Skvaller om United Family Fia (Sofia Palm)

Du har läst i tråden om utredningen och anser att det inte finns bevis mer än att socialtjänsten har gjort fel???
Och du vill inte läsa domar.
Men du vet att det är felaktiga beslut för du har läst tråden på Flashback??

Intressant.

Det är nog svårt att föreställa sig för en utomstående. När du väl hamnar däŕ och fåŕ läsa deras utredning om dig och dina barn som kan vara grovt uppförstorade eller något som inte överensstämmer med verkligheten, då först förstår du.

Vad var det i min text du inte förstod? Jag angav orsaken till varför domarna inte visar vad som har hänt.
Om själva utredningen är totalt felaktig, inget överensstämmer med verkligheten, då blir domen därefter. För att få en bild av allt behöver man bevis från barn, föräldrar, familjens nätverk, skola, vänner, allt.

Socialsekreterares utredningar är rättsosäkra. Lyssna bara på hennes senaste telefonsamtal med enhetschefen på familjerätten.

https://www.dn.se/insidan/utredningar-baseras-pa-skvaller/

"Utredningar baseras på skvaller"

Publicerad 2006-11-16

Den som blir utredd av socialtjänsten har rätt till en opartisk bedömning. Men i många fall är det utredarnas egna tolkningar och känslor som styr. Det hävdar Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik.

Att motbevisa subjektiva, luddiga och osakliga anklagelser kan vara mycket svårt. För den som utsätts för felaktiga, negativa omdömen och påståenden i utredningar som görs av exempelvis socialtjänsten eller psykiatrin kan det vara snudd på omöjligt att få upprättelse. Det säger Bo Edvardsson, docent i psykologi vid universitetet i Örebro, som specialiserat sig på utredningsmetodik.

- Självklart blir folk som utsätts för detta både förtvivlade, frustrerade och förbannade. En del blir deprimerade av den vanmakt de känner. Även när felen är uppenbara vägrar ofta myndigheten att rätta till dem, säger Bo Edvardsson.Utredningar baseras på skvaller"

Publicerad 2006-11-16

Den som blir utredd av socialtjänsten har rätt till en opartisk bedömning. Men i många fall är det utredarnas egna tolkningar och känslor som styr. Det hävdar Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik.

Att motbevisa subjektiva, luddiga och osakliga anklagelser kan vara mycket svårt. För den som utsätts för felaktiga, negativa omdömen och påståenden i utredningar som görs av exempelvis socialtjänsten eller psykiatrin kan det vara snudd på omöjligt att få upprättelse. Det säger Bo Edvardsson, docent i psykologi vid universitetet i Örebro, som specialiserat sig på utredningsmetodik.
- Självklart blir folk som utsätts för detta både förtvivlade, frustrerade och förbannade. En del blir deprimerade av den vanmakt de känner. Även när felen är uppenbara vägrar ofta myndigheten att rätta till dem, säger Bo Edvardsson."

Här fortsätter Bo Edvardsson:

"Det händer att barn far illa i sina hem och att socialtjänsten inte ingriper i tid, eller på rätt sätt. De senaste åren har medierna berättat om flera upprörande fall där barn misshandlats till döds i sina familjer.

Men det händer också att social*tjänsten omhändertar barn på felaktiga grunder. Ett sådant ingripande med separation mellan föräldrar och barn kan också få mycket svåra konsekvenser för framför allt barnen, säger Bo Edvardsson.

Båda problemen - att socialtjänsten inte ingriper tillräckligt, och att den ingriper "för mycket", har samma bakgrund, hävdar han: undermåliga utredningar där uppgifter inte kontrollerats, där man låtit bli att hämta in viktiga uppgifter, där man bygger på subjektiva omdömen och "skvaller", och där man ofta har strävat efter att bekräfta en bild som man bestämt sig för redan på förhand.

