2023-11-08, 11:32
  #13
Medlem
CC75s avatar
Hur många särboförhållanden finns det inte i Sverige idag? Skulle säga att det är det normala. Särskilt för de som haft ett längre förhållande bakom sig och kommit upp en bit i åren. Det är en sak när man är yngre och ens familje-/privatliv inte är så invecklat, då är allt mycket lättare.

De som hävdar att det är konstigt med särboförhållande är personer som bara vill hävda en åsikt som "låter bra". Med det är också bara vad det är - en åsikt / ett debattinlägg. Strunta i dessa och gör det som är bäst för dig och din särbo.

"Kärleksbarn"? Är gemensamt barn det som är tecknet på en bra, seriös och "riktig" relation? Tillåt mig skratta stort. Det finns tydligen ingen gräns för hur dumma och inskränkta en del människor är.

// CC
Citera
2023-11-08, 11:44
  #14
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av PIR-S17-400Volt
Särborelation kan visst funka, det gör det för mig efter 14 års samborelation... och ja det är med samma kvinna som jag haft förhållande hela tiden. Dock så ses vi inte så jätteofta då vi båda jobbar. Jag dagtid och hon merparten kvällstid, men när vi väl ses så är det som vi va nykära

Vad härligt att höra!
Citera
2023-11-08, 11:53
  #15
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av CC75
Hur många särboförhållanden finns det inte i Sverige idag? Skulle säga att det är det normala. Särskilt för de som haft ett längre förhållande bakom sig och kommit upp en bit i åren. Det är en sak när man är yngre och ens familje-/privatliv inte är så invecklat, då är allt mycket lättare.

De som hävdar att det är konstigt med särboförhållande är personer som bara vill hävda en åsikt som "låter bra". Med det är också bara vad det är - en åsikt / ett debattinlägg. Strunta i dessa och gör det som är bäst för dig och din särbo.

"Kärleksbarn"? Är gemensamt barn det som är tecknet på en bra, seriös och "riktig" relation? Tillåt mig skratta stort. Det finns tydligen ingen gräns för hur dumma och inskränkta en del människor är.

// CC

Ja väldigt många verkar räkna det som en självklarhet att man ska vilja ha minst ett gemensamt barn när man är den åldern vi är i. Vi är båda runt 35år jag strax under han strax över. En äldre kollega uttryckte det som att i fall man inte vill skaffa barn med den personen man vill leva med så vill man inte leva livet fullt ut och satsa på varandra. För enligt henne så är att skaffa barn att leva fullt ut tydligen... inte min åsikt men smaken är ju som bekant olika.
Citera
2023-11-08, 12:09
  #16
Medlem
Flammarions avatar
Citat:
Ursprungligen postat av janetsnakehole
Men tänker du att man inte kan vara en familj om man inte bor ihop? Man kan väl dela livet och intressen ändå? Bara för att man inte bor ihop så betyder ju inte det att man aldrig kommer att umgås med sina barn tillsammans i framtiden. Vad som kommer hålla oss samman är väl samma är väl vår relation och vad den ger oss, delade intressen, hur vi mår med varandra osv. För av egen erfarenhet och om man kollar statistik så verkar ju gemensamt boende att vara allt annat en garant för att man ska hålla samman...

Jag frågar dig.
Så länge det finns något som definierar er som en fungerande enhet med gemensamma rutiner så är det väl inget problem. Styrkan i långvariga relationer avtar med kvadraten på avståndet till den gemensamma kärnan så att säga. Så länge det mentala avståndet är kort så kan det kompensera för ett längre fysiskt avstånd.

Vad gäller "statistiken" så besvarar den inte frågan här. Hur går det för alla "bonusfamiljer"?

