Citat:
Ursprungligen postat av
Chillwill
.
Det "händer" inte, att barn far illa i sina hem utan att socialtjänsten ingriper, det sker systematiskt.
Jag har erfarenheter av socialtjänsten i mycket hög grad och vet hur illa den fungerar både som barn som behöver omhändertas till att placeras bort av förälder till bekanta med det katastrofala slutet att socialtjänsten ingrep mot en fantastisk familj inom förälders bekantskapskrets, för att de inte utrett dem och därefter placera bort mig till ett levande helvete med vacker fasad och ekonomisk status att visa upp utåt. Därefter stämplades jag av socialtjänsten och även psykiatrin då lögnerna tillsammans med min psykiskt sjuka förälders perspektiv blev "sanningen" kring mig och har förföljt mig upp till medelåldern genom det faktiskt utsatta liv jag fick. Givetvis med hot om LVU och placeringar om jag inte lydde min sjuka förälders nycker som sammanlevandes med en våldssadist innebär stress och bråk då de bägge två var instabila men på olika vis.
Jag har även erfarenhet av att vara hem med en mycket god utveckling där barn och föräldrar återförenats till ett normalt, välfungerande familjeliv. Sedan har jag också gjort orosanmälningar pga särskild utsatthet för barn såsom svår psykisk ohälsa där föräldern är i behov av kontinuerligt riktade stödinsatser (ingenting gjort). Narkotikamissbruk (ingen utredning påbörjad trots god insyn liksom tidigare anmälningar förekommit precis som i det första fallet). Svårare socioekonomisk problematik med trauman, intellektuell funktionsnedsättning, NPF-diagnoser och utsatthet från egen förälder med allvarligare psykisk störning vilket på sikt kommer innebära att barnet riskerar att utsättas för samma trauman som den egna föräldern upplevt. Ingen utredning/nedlagd sådan med enda konsekvens att föräldern istället upplever sin barndoms rädsla för socialtjänsten istället för att få insatser och hjälp med föräldrarollen.
Det omhändertas inte tillräckligt många barn i Sverige. Minst vartannat år utreddes min familj och människor lyfte regelbundet telefonen för att berätta om min situation eller oss syskons som grupp. (jag hade en särskilt utsatt position i min familj). Människor försökte verkligen rädda mig ur det levande helvete jag växte upp i. Socialtjänsten däremot ansåg att allt som var fel, berodde antingen på mig och min "ansvarslöshet" eller att jag inte ingrep mot min förälder. De krävde att jag skulle anmäla min familj dit jag alltid tvingades återvända och utsatte mig för negativa repressalier om så inte skedde. Bostadslöshet, inga pengar och jag tvingades flytta fram och tillbaka från att jag var 15 år då jag kunde sparkas ut baserat på att jag bara gått in i köket och man "inte tålde att se ungjäveln". Sedan fick jag sitta med på möten där det ljögs om att jag "rymt" för att jag skulle återvända så fort jag blev tillsagd. Socialtjänsten tog enad front mot mig där jag var den ständiga syndabocken samtidigt som jag led otroligt mycket och började förlora medvetandet av stress och svält på regelbunden basis. Givetvisanklagades jag slutligen för att vara narkoman eller anorektiker när min förälders påståenden om att jag var epeleptiker inte syntes på de dyra utredningar som gjordes där min hjärna utsattes för alla möjliga undersökningar för att hitta felet.
Vi levde utan tillräcklig mat, utan kläder och i misär då min förälder sov ständigt. Sista gången jag fick vinterkläder var jag 8 år. Min förälder klagade på att jag stal dess kläder och gick till skolan i min förälders skor. Varje höst måste jag börja sova med kläderna på, dvs sockor ovan strumporna, och joggingbyxor utöver t-shirt för min kropp klarar inte av temperaturfallen när det går från varmt till kallt. Att jag gick utan vinterkläder i 10-15 minusgrader borde ha resulterat i dagliga anmälningar. Min kropp är förstörd. Jag kan t.ex inte få barn och jag tror att det hänger ihop med barndom, tonår men även tidigare vuxenliv. Efter att ha bott hos min förälder igen fick jag bostad men min mage gick sönder när jag hade ett eget hem och socialbidrag som gav mig möjlighet att äta och idag har jag läst om
refeedingsyndrome. Min "mystiska" problematik när jag åt, var inte så mystisk.