- Jag har sysslat med det här i 25 års tid och har granskat väldigt många utredningar, säger Bo Edvardsson. Dålig kvalitet är snarare regel än undantag. Det saknas styrande frågeställningar och urvalet av uppgifter är skevt. Man missar kontroller som är lätta att göra, man skiljer inte på fakta och egna tolkningar, man låter inte männi*skor bemöta kränkande påståenden eller anklagelser. Allt sådant som är elementärt i utredningsarbete."

Denna artikel har Fia visat på sin tiktok. Vet inte om den är läsbar för de som saknar DN.

dubbelpost

För den nyfikne, här fortsääter artikeln från Bo Edvardsson som Fia refererar till i sin tiktok:

-" Speciellt allvarligt är att man gör slutbedömningar utan att på ett rimligt sätt ha säkerställt uppgifterna som de bygger på. Utredare ska följa grundlagens princip om opartiskhet och saklighet. Det gör de tyvärr alltför sällan i den här typen av utredningar.

Det kan vara svårt och tidsödande att bemöta luddiga och orättvisa utredningar, till exempel när det gäller ens lämplighet som förälder, säger Bo Edvardsson. De jurister som ska bistå föräldrarna får inte betalt av samhället för att lägga ner den tid och energi som behövs. För många klienter är det omöjligt att själva betala hela kostnaden.

Att vara subjektiv är mänskligt. Att ens egna känslor, åsikter och fördomar kan färga hur man uppfattar omvärlden är väl känt inom psykologin. När man arbetar med känsliga utredningar är det därför viktigt med kontrollsystem och kvalitetssäkring, säger Bo Edvardsson. Att utbilda socialsekreterare i kvalitetsgranskning skulle förbättra situationen. Men även till exempel domstolarna borde ha bättre kunskaper om utredningsmetodik och högre kvalitetskrav, anser han.

- Alla som är med i processen har ett källkritiskt ansvar. Utredningar, intyg och dokument, till exempel från barnpsykiatrin, som inte håller måttet ska inte accepteras, vare sig av chefer eller domstolar."

Här är sista delen av artikeln som Fia visade upp delar av i sin tiktok. Han har även undervisat på Socialhögskolan i detta ämne.

"Enligt Bo Edvardsson förekommer det att utredningar urartar till ren förföljelse av de personer som utreds - när det handlar om omhändertagande av barn gäller det ofta föräldrarna.

- Man plockar fram allt som talar emot dem, ofta även triviala saker, utan att kontrollera uppgifterna *eller sätta in dem i ett sammanhang. Man undanhåller mycket som är positivt. Uppgifter kan överdrivas och till och med fabuleras fram, man har exempelvis "upplevt" eller "känt" att det förhåller sig på ett visst sätt. Man använder negativa personliga omdömen om klienterna. Utredningarna görs då på samma sätt som propaganda eller reklam, ofta med upprepningar av samma uppgifter.

Bakom sådana fall kan det till exempel ligga en maktkamp mellan socialtjänsten och föräldrarna, säger Bo Edvardsson. Utredarna kan känna sig personligt kränkta av föräldrarna, eller känna stark antipati mot dem.

Socialsekreterarna söker stöd hos varandra och enas om en negativ bild av dem som utreds, en bild som blir till en övertygelse. Stress i arbetssituationen kan bidra till processen.

- Man kan ibland tala om en "organisationspsykos", säger Bo Edvardsson. Gruppsykologiska processer gör att enigheten blir viktigast, man bortser från verkligheten och kan drabbas av ett slags kollektiv förföljelsemani där man ser klienterna och andra kritiker som onda.

- En stark enighetssträvan är ingen bra miljö för kritiskt tänkande, det blir svårt att ha civilkurage och våga ha en annan åsikt. Det behövs en bättre kontroll och reglering av den makt som socialtjänsten har.

Men kan det inte vara oro för att missa allvarliga missförhållanden som gör att socialsekreterare lyfter fram det negativa, för att det kan signalera att barnet far illa?