Lycka till hur ni än väljer!
Citera
2023-11-08, 12:15
  #17
Medlem
Flammarions avatar
Citat:
Ursprungligen postat av PIR-S17-400Volt
Särborelation kan visst funka, det gör det för mig efter 14 års samborelation... och ja det är med samma kvinna som jag haft förhållande hela tiden. Dock så ses vi inte så jätteofta då vi båda jobbar. Jag dagtid och hon merparten kvällstid, men när vi väl ses så är det som vi va nykära

Härligt, hur många barn tar ni hand om tillsammans?
Citera
2023-11-08, 12:49
  #18
Medlem
CC75s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av janetsnakehole
Ja väldigt många verkar räkna det som en självklarhet att man ska vilja ha minst ett gemensamt barn när man är den åldern vi är i. Vi är båda runt 35år jag strax under han strax över. En äldre kollega uttryckte det som att i fall man inte vill skaffa barn med den personen man vill leva med så vill man inte leva livet fullt ut och satsa på varandra. För enligt henne så är att skaffa barn att leva fullt ut tydligen... inte min åsikt men smaken är ju som bekant olika.

Wow... undrar om din kollega vet hur många par som har barn och som skiljer sig... Barn är absolut ingen garanti för att ett förhållande håller eller säger någonting om hur seriöst man ser på en relation. Om min särbo sagt att barn krävs för att hon ska se relationen med mig som seriös, då hade jag starkt ifrågasatt hennes inställning till relationen med mig. Huruvida man är seriös eller inte måste komma från en själv. Den kan aldrig komma från något (eller någon) externt.

// CC

Ett tillägg. Jag vet att vi människor är olika. Jag har ett större behov av egentid än min särbo men jag stärker också min relation till henne när vi inte är tillsammans. Då kan jag längta efter henne och sakna henne och se framemot att träffas. Mina känslor för henne stärks. Min särbo är dock tvärtom. Hon vill träffas betydligt oftare. Hon saknar mig men hon bygger upp murar och distanserar sig om vi varit ifrån varandra mer än ett par dagar. Med det sagt, distans / särboförhållanden är inte för alla.
__________________
Senast redigerad av CC75 2023-11-08 kl. 12:54.
Citera
2023-11-08, 13:47
  #19
Medlem
Jag kör samma upplägg. Är särbo med en fin kvinna som har 3 ungar. Jag har 4.
Skulle aldrig komma på tanken att bli sambo igen. Hon har sin Borg, jag har min.

Ibland leker våra barn intensivt och ofta, då är det rätt skönt att dom kan åka hem till sitt eget och va ifrån varandra en stund.

Därmed inte sagt att förhållandet är sämre pga vi är särbo, snarare tvärtom. Vi får njuta dom bra stunderna och ledighet med varandra. Att börja dela hela livet ställer bara yttligare krav på förhållandet, krav som jag inte anser behövs.

Ekonomiskt klarar jag mig alldeles utmärkt med mina egna utgifter, behöver ingen som går in och betalar halva och vill absolut inte bli ambo med någon av den anledningen.

Skit I vad folk tycker å tänker å gör det aom känns bäst för dig och dina ungar
Citera
2023-11-08, 14:36
  #20
Medlem
Mr.Pizzarellis avatar
Jag är frånskild sedan några år tillbaka och skulle jag idag inleda en relation med en kvinna så skulle jag vara särbo.

Det här med att dejta för att flytta ihop är nog för att det är något som man "skall" göra precis som att när man är 40 skall man vara gift med 2-3 ungar och villa vovve volvo och är man inte det så är man "konstig" i samhällets ögon.

Jag skulle som sagt aldrig leva ihop med kvinna igen , utan skall jag dejta någon så är det särbo som gäller för då kan man träffas knulla , gå ut äta en bit mat och ta ett glas vin och bara ha trevligt när man träffas och behöver inte vara en del av varandras gråa trista vardagslunk samt att man slipper se och störa sig på alla små egenheter ens partner har som att lämna toalocket öppet eller inte skruva på korken på tandkrämstuben eller lämna odiskad disk i slasken osv osv .
Citera
2023-11-08, 20:28
  #21
Medlem
Vinterdofts avatar
[quote=janetsnakehole|86332638]
Citat:
Ursprungligen postat av Flammarion
Det är sunt att inte kasta sig in i något, i synnerhet inte när barn är inblandade.
När tiden är mogen för er fattar ni ett beslut.

