Varför var det inte mer vanligt förr i tiden att män levde i skogen på jakt/fiske

Hade det varit vanligare så skulle de ha svält och drastiskt ökat risken för att bli upptäckta, bli ställda inför rätta och dömda. För det fanns två typer av djur i skogen. Vilda djur som bara adel och kungligheter fick jaga och tamboskap som ägdes av markägarna. Fiskerätten i sjöarna ägdes även de av markägarna eller i vissa fall av t.ex. kloster.


Knegarmannen såg sin hustru och barn snudd på varje dag, eftersom man levde och jobbade på samma gård. Och inte bara på kvällen, utan hela tiden under dagen. När mannen jobbade på åkern så såg han ändå sin hustru på morgonen, ibland kom hon ut till lunch med mat, och sedan träffades de även på kvällen. När det inte var t.ex. höskörd d.v.s., då hela familjen jobbade sida vid sida hela dagarna. Vintrarna ungicks man också nära nog på dygnet runt.

Det där med "knegarmannen som nästan inte såg sin hustru" gällde primärt jägare och samlare (som kunde ge sig ut på jakt i flera dygn) och i jordbrukssamhället t.ex. sjömän och handelsmän. Det är först under industrisamhället som vi börjar se den typ av situation som du pratar om. Men även då så bodde arbetarna inom gångavstånd från fabriken och i många fall gick man hem och åt lunch, eller så kom hustrun med mat till fabriken.


Nej, den fredslöse tjuvjägaren i skogen kan inte gå på dans i byn på lördagkvällarna, eftersom han då skulle haffas och dömas för lösdriveri eller tjuvjakt och sedan straffas för detta. Den fredslöse tjuvjägaren måste göra allt han kunde för att undvika mänsklig kontakt, eftersom varje mänsklig kontakt var ett potentiellt hot mot hans liv.

Om man ser till det arkeologiska boplatsmaterialet, så tycks jakträtten ha varit reglerad redan på järnåldern i mellersta och södra Sverige. I senare tid finns skrönor om stigmän som gick samman och gjorde uppror mot herremännen, men jag tror inte att det har varit särskilt vanligt förekommande. För att få genomslag på den sociala strukturen så skulle det krävts storskaliga organiserade angrepp.

Kan rekommendera att laddar ner Härskare i liv och död. Social exklusivitet och maktstrategi i Vänerbygd under yngre järnålder och läsa från sidan 240 och framåt.https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/59380

Ett kort utdrag:
Förekomst av vilt i förhistoriska boplatskontexter är ovanligt. Från såväl brons- som järnåldersboplatser och gravar är fynden av viltben mycket få och utgör endast några få procent
av den totala benmängden. Jennbert tolkar de fåtaliga benen som att det på järnåldersgårdarna inte fanns något större intresse av storskalig jakt på storvilt, troligen beroende på att
tillgången på vilt i gårdarnas omgivning var begränsad. Vidare menar hon att den begränsade
tillgången lett till att jakträttigheterna reglerats, kanske redan i äldre järnålder. Vilt hörde således inte till den vanliga födan på järnåldersgårdarna och i den mån jakt förekom handlade det
inte om att skaffa föda för överlevnad, utan snarare om uppvisning kopplat till social praktik.

Det finns dock många exempel i de gamla domböckerna, att män som "gått på skogen" ibland kunde förlika sig med målsägande, komma till tinget och anföra sin sak utan att bli antastad, och då få en uppgörelse till stånd. Och i de fall det inte gick att komma överens fick skogsmannen också en tidsfrist att oantastad kunna återvända till skogen, varefter han var fredlös igen.

I "Wärend och Wirdarne", som du tidigare citerat, finns åtskilliga exempel på gamla skogsmän, vars livsöden tycks lika dramatiska som vilken äventyrsroman som helst. Även om Hyltén Cavallius framhåller att inte alla var ogärningsmän, tycks de flesta av exemplen handla om riktiga skalkar och otäckingar: Nils Rob, Per Börgesson, Hägre-Håkon, Per "Porren" Nilsson och Måns Löf tycks inte ha varit några som man skulle velat möta på en öde skogsstig i Småland.