- Jo, och självklart ska sådana signaler tas på allvar, säger Bo Edvardsson. Men det gör man bäst genom ett metodiskt och seriöst utredningsarbete. Det finns inget som helst stöd i forskningen för att subjektiva metoder, där man åsidosätter logiken och inte kontrollerar uppgifter och källor, skulle vara bra för någon. Visa mig ett enda fall där barn har gagnats av en osaklig utredning.

Kritiken av socialtjänstens utredningar är inte ny, och på Social*styrelsen är man medveten om att det finns problem, säger Åsa Börjesson, chef för Socialstyrelsens social*tjänstavdelning.

- Det förekommer i olika hög utsträckning att man inte styrker källor och så vidare. Vi försöker råda bot på det på flera sätt. Vi har just tagit fram en ny handbok om barnavårdsärenden som ska ut till kommuner i hela landet efter nyår, i samband med konferenser på temat. Vi har även tagit fram ett datoriserat utvecklingssystem med manualer och rutiner för utredningar, som också ska ut till kommunerna.

Något speciellt kontrollsystem är svårt att införa, menar Åsa Börjesson. Det viktigaste är att socialtjänsten har bra rutiner och arbetar systematiskt. Bristande kompetens hos utredarna är ett av problemen, och även där går Socialstyrelsen nu ut med råd till kommunerna"

Efter att ha läst detta så kanske man har mer förståelse för ďessa föräldrar och barn som kämpar att få återförenas.

Därför säger en dom mig ingenting om man inte fått reda på motbevisningen.

Det "händer" inte, att barn far illa i sina hem utan att socialtjänsten ingriper, det sker systematiskt.
Jag har erfarenheter av socialtjänsten i mycket hög grad och vet hur illa den fungerar både som barn som behöver omhändertas till att placeras bort av förälder till bekanta med det katastrofala slutet att socialtjänsten ingrep mot en fantastisk familj inom förälders bekantskapskrets, för att de inte utrett dem och därefter placera bort mig till ett levande helvete med vacker fasad och ekonomisk status att visa upp utåt. Därefter stämplades jag av socialtjänsten och även psykiatrin då lögnerna tillsammans med min psykiskt sjuka förälders perspektiv blev "sanningen" kring mig och har förföljt mig upp till medelåldern genom det faktiskt utsatta liv jag fick. Givetvis med hot om LVU och placeringar om jag inte lydde min sjuka förälders nycker som sammanlevandes med en våldssadist innebär stress och bråk då de bägge två var instabila men på olika vis.

Jag har även erfarenhet av att vara hem med en mycket god utveckling där barn och föräldrar återförenats till ett normalt, välfungerande familjeliv. Sedan har jag också gjort orosanmälningar pga särskild utsatthet för barn såsom svår psykisk ohälsa där föräldern är i behov av kontinuerligt riktade stödinsatser (ingenting gjort). Narkotikamissbruk (ingen utredning påbörjad trots god insyn liksom tidigare anmälningar förekommit precis som i det första fallet). Svårare socioekonomisk problematik med trauman, intellektuell funktionsnedsättning, NPF-diagnoser och utsatthet från egen förälder med allvarligare psykisk störning vilket på sikt kommer innebära att barnet riskerar att utsättas för samma trauman som den egna föräldern upplevt. Ingen utredning/nedlagd sådan med enda konsekvens att föräldern istället upplever sin barndoms rädsla för socialtjänsten istället för att få insatser och hjälp med föräldrarollen.