Mitt hem var ständigt en sanitär olägenhet med saker överallt med dagligt skrik och bråk, åtminstone ett par dagar i veckan på
mig för att jag var lat och inte städade. Sanningen är att jag var den enda som gjorde det regelbundet. Om jag städade alla rum på 2-3 timmar och dammsög, dammade torkade av överallt blev det utbrott för att jag inte hade diskat och sedan hån i flera år för att jag sagt åt något syskon att diska.
Hon går omkring här och tror att hon är Drottningen av Saba, för fin för att själv göra något alls medan hon dirigerar order Faktum är att min förälder smutskastar mig till inte bara den närmaste familjen utan samtliga släktingar och alla personer som hon (ja det är min mamma) kommer i kontakt med. Hennes väninna hade till exempel fräckheten att ställa sig dagen efter att jag tillbringat en heldag i tvättstugan och tvättat tolv maskiner tvätt åt mina yngre syskon att skälla ut mig för att jag inte drog ihop en maskin och pallrade mig ner till tvättstugan någon gång som omväxling. Var gång min förälder började tvätta så tröttnades det efter att ha gått ner kanske en eller två gånger och jag eller det näst äldsta syskonet beordrades ner för att ta hand om tvätten.
Socialtjänsten uppträdde generellt som min förälders förtroliga bundsförvant och alla akuta anmälningar innebar givetvis att de ringde och förvarnade sedan fick jag och syskon stressstäda allt på två timmar och med stanken av skurmedel hängandes i luften gick de in och konstaterade att
ingen skulle hinna städa så rent med så kort varsel som om min bidragsfifflande förälder levde ensam och inte med både partner och en mängd barn. Hur mycket hinner inte 4-5 personer städa på 2 timmar?
Eftersom jag har så mycket erfarenheter förstår jag alla perspektiv. Även S.P och att hon sannolikt förvränger saker precis som alla föräldrar gör, när problemet är att de inte kan sköta om sina barn. Jag förstår att ingen människa
väljer att vara psykiskt sjuk. Jag förstår att vältaliga människor manipulerar systemet bättre än andra och att hon skjuter sig själv när hon uppträder så aggressivt och oresonligt. I mina ögon framstår hon som autistisk i sin oförmåga till flexibilitet och att bara gå på. Problemet är att hon faktiskt
kan utsättas för fel av myndigheter och ju mer hon opponerar sig, ju värre kommer de agera mot henne och du kan aldrig anmäla saker och få rätt. Du kan inte vinna mot samhället. Så är det tyvärr.
Även om hon är en olämplig förälder som inte kan sköta omvårdnaden om sina barn är hon i behov av medmänsklighet och stöd. "Hon är galen" är inte en legitim orsak till att behandla någon illa. Tvärtom så är det om något en indikation på att hon själv behöver insatser för att landa i vardagen. Att kritisera fel, även när de faktiskt är verklighet innebär att man kan utsättas för maktmissbruk och härskartekniker och givetvis samordnar kollegor diskriminering.
Jag ser en människa som är i uppenbar kris med psykisk ohälsa. En person som
kanske under lugna förhållanden hade kunnat fungera på ett mer adekvat och lämpligt sätt. Att kunna vända på varje sten och kriga för vad som är rätt, innebär inte att man automatiskt har fel bara för att alla andra anser det. Någon måste vara först och att vara först är en väldigt tråkig sits.
Men det är uppenbart, även om hon själv inte skadar sina barn, att hon har fel om systemet. De negativa verkningar hon känner av att inte alls ha någon rätt är vad jag vill bedöma som sorgligt nog korrekt. Däremot sprider hon felaktig propaganda i övertygeöse om att socialtjänsten kidnappar barn och så är inte fallet. Fler barn är kvar i dåliga hem, än vad de tvångsomhändertas.
Det saknas ett samhällsintresse av att "kidnappa" barn. Det är dyrt och resultaten är dåliga. Intresset ligger i att skydda de mest sårbara och utsatta individerna i samhället. Att bygga upp ett nätverk med andra rättshaverister som enligt domstol anses olämpliga att sköta om barn, gör givetvis att bedömningen blir att du saknar kapacitet att agera för dina barns väl och ve.