Jag citerar nedan en spännande episod från tidigt 1600-tal, som jag förmodar givit Vilhelm Moberg inspiration till kapitlet när Ragnar Svedje jagas och dräps på Flyakärret. Det finns slående likheter, exempelvis bonden som spårar skogsmännen genom att han ser rök uppstiga på besynnerliga platser ute i obygden:

I Albo härad inträffade likaledes, år 1629, att
nio offentliga tjufvar slogo sig tillsammans, och
röfvade och stulo innan och utan gränsen. Sex af
dem blefvo upptagna i Danmark och justificerade;
men tre af bandet sluppo undan och kommo här
in öfver gränsen på skogarne, och begynte stjäla
och bryta hus mångenstädes. Ibland annat bröto
de äfven hus hos Nils i Trufvedstorp, der de
bortstulo silfver och annat gods.

Det hände sig samma år, på sjelfva påske-afton,
att en man, vid namn Trufvid Påman, gick i
skogen till att leta efter boskap. Som han då kom
på en stor furu-mo, heter Höga-mo, blef han varse
rök i ett stort skärf. Då undrade han hvem som
der skulle hafva eld, och gick lönligen intill, så att
han såg att de hade gods att dragas med och ett
åkläde var utbredt öfver en tall-buske till att torka.
Han gick så hem till Nils i Trufvedstorp, frågandes
om denne hade mistat något kläde när der stals.
När denne svarade ja, sade Påman: »tjufvarne äro
visst i Höga-mo. Jag såg liknelse dertill i går, när
jag letade efter mitt fä».

Nu sammansatte sig en hop, nemligen
förenämnde Trufvid Påman, Nils i Trufvedstorp och tre
män ifrån Eassemåla, och gingo genast på
påska-morgonen åt skogen, till att bespeja tjufvarne. Som
nu tjufven fick kunskap, gaf han sig till foten att
löpa; men Olof i Kassemåla sköt efter honom, så
att han stupade. Likväl tordes icke bönderna gå
genast fram, af farhåga för flere tjufvar, utan dröjde
till fram på dagen, menandes, att der tjufvarne hade
varit många, skulle de nu vara skingrade och
bortlupna. Slutligen gingo bönderna fram. De funno
då tjufven död, och i tjufva-kulan funno de kläden,
så många som Nils hade mistat, tillika med ett sölf-bälte,
åtskilligt annat silfver och mera gods.
Allt detta delade de sins emellan.

I samma dagar kommo tvänne drifvare till en
man, benämnd Per Bengtsson i Vidskallen,
frågandes, om han icke hade sett någon främmad karl
eller försport att någon var nyligen ödder (ɔ:
dödad), bjudande honom stora legor och sedan
trugande honom, att han skulle följa dem i skogen
att leta efter deras stallbroder. Likaledes hade
tjufvarne kommit beväpnade till en gård i Danmark,
straxt vid gränsen, och frågat efter en stallbroder
som de hade mistat, bjudandes stora legor, der de
ville bekänna, om han var ödder, hvem som det
gjort hade. Bönderna tordes derföre icke beropa
att tjufven var död, för de andras skull som gingo
vid skogen, af fruktan att desse skulle uppbränna
hus och folk. De voro ock af sådan farhåga så
rädda, att de med plats tordes ligga i sina egna hus.

Men samma år, på pingest-afton, hände sig att
Ingeborg i Knihult gick i skogen till att leta efter
boskap, och fann en död karl. Detta tordes hon
icke omtala; men likväl kom der ut ett hummemål,
att en karl var mördad. Ryktet härom kom
slutligen till profossen, Carl i Fimlingahult. Då gick
han till Ingeborgs måg, Måns i Vidskallen,
sägandes: »din moder har sagt att hon funnit en död
karl i skogen. Du måste säga mig hvar han ligger!»
Måns visade honom nu, efter sin moders berättelse,
hvar karlen låg. Men när de kommo dit, voro
ansigtet och hufvudskallen bara, så att de ej kunde
igenkänna tjufven, hvem han var. Då blef Olof i
Kassemåla härför misstänkt, och bekände genast att han
ihelsköt samma karl, såsom ofvan är
berättadt.

De gamla skogsmännen var sällan så isolerade som folk idag gärna tycks föreställa sig. Det är nästan omöjligt att vara 100 % självförsörjande i djupa skogen, visst kan man skjuta vilt, fiska och plocka bär delar av året; men människan överlever inte på sådan kost allena, man måste ha kolhydrater, vilket på denna tid utgjordes huvudsakligen av bröd och gröt. Mjöl och säd fick skogsmännen antingen stjäla eller köpa (för pengar som sannolikt också var stulna eller tillskansade genom röveri).