Det omhändertas inte tillräckligt många barn i Sverige. Minst vartannat år utreddes min familj och människor lyfte regelbundet telefonen för att berätta om min situation eller oss syskons som grupp. (jag hade en särskilt utsatt position i min familj). Människor försökte verkligen rädda mig ur det levande helvete jag växte upp i. Socialtjänsten däremot ansåg att allt som var fel, berodde antingen på mig och min "ansvarslöshet" eller att jag inte ingrep mot min förälder. De krävde att jag skulle anmäla min familj dit jag alltid tvingades återvända och utsatte mig för negativa repressalier om så inte skedde. Bostadslöshet, inga pengar och jag tvingades flytta fram och tillbaka från att jag var 15 år då jag kunde sparkas ut baserat på att jag bara gått in i köket och man "inte tålde att se ungjäveln". Sedan fick jag sitta med på möten där det ljögs om att jag "rymt" för att jag skulle återvända så fort jag blev tillsagd. Socialtjänsten tog enad front mot mig där jag var den ständiga syndabocken samtidigt som jag led otroligt mycket och började förlora medvetandet av stress och svält på regelbunden basis. Givetvisanklagades jag slutligen för att vara narkoman eller anorektiker när min förälders påståenden om att jag var epeleptiker inte syntes på de dyra utredningar som gjordes där min hjärna utsattes för alla möjliga undersökningar för att hitta felet.

Vi levde utan tillräcklig mat, utan kläder och i misär då min förälder sov ständigt. Sista gången jag fick vinterkläder var jag 8 år. Min förälder klagade på att jag stal dess kläder och gick till skolan i min förälders skor. Varje höst måste jag börja sova med kläderna på, dvs sockor ovan strumporna, och joggingbyxor utöver t-shirt för min kropp klarar inte av temperaturfallen när det går från varmt till kallt. Att jag gick utan vinterkläder i 10-15 minusgrader borde ha resulterat i dagliga anmälningar. Min kropp är förstörd. Jag kan t.ex inte få barn och jag tror att det hänger ihop med barndom, tonår men även tidigare vuxenliv. Efter att ha bott hos min förälder igen fick jag bostad men min mage gick sönder när jag hade ett eget hem och socialbidrag som gav mig möjlighet att äta och idag har jag läst om refeedingsyndrome. Min "mystiska" problematik när jag åt, var inte så mystisk.

Mitt hem var ständigt en sanitär olägenhet med saker överallt med dagligt skrik och bråk, åtminstone ett par dagar i veckan på mig för att jag var lat och inte städade. Sanningen är att jag var den enda som gjorde det regelbundet. Om jag städade alla rum på 2-3 timmar och dammsög, dammade torkade av överallt blev det utbrott för att jag inte hade diskat och sedan hån i flera år för att jag sagt åt något syskon att diska. Hon går omkring här och tror att hon är Drottningen av Saba, för fin för att själv göra något alls medan hon dirigerar order Faktum är att min förälder smutskastar mig till inte bara den närmaste familjen utan samtliga släktingar och alla personer som hon (ja det är min mamma) kommer i kontakt med. Hennes väninna hade till exempel fräckheten att ställa sig dagen efter att jag tillbringat en heldag i tvättstugan och tvättat tolv maskiner tvätt åt mina yngre syskon att skälla ut mig för att jag inte drog ihop en maskin och pallrade mig ner till tvättstugan någon gång som omväxling. Var gång min förälder började tvätta så tröttnades det efter att ha gått ner kanske en eller två gånger och jag eller det näst äldsta syskonet beordrades ner för att ta hand om tvätten.

Socialtjänsten uppträdde generellt som min förälders förtroliga bundsförvant och alla akuta anmälningar innebar givetvis att de ringde och förvarnade sedan fick jag och syskon stressstäda allt på två timmar och med stanken av skurmedel hängandes i luften gick de in och konstaterade att ingen skulle hinna städa så rent med så kort varsel som om min bidragsfifflande förälder levde ensam och inte med både partner och en mängd barn. Hur mycket hinner inte 4-5 personer städa på 2 timmar?

Eftersom jag har så mycket erfarenheter förstår jag alla perspektiv. Även S.P och att hon sannolikt förvränger saker precis som alla föräldrar gör, när problemet är att de inte kan sköta om sina barn. Jag förstår att ingen människa väljer att vara psykiskt sjuk. Jag förstår att vältaliga människor manipulerar systemet bättre än andra och att hon skjuter sig själv när hon uppträder så aggressivt och oresonligt. I mina ögon framstår hon som autistisk i sin oförmåga till flexibilitet och att bara gå på. Problemet är att hon faktiskt kan utsättas för fel av myndigheter och ju mer hon opponerar sig, ju värre kommer de agera mot henne och du kan aldrig anmäla saker och få rätt. Du kan inte vinna mot samhället. Så är det tyvärr.

