Särbo relation, ingen riktig relation?

Jag är skild sen ett par år tillbaks med två barn under 8år och dejtar en man som har två hemmaboende barn under 12år. Vi har båda våra barn vv. Vi har inte träffast ett par månader och något som chockat mig är att familj/vänner/kollegor alla utgår ifrån att det bara är en tidsfråga innan vi ska flytta ihop och starta bonusfamilj eftersom en vv relation där man är särbos inte är på riktigt.

Vi har inte träffat varandras barn och kommer som vi känner nu inte att göra det innan vi är helt säkra på att vi kommer att vara en del av varandras liv under lång tid. Vi har också en ide om att inte flytta ihop för barnen skull. Barnen har inte valt att deras liv ska se som det gör och att då tvinga in dem i en helt ny "familj" bara för att vi vill det känns ego.

Sen vet man ju aldrig hur framtiden ser ut - det kanske skulle fungera kanon att bo ihop med alla barnen om några år när alla känner varandra på riktigt men det kan ju också vara så att det inte alls kommer att vara aktuellt. Hur ser ni på det här med monogama särborelationer? Funkar det? Och varför tycker så många att en relation inte är på riktigt om man inte flyttar ihop och helst även skaffar ett gemensamt "kärleksbarn"?

Strunta helt i vad ni tror andra förväntar sig av er. Jag var tillsammans med samma kvinna i 25 år men vi skildes för 4 år sedan och skulle jag hamna i ett längre förhållande nu så skulle det definitivt vara ett särboförhållande. Den egentid man vant sig med är guld värd.

Vad gäller barnen så blir det väl en balansgång mellan att hålla dom skyddade och att de blir arga för att man inte berättat.

Varför är det så viktigt vad andra tycker?
Jag är i en särborelation under ungefär samma förutsättningar som du och vi tycker det funkar ypperligt.
Det hade såklart varit ekonomiskt fördelaktigt att flytta ihop, men annars är det nog mest fördelar av att inte bo ihop... som jag ser det.

Bryr mig inte så mkt om vad andra tänker utan blev mest ställd av att folk känner så starkt kring det. Den ekonomiskaspekten finns ju där men vi har båda råd att ha egna boenden och allt som hör till sen är det klart att man hade haft mer pengar över men tror inte det är värt problemen som ev kan följa med hela bonusfamiljs upplägget.

Relationen kan väl visst vara på riktigt men om man som ni inte setts på ett par månader så känns det ändå udda i min värld och undrar lite kring hur det ser ut när ni väl träffas. Är du säker på att ni båda vill samma sak? För egen del skulle jag absolut kunna leva som särbo men att inte ses på några månader om man nu inte bor väldigt, väldigt långt ifrån varandra känns för mig inte som en relation utan snarare ett substitut.

Sen köper jag inte argumentet att "barnen inte valt". Nej, det kanske de inte har men de är fortfarande barn och barn ska fostras av vuxna. Vad ska man enligt ditt synsätt se på adoptivbarn? Har de valt sin situation? Är vi säkra på att de vill bli adopterade? Ska man som vuxen i alla lägen tillmötesgå barns vilja eller ska man lära dom att det faktiskt är de vuxna som bestämmer och förväntas ta ansvar även om barnens vilja riskerar att hamna i skymundan? Känns i min värld faktiskt mer ego att tillmötesgå sina barn i alla lägen, de måste ju lära sig om verkligheten.

Men jag är ändå med dig och tycker väl att det är trist att folk 2023 fortfarande tycks se "kärnfamiljen" som det mest självklara. Så jag hoppas tråden kommer bjuda på vettiga intressanta diskussioner och inlägg.

Edit: Misstänker att det förmodligen blev fel när du skrev "inte träffats ett par månader" utan menade att ni träffats ett par månader.

Kommer självklart berätta för barnen att jag träffar någon ganska snart så att de vet och slipper riskera att de hör det från andra men de kommer inte att vara involverade i vår relation än på ett bra tag.

Nej det är så vi tänker också. Det är inte värt det. Inte nu iaf. Möjligen när barnen blir större.

Det är sunt att inte kasta sig in i något, i synnerhet inte när barn är inblandade.
När tiden är mogen för er fattar ni ett beslut.

Det andra, vad gäller andras reaktion så är det en normal reflex.
En splittrad familj är inte en familj. Så är det bara. Åtminstone i huvudet på de flesta normala människor.
Men det utesluter inte att det finns förståelse för situationen, så som du beskrivit den.
Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Men då måste du ge "de andra" en chans att förstå hur du tänker.

Men hur tänker du att ni ska kunna vara en familj i händelse av att ni väljer att inte flytta ihop?
Vad kommer att hålla er samman längre fram?

Denna forskning om bonusmamma kan nog vara intressant för dig att läsa. Just det där med bonusbarn är egentligen det mest trixiga att få ihop.

https://www.forskning.se/2023/08/22/traditionella-konsroller-lever-kvar-i-bonusfamiljer/#

[quote=Flammarion|86332483]Det är sunt att inte kasta sig in i något, i synnerhet inte när barn är inblandade.
När tiden är mogen för er fattar ni ett beslut.

Det andra, vad gäller andras reaktion så är det en normal reflex.
En splittrad familj är inte en familj. Så är det bara. Åtminstone i huvudet på de flesta normala människor.
Men det utesluter inte att det finns förståelse för situationen, så som du beskrivit den.
Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Men då måste du ge "de andra" en chans att förstå hur du tänker.

Men hur tänker du att ni ska kunna vara en familj i händelse av att ni väljer att inte flytta ihop?
Vad kommer att hålla er samman längre fram?[/QUOTE

Men tänker du att man inte kan vara en familj om man inte bor ihop? Man kan väl dela livet och intressen ändå? Bara för att man inte bor ihop så betyder ju inte det att man aldrig kommer att umgås med sina barn tillsammans i framtiden. Vad som kommer hålla oss samman är väl samma är väl vår relation och vad den ger oss, delade intressen, hur vi mår med varandra osv. För av egen erfarenhet och om man kollar statistik så verkar ju gemensamt boende att vara allt annat en garant för att man ska hålla samman...

Men tänker du att man inte kan vara en familj om man inte bor ihop? Man kan väl dela livet och intressen ändå? Bara för att man inte bor ihop så betyder ju inte det att man aldrig kommer att umgås med sina barn tillsammans i framtiden. Vad som kommer hålla oss samman är väl samma är väl vår relation och vad den ger oss, delade intressen, hur vi mår med varandra osv. För av egen erfarenhet och om man kollar statistik så verkar ju gemensamt boende att vara allt annat en garant för att man ska hålla samman...

Särborelation kan visst funka, det gör det för mig efter 14 års samborelation... och ja det är med samma kvinna som jag haft förhållande hela tiden. Dock så ses vi inte så jätteofta då vi båda jobbar. Jag dagtid och hon merparten kvällstid, men när vi väl ses så är det som vi va nykära