Men många skogsmän hade vänner och hjälpare i bygderna. Dock så innebar varje närmande till civilisationen potentiell livsfara för fredlösa skogsmän, så de fick välja sina tillfällen väl. Förmodligen kommunicerade de med nära och kära antingen via ombud eller genom att lämna meddelanden och förnödenheter på i förväg bestämda gömställen, som sedan vittjades med jämna mellanrum.

Det finns dock bekräftade exempel från de gamla domböckerna på att vänner och sympatisörer till skogsmännen ibland, särskilt under vintrarna, höll dem med husrum på gårdarna. Från Hyltén-Cavallius digra samling skogsmän redovisar vi här ännu ett människoöde:

Emellanåt sökte skogsmännen sig äfven tillhåll hos bönderna, serdeles på enstaka och afsides belägna skogs-hemman, och funno der skydd hos den halfvilda och laglösa befolkningen. En skogsman i
Albo härad, vid namn Elines Massen, hade således år 1628 sitt tillhåll hos Hvem-bönderna. År 1626 hade i Kinnevalds härad en man, vid namn Nils Jonsson i Stensmåle, blifvit dräpen med nitton
dödliga sår af en ung sälle, Håkon Månsson i Jerngishult, och dennes fader Måns Erngislason. När
saken förevar, hade dråparena bekommit »fri lejd att komma till svars på tinget och sedan i deras
behåll igen». Men sedan de, enligt lejde-brefvet, blifvit förlofvade till skogen, våldgafs den dräpnes
slägt att efter åtta dagar antasta och fånga dem, der som de kunde beträdas inom Sveriges gränser.
Men till varning för allmogen i Urshults socken, skrefsaf tinget en befallnings-sedel, att alla skulle akta sigför att hysa eller hemma förenämnde biltogadråpare; hvilken sedel blef ifrån predikstolen förkunnad.

Något derefter erhöll den dräpnes slägt kunskap, att en man, vid namn Ynnar i Midingsbråte, hade Håkon Månsson i sina hus och honom födde och gömde. Då gaf sig slägten ihop att fånga dråparen, och kommo om natten till Midingsbråte. När de kommit i gården, upplät hustrun stufvo-dörren och tände upp (eld), och två af sakvalderna (målsegandena) stego in på golfvet, frågande efter
dråparen. Härvid gjorde Ynnars hustru sig vred, sågandes att dråparen icke var i deras hus. Som de
nu ville igenom en löndörr, som ledde till loftet der dråparen låg, stod Ynnar sjelf upp och gaf sig
i försvar, och förbjöd dem att ransaka sina hus. Sålunda bröts han med dem så länge, att dråparen
vaknade, fick kläderna på sig och kom till värjan. När nu de begge sakvalderna ändtligen kommit
igenom löndörren och skulle löpa uppför trappan, stod dråparen uppe i loftet och sköt den ene af
dem, vid namn Måns Gudmundsson i Vrångeböke, en tapper lands-knekt och rustmästare under
kapiten Velom Man*, och drabbade honom så, att han efter skottet aldrig rörde sig eller talade ett ord. Icke desto mindre tog den andre sakvaldern dråparen till hålls, intill dess de öfriga stallbröderna
kommo och fångade honom och förde honom till Wexiö.

* Förmodligen en felstavning av William Man (1590-1633), skotsk kapten i Gustav II Adolfs tjänst som efter att ha sårats i det livländska kriget belönades med gods i Kalvsvik, Kinnevalds härad. Här gjorde han sig snabbt impopulär bland bönderna, han var van vid underdåniga engelska bönder, och inte självsvåldiga smålänningar:

De utländska krigsherrarnas övermod mot allmogen var påtaglig och gällde också William Man. Därom står att läsa i domboken. Ett par av honom förolämpade bönder, Måns och Sven i Helgåkra, tog själva ut sin hämnd vid ett sammanträffande i Växjö hos byfogden. Domboken berättar först hur bönderna började ordkasta med William Man, som svarade dem spotskt och hånfullt och slutligen hotade att sätta dem i kronans järn. Då utbrast Sven: ”Det ska dig faen förbjuda” och tog genast till kniven. Då tog löjtnanten om båda händerna på Sven och höll honom fast och förde honom mot förstugudörren, och i det samma slet sig Sven lös med handen och sade: ”Nu ska jag se ditt hiertablod”. Då gav sig löjtnanten till rygga och tog till värjan, och i detsamma kom Måns i Helgåkra ut och slog honom i huvudet med bössan, så att stocken gick sönder och löjtnanten stalp omkull över en svinaho och strax kom det andra slaget, och hugget drabbade fram över huvudet i hon, så att bössan gick uti tu stycken. Och sedan kommo bönderna på deras hästar och redo av staden och hem”.