Det andra, vad gäller andras reaktion så är det en normal reflex.
En splittrad familj är inte en familj. Så är det bara. Åtminstone i huvudet på de flesta normala människor.
Men det utesluter inte att det finns förståelse för situationen, så som du beskrivit den.
Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Men då måste du ge "de andra" en chans att förstå hur du tänker.

Men hur tänker du att ni ska kunna vara en familj i händelse av att ni väljer att inte flytta ihop?
Vad kommer att hålla er samman längre fram?[/QUOTE

Men tänker du att man inte kan vara en familj om man inte bor ihop? Man kan väl dela livet och intressen ändå? Bara för att man inte bor ihop så betyder ju inte det att man aldrig kommer att umgås med sina barn tillsammans i framtiden. Vad som kommer hålla oss samman är väl samma är väl vår relation och vad den ger oss, delade intressen, hur vi mår med varandra osv. För av egen erfarenhet och om man kollar statistik så verkar ju gemensamt boende att vara allt annat en garant för att man ska hålla samman...
Jag håller med ditt svar,det som håller familjen ihop är inte barn och hur många gånger hör vi folk som säger vi är kvar för barnens skull och så ska det inte vara. Det som håller en relation är kvalitetid,förståelse och gemensamma intresse eller acceptans till varandras olika intresse och egen tid. Tid att ha kul ihop speciellt när barnen är äldre och vi är förbi småbarnsåren där vi kan lägga fokus på befintliga barn samt oss själva och partner. Så enough med ideer som förstör. Ts tänk inte negativ , tänk jag är kärleksful omfamnar den här mannen med min vilja att ge honom tid och uppmärksamhet,lyssna på hans behov samt berätta tydligt om vad du vill ha och så kan ni jobba på minska distansen.
Citera
2023-11-08, 20:30
  #22
Avslutad
Därför att ni i princip bara har ett monogamt kk-förhållande
Citera
2023-11-08, 22:26
  #23
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av janetsnakehole
Jag är skild sen ett par år tillbaks med två barn under 8år och dejtar en man som har två hemmaboende barn under 12år. Vi har båda våra barn vv. Vi har inte träffast ett par månader och något som chockat mig är att familj/vänner/kollegor alla utgår ifrån att det bara är en tidsfråga innan vi ska flytta ihop och starta bonusfamilj eftersom en vv relation där man är särbos inte är på riktigt.

Vi har inte träffat varandras barn och kommer som vi känner nu inte att göra det innan vi är helt säkra på att vi kommer att vara en del av varandras liv under lång tid. Vi har också en ide om att inte flytta ihop för barnen skull. Barnen har inte valt att deras liv ska se som det gör och att då tvinga in dem i en helt ny "familj" bara för att vi vill det känns ego.

Sen vet man ju aldrig hur framtiden ser ut - det kanske skulle fungera kanon att bo ihop med alla barnen om några år när alla känner varandra på riktigt men det kan ju också vara så att det inte alls kommer att vara aktuellt. Hur ser ni på det här med monogama särborelationer? Funkar det? Och varför tycker så många att en relation inte är på riktigt om man inte flyttar ihop och helst även skaffar ett gemensamt "kärleksbarn"?

Särboförhållanden är ju en vattendelare som inte passar alla par. Personligen skulle jag ha svårt för det (om det inte är med avsikt att nån gång flytta ihop) av flera anledningar, dels att jag skulle känna mig lite som single with benefits, så att säga, och det är jag klar med sen länge.

