fort så försökte jag göra detta.

Idag tänker jag mer på sådana här saker. Företaget jag jobbar på gör flera miljarder i vinst varje år. Jag tjänar drygt 27 000 kr/månad. Är det verkligen min sak att jobba ihjäl mig när jag inte får en krona för det? Jag tycker faktiskt inte det. Företaget har definitivt råd att ta in den personal som behövs.

Jag hade en gång en situation där jag fick säga till min arbetskamrat ett antal gånger för att han jobbade så slött och detta gjorde då att min arbetsbelastning blev mycket större. Hans försvar till detta var ungefär som Ts frågeställning, företaget var konstant underbemannat och det var inte hans problem att de inte kunde ha tillräckligt med personal för att få jobbet utfört. Problemet med den retoriken var mest att JAG kunde få jobbet utfört med den tiden JAG hade att tillgå, det var bara det att han tyckte att han inte hann med.
Givetvis kan man ha situationer där någon är sjuk eller borta och ofta kommer då någon mellanchef och säger att nu måste vi ta i, men det gör man ju inte. Man gör sitt jobb så gott man kan, inte mer. Men heller inte, som det tyvärr ofta är, inte mindre.

Får betalt oavsett, så jag sköter mitt jobb och inget annat. Upp till arbetsgivaren att ordna sådant.