Smålänningarna kallade honom för Villeman, förmodligen minst lika mycket för att han var "vill å sej" (vild av sig) som att de hade svårt för att uttala hans namn korrekt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Man

Edit: Här har ni en fin bild av William Man, enögd, förmodligen efter ett värjhugg i Riga, som idag hänger på Skoklosters slott:
https://samlingar.shm.se/object/1F140A02-7B8F-4E2B-A24D-101E959E11E0

Hyltén-Cavallius omtalar att skogsmännen, åtminstone i de av ett flera mil brett bälte urskog omgivna byarna vid gamla svensk-danska gränsen (det obebyggda skogsbältet fungerade som en naturlig gränszon, och var naturligtvis ett tacksamt tillhåll för fredlösa skogsmän) stundom kom på besök i sina hembyar, och»gåfvo sig frimodeligen i sälskap med våra egna bönder, vid stämmor och gästabud, såsom hade de intet ondt gjort». Ett exempel på detta minst sagt "iskalla" uppträdande kommer nedan:

Det hände sig år 1611, under danska fejden, att der kom ett hastigt rykte och rop, att fienden
vore för handen och ville göra infall vid gränsen i Urshults gäld. Häraf föranleddes länsmannen, Måns
i Esbjörnamåla, att uppbåda bönderna i hela prestagället, och red med hast i en fjerding af socknen
och samkade tillhopa folk. I följe med åtta eller tio bönder kom han så till gården Drakamåla; der
gingo de in och satte sig att dricka. Då kom der gåendes till gården en fredlös man, vid namn Per
Börgesson i Onsvalehult, och af stor öfverdådighet gaf sig i sällskap med dem och begynte dricka.
Denne Per Börgesson var en dråpare, som tillförene hade dräpit två samborna bröder, den ene med
knif och skjutit den andre med bössa, utan att tillbjuda den ringaste bot eller förlikning. Han gick
derföre vid skogen. När fejden begynte, hade åt honom, såsom åt andra fridlösa, blifvit tillbudet
att komma för rätta och förlika sin sak. Men fastän man på mång laga ting och möte tillböd honom
konungens nåder och att taga honom af skogen, äfven om man intet saköre finge, ville han dock ej
vedertaga, utan gaf sig öfver gränsen, gjorde fienden bistånd både med råd och gerning, och lät sig
besolda under de danskes krigsfolk. Af sådana skäl blef ock öfver honom ljust ulfsgäld*, så att han var
fridlös gjord öfver allt Sveriges rike.

När nu länsmannen och hans sällskap, såsom förbemäldt är, hade druckit två eller tre kannor öl
i Drakamåla, befalde han sitt folk att de skulle rycka fort dit stämman var satt. Länsmannen steg
så till häst och de följdes alla utom gården. I hans följe redo äfven Gise i Onsvalehult och en broder
till den fridlöse, vid namn Hans Börgesson. När de så kommit ett stycke på vägen, begynte
den fridlöse först att slå sin broders häst på län-den, tre slag med en yx-hammare. De som voro
med i följet sade: »slå icke hästen så illa; ty han hörer din fader till!» Per Börgesson svarade: »det
vånde den onde!» Sedan slog han Gises häst ett yx-hammars hugg. Då sade Gise: »låt blifva min
häst oslagnan! Jag hafver betalat min häst»

Med detsamma kommo de till en annan gård, som heter Förnan, och vid de redo in på
mangården, läto Gise och Hans Börgesson sina hästar tillika springa upp med framfötterna på en bred
sten, som länge hade legat upplagd på gården. Men när den fridlöse kom in i gården, steg han
hastigt till och slog åter Gises häst ett yx-hammars hugg. Då vände Gise sin häst af stenen och sade: »du hafver två gånger slagit min häst. Du skall få skam derför»
Sedan detta skett gick den fridlöse in i stofvan, och bad bonden antingen sälja sig öl eller gifva
sig öl. Husvärden svarade, att om han hade öl, så ville han gifva honom. Då lade Per Börgesson sin
bössa och sin kaste-yxa inne i stofvan och gick ut för att bedja länsmannen gå in, sägandes: »vi få öl». Länsmannen svarade: »detta är inte tid att dricka, utan vi vilja fortskynda oss till mötet».