Även om hon är en olämplig förälder som inte kan sköta omvårdnaden om sina barn är hon i behov av medmänsklighet och stöd. "Hon är galen" är inte en legitim orsak till att behandla någon illa. Tvärtom så är det om något en indikation på att hon själv behöver insatser för att landa i vardagen. Att kritisera fel, även när de faktiskt är verklighet innebär att man kan utsättas för maktmissbruk och härskartekniker och givetvis samordnar kollegor diskriminering.

Jag ser en människa som är i uppenbar kris med psykisk ohälsa. En person som kanske under lugna förhållanden hade kunnat fungera på ett mer adekvat och lämpligt sätt. Att kunna vända på varje sten och kriga för vad som är rätt, innebär inte att man automatiskt har fel bara för att alla andra anser det. Någon måste vara först och att vara först är en väldigt tråkig sits.

Men det är uppenbart, även om hon själv inte skadar sina barn, att hon har fel om systemet. De negativa verkningar hon känner av att inte alls ha någon rätt är vad jag vill bedöma som sorgligt nog korrekt. Däremot sprider hon felaktig propaganda i övertygeöse om att socialtjänsten kidnappar barn och så är inte fallet. Fler barn är kvar i dåliga hem, än vad de tvångsomhändertas.

Det saknas ett samhällsintresse av att "kidnappa" barn. Det är dyrt och resultaten är dåliga. Intresset ligger i att skydda de mest sårbara och utsatta individerna i samhället. Att bygga upp ett nätverk med andra rättshaverister som enligt domstol anses olämpliga att sköta om barn, gör givetvis att bedömningen blir att du saknar kapacitet att agera för dina barns väl och ve.

Sedan ifrågasätter hon saker som arvodet familjehem får och menar att vi som kan ta emot barn isåfall ska sköta de mest trasiga tonåringarna gratis och vårda deras självskador och narkotikamissbruk av ren godhet. Bara det visar hur olämplig hon är som förälder i sitt resonemang som inte upplever att placerade barn ska ha kostnader betalade av samhället eller att de som tar emot barnen inte ska ha ersättning. Att barn ska leva på nåder, under svår fattigdom och veta att det är enstaka människor som sannolikt har dåliga motiv för att ta emot barnen, är deras enda rätt... Det är en sjuk människas perspektiv. Hon själv tar till exempel inte in främmande självskadande, hemlösa narkomaner och bör i såfall även hon bevisa sin "lämplighet" genom ideellt arbete i hemmet.

Givetvis finns det dåliga hem men de omkring 6000 som går till barnets omkostnader handlar om att ge dem ett drägligt liv där de inte ska sakna något och även ha en fritid. En meningsfull fritid är A och O för att hjälpa barn och unga att börja må bättre och göra andra saker än driva omkring på gatorna i OliverTwist-gäng. Ett placerat barns kostnader är preventiva inför vad som kan ske om de inte får något alls. Tro mig, svår nöd gör dig inte välfungerande och det kräver mer arbete och insatser att reparera skador än att förebygga dem.

En del i det här med "kidnappningen" som det propageras mot misstänker jag handlar om något helt annat, nämligen att föräldrar inte vill betala för barn som omhändertas. Det är som så att om du skaffar barn har du försörjningsplikt fram till omkring tjugo beroende på om barnet studerar eller inte. Av det skälet saknar jag utbildning. Alternativet var att bo hemma där jag titt som tätt sparkades ut när det passade sig och fortsätta svälta, svimma och studera vilket jag inte kunde koncentrera mig för i trångboddhet och psykisk terror. Jag fick som exempel bo en period på golvet som nittonåring på en 4-5 cm tjock skumgummimadrass medan ett rum stod oanvänt med en säng i där mitt syskon som var sängvätare placerades någon månad innan jag fick sova i rummet och syskonet i sin ordinarie säng samtidigt som jag skulle betala flera tusen i mat och hyra. Var gång det var något blev det ett jäkla liv rörande bostadsbidrag osv. Mina erfarenheter säger mig att det tomma pratet om att "tjäna" pengar på barnen handlar om att föräldrarna inte får bidrag för dem och även ska betala underhåll. Det handlar med andra ord om föräldrarnas ekonomi, inte något annat. Föräldrar som köper allt till dem själva och inte ens serverar mat men vill ha alla bidrag de kan tror såklart att hela världen fungerar likadant. Det kallas för projiceringar.