Men också för att det, från mitt sätt att se det, skulle hindra relationen för att utvecklas. Jag tror det med tiden skulle bli svårt att hitta nåt som verkligen knöt oss samman. Jag skulle nog helt enkelt glida ur en sån relation. Motivationen skulle tryta. Då stjälper snarare än hjälper starka känslor.

När det gäller bonusbarn vill man kanske inte skynda med att träffas eller flytta ihop utan låta en ev familjebildning ta den tid det tar. Det kan ju vara komplicerat på många sätt och barnen kan vara väldigt olika och det är inte ens givet att det alltid funkar att flytta ihop.

Det där med ”kärleksbarn” är ju också nåt som delar folk i olika läger men även där skulle jag själv åtminstone vilja ha dörren öppen för utökning om jag hamnade där igen. För mig är det en viktig del av livet, men jag inbillar mig inte på nåt sätt att det är en garanti för ett långt och lyckligt förhållande.

Ett förhållandes framtid hänger på bådas behov, engagemang, kommunikation, självkännedom och omständigheter man inte alltid kan påverka.

Med detta sagt tycker jag inte du ska bry dig om vad andra tycker, säger och tänker om ert förhållande. Vi har alla våra egna behov och syn på livet och that is that. Gör som ni tycker känns bäst för er och at nöjd med att det är hur ni båda tycker som är det viktiga.
Citera
2023-11-08, 23:56
  #24
Medlem
Custom_mades avatar
Citat:
Ursprungligen postat av janetsnakehole
Jag är skild sen ett par år tillbaks med två barn under 8år och dejtar en man som har två hemmaboende barn under 12år. Vi har båda våra barn vv. Vi har inte träffast ett par månader och något som chockat mig är att familj/vänner/kollegor alla utgår ifrån att det bara är en tidsfråga innan vi ska flytta ihop och starta bonusfamilj eftersom en vv relation där man är särbos inte är på riktigt.

Vi har inte träffat varandras barn och kommer som vi känner nu inte att göra det innan vi är helt säkra på att vi kommer att vara en del av varandras liv under lång tid. Vi har också en ide om att inte flytta ihop för barnen skull. Barnen har inte valt att deras liv ska se som det gör och att då tvinga in dem i en helt ny "familj" bara för att vi vill det känns ego.

Sen vet man ju aldrig hur framtiden ser ut - det kanske skulle fungera kanon att bo ihop med alla barnen om några år när alla känner varandra på riktigt men det kan ju också vara så att det inte alls kommer att vara aktuellt. Hur ser ni på det här med monogama särborelationer? Funkar det? Och varför tycker så många att en relation inte är på riktigt om man inte flyttar ihop och helst även skaffar ett gemensamt "kärleksbarn"?

Skit i dom. Finns mängder med särborelationer som är bra mycket mer "riktiga" än samborelationer.

Dom är fast i tänk kring hur saker "ska" vara. Precis som dom som tror att det SKA finnas barn i bilden.

Saker är särskilda och får stå för sig självt.

En släkting till mig är i en särbo relation och dom planerar inte att bli sambos och dom är bra mycket lyckligare än en annan släkting som har samborelation för att "det är så det ska vara".

Jag vill inte heller ha samborelation eftersom jag redan haft det och det var outhärdligt och relationen blev så mycket sämre av det. Sen om andra vill vara sambos och tycker det är bättre får stå för dom.

Folk som inte kan greppa nyanser eller välja egna vägar i livet som gör dom lyckliga är dömda att traggla på i olycka.

Man skapar sin egen perfekta situation utifrån de omständigheter man själv behöver inte vad ANDRA anser.

T.ex. vill jag ha utrymme att vara själv, jobba med konst och är väldigt lyhörd mot partners. Dessa omständigheter står i direkt kontrast till varanda där jag offrar för mycket av min egna tid och space till en sambo som visst blir väldigt lycklig av det, men det gör mig olycklig och i slutändan så tär det på relationen mer än att hon inte får flytta ihop med mig. Men sen måste ju hon göra samma analys.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in