Angreppen rörande ekonomin och att familjehem ersätts är befängda. Vad ett barn behöver för att deras behov ska tillgodoses måste det såklart finnas en ekonomi kring. I det tillkommer vad samhället betalar för barn. Att samtidigt överväga att eventuellt flytta ut på landet eller till mindre ort berör det viktiga med att få en god start i livet. Mindre avgaser (föroreningar är skadligt för barns utveckling och lungor samt psykiska välmående), hyresnivåer och bostadskostnader som fungerar, möjligheterna till att undvika negativa kamratkonstellationer som kan uppstå mer nära i stor- och mellanstäder. Så fortsätter det. Det är alltså inte några "tjäna pengar"- resonemang utan inbegriper den fungerande vardagen. När man inte ser de här sakerna så tvivlar jag på att man även kan ha självinsikt i sådant som brustit rörande barnens behov. Det finns såklart sämre familjehem som av ekonomiska skäl tar sig an barn men socialtjänsten har ett ansvar i att göra ordentliga uppföljningar och sortera bort fel människor.

Det är en balansgång. Inte ens min egen förälder hade ett dåligt syfte med att ha barn. Känslan av utsatthet hos vederbörande är på riktigt och oförmågan att förstå att min förälder inte kan ta hand om vare sig själv eller barn, kommer inte av ondska och illvilja. Människor väljer inte att vara psykiskt sjuka eller dysfunktionella. De väljer inte att sakna det de flesta av oss andra istället har. De väljer de beteenden som kommer av deras sjukdomsbild men beteendena är symptom på sjukdomen och det är sällan psykisk ohälsa när det rör störningar i funktionsförmågan, kommer med självinsikt. Min förälder kan utan svårigheter se när andra barn far illa eller när andra föräldrar gör fel. I position till socialtjänsten finns istället upplevelsen av att vara utsatt för trakasserier och förföljelser och att vi barn skadats illa av socialtjänsten.

Föräldrar upplever generellt ett trauma när deras barn tvångsomhändertas. Även om det finns skäl till det så är det ett kränkande ingrepp mot personen att förlora rätten till sina barn. Också för barnen är det traumatiskt att omhändertas och majoriteten av barn vill bo med sina föräldrar även när deras föräldrar är förövare i olika omfattning eller "bara" vanvårdar dem och inte kan sörja för deras behov. Det är med andra ord traumatiska situationer och innebär kriser dels för föräldrarna dels för barnen när ett omhändertagande sker. Det är däremot inte skäl till att sådana inte ska förekomma. Personligen anser jag att det är alldeles för få som flyttas på men samtidigt vet jag att den bästa lösningen är att det går in fler tvångsåtgärder i form av boendestöd när föräldrar uppvisar tydliga brister men utredningar inte ser skäl till omhändertaganden. Det är inte svart eller vitt.

Jag vill tillägga för dem som orkar läsa mina inlägg att min förälder blivit anmäld under 40 års tid ungefär, dvs fyra decennier utan tvångsomhändertagande. Då jag själv varit i behov av hjälp lurades jag en gång till att göra en anmälan själv rörande min situation i tonåren av en lärare som använde sig om paragrafbegrepp utan att tala om att det var en barnavårdsanmälan mot min förälder i det med att jag behövde socialtjänstens hjälp. Därefter har socialtjänsten i tjugo års tid hört mig berätta om min bakgrund liksom psykiatrin utan att någonsin göra en anmälan. Istället har jag tvingats bo periodvis hos min förälder senast för 8-10 år sedan och även tvingats ha min förälders hjälp i kontakt med socialtjänsten och psykiatrin för att utreda min situation, behov av hjälp och även få antalet olika diagnoser eftersom min situation menats vara ett bevis på att jag har problem.

Man måste vara frisk för att bli sjuk och man måste vara frisk för att kunna vara eller orka vara sjuk. Givetvis har det varit till min hjälp för att få boende, skuldsanering (då jag hade skulder efter att ha levt större delen runtflyttandes) och en dräglig inkomst för att kunna börja fungera. Utan min förälders hjälp med att sjukförklara mig hade jag inte klarat mig och utan min förälders psykiska ohälsa hade jag själv inte levt hela mitt liv på knä.

De här dysfunktionella föräldrarna innebär ett lotteri i hur barnen klarar sig. Man ska ha tur för att få hjälp. Att gråta hysteriskt på möten, berätta om igen osv är ingenting som innebär att samhället griper in. Du ska lottas omkring bland människor där somliga är ruttna, somliga mycket bra och de flesta halvdana i arbetet med människor.

Fråga er själva hur någon under fyrtio år utan att klara av att fungera som förälder fortfarande kan ha minderårigt barn boendes hos sig om propagandan mot socialtjänsten verkligen stämde. Hur ett minderårigt syskon än idag skickas på samtal med socialtjänsten efter att skola och andra larmat för att sedan skickas hem till föräldern med full insyn i allt som sagts varpå det blir utbrott, timmar av klagomål till alla som lyssnar, samtal till myndigheter där "förföljelserna" diskuteras, gråt och manipulativa utspel där föräldern är ett offer.

Läs min historia och se vad som inte är tillräckligt för att socialtjänsten ska gå in och göra tvångsomhändertaganden.

Jag hinner inte riktigt svara på allt nu. Men jag kan säga som så; att använda formuleringen "socialtjänsten kidnappar barn" blir fel i allmänhetens ögon. Där får då myndigheterna ett trumfkort och kan skratta och avfärda det, för alla förstår att socialtjänsten egentligen inte kidnappar barn. Men för barn och föräldrar känns det som det när omhändertaganden sker på helt felaktiga grunder, på fullt av felaktigheter i utrednìngarna. Det rätta av organisationen för att få gehör borde vara "att socialtjänsten omhändertar barn på felaktiga grunder", "att utredningarna är godtyckliga och rättssäkra", "bygger på skvaller" medmera medmera.

Som du kanske hörde i hennes senaste telefonsamtal att tjänstemannen inte ville träffa henne och gå igenom felaktigheter.

Sedan överlag gör du massor av tolkningar rakt igenom, saker du bara antar om henne.

Att du gör diagnosen att Fia skulle vara psykiskt sjuk, det är sjukt.

Var Martin Luther King också psykiskt sjuk och alla andra som protesterar mot samhället?

Alla chilenska mammor som protesterade mot att de fått sina barn olagligt bortadopterade till Sverige? Var de också psykiskt sjuka?

Soc tog barnet för att hon anklagade personal på förskolan för att misshandla och mobba honom. sedan anklagade hon pappan för att vara pedofil men inga tecken på det hittades. Hon ringde även soc och skrek när barnet var hemma. Finns samtal när hennes handläggare tar upp det här på hennes fb.

Hon försökte även ta sitt liv när hon hade barnet hemma. Givetvis mår hon väldigt dåligt nu när barnet är borta, och hon inte får någon information eftersom hon blev av med vårdnaden. Det är tragiskt att hon inte förstår att hon gör det värre… och att många hejar på henne. Nu kommer hon troligtvis dömas för att ha hotat personal på socialtjänsten också. Om hon bara lugnande ner sig skulle hon få umgänge med sitt barn till slut, tyvärr lever hon med vanföreställningar och tror det hjälper att ringa till myndigheter och skrika ”Maffia”.