Länsmannen red så ut af gården, och Gise kom ridandes efter och ville följa med. I detsamma
sprang Per Börgesson fram och fattade med ena handen i betslet på Gises häst och med andra
handen om Gises bössa, och ledde så hästen två gånger omkring. Men Gise höll fast sin bössa och
sade: »jag släpper inte». Straxt släppte Per Börgesson betslet, men drog på samma gång sin knif.
»Drager du knif för min skuld?» sade Gise, »eller ästu vreder?» Den fridlöse svarade: »rätt som du
vill». Då sprang Gise af sin häst, sägande: »jag vill inte längre af dig tigga lif; ty du har gjort
narr af mig allan dagen». Den fridlöse spottade åt honom och sade: »tvy dig vare!»

Gise öfrade nu sin bössa och slog Per Börgesson tre slag, så att denne gick omkull. Men när
Pers broder Hans Börgesson fick se detta, kom han straxt Gise på baken och slog åt honom med sin
bössa; men blef förhindrad, så att hugget inte räckte fram, utan bössan föll Hans ur handen och blef
liggande på gården. I detsamma kom den fallne Per Börgesson åter upp och lopp med vrede åt
stofvan för att hemta sina värjor (ɔ: vapen); men brödren Hans lopp till länsmannen och ville ha
tagit dennes bössa. Detta blef dock af länsmannen förhindradt. Då lopp Hans in i förstugan efter en
ved-yxa och kom ut, och högg i harmen åt Gise; men denne försatte huggen med sin bössa, och Hans fullföljde så länge, att yxa-skaftet gick sönder. Medan de så fäktade, hade Per Börgesson kommit ut ur stofvan med sin bössa och sin kaste-yxa, och blef ståndandes i förstugan och spände upp bössan och brände af två fängkrut. Men bössan slog felt (klickade).

När yxa-skaftet gick sönder för Hans Börgesson, såsom vi nyss berättat, slog Gise till honom
med sin bössa, så att Hans gick omkull. Vid Per Börgesson fick se detta, lopp han straxt ut på
gården och satte sin spända bössa på Gises rygg, och brände åter af ett fängkrut. Men bössan ville icke brinna. Då grep den fridlöse till sin kaste-yxa och slog till så hårdt, att kaste-yxan flög honom ur
handen, och följde straxt efter med bössan och slog dermed Gise öfver hufvudet, så att denne föll på
knä. Då drog den fridlöse ut sin knif och sprang Gise i famnen, sägandes: »nu skola vi slås!» Men
Gise stack honom, så att han straxt blef döder.

Slutet på denna dråps-sak blef, enligt häradsrättens dom af d. 4 Maj 1612, att skogsmannens lik
»skulle huggas uti en ho och sedan föras afsides och nersättas uti ett moras, och aldrig läggas uti
vigda jord eller kyrko-gård». Men Gise blef fridömd för Per Börgessons död, för Konungen,
målseganden och häradet.

Ett exempel på dessa skogsmäns vilda och oregerliga karaktär ger oss Hyltén-Cavallius senare i samma kapitel:

En rånsman i Konunga* härad, vid namn Per Bönisk, blir slutligen skildrad i domboken för 1618, såsom »en Guds ords och de heliga sakraments föraktare, så att han uti åtta eller nio års tid sällan hafver varit vid kyrko; men aldrig hafver gått till Nattvarden, utan alltid fört ett ogudaktigt lefverne, med svärjande öfver alla måtto, så att en gudelig och betänkt menniska måtte sig för honom befrukta. Hafver ock föraktat presterna och deras råd, och gifvit dem många ök-namn, dem bannat och undsagt*. Hafver ock ridit hem i gården till Herr Jöns i Hofmantorp, bedit presten gifva sig öl, efter det var hans kyrkoherde, och när han hade hotat och utbannat presten och icke förmådde mer dricka, bad han presten gifva sig en kanna öl, sedan han satt på hästen. Och tog öl-kannan vid midnatts-tid och red upp till kyrko-gården, svor och bannades, och uppmanade alla de djeflar han nämna kunde, och drack deras skål, och dem alla uppmanade, att de skulle slås med honom. Och när han länge hade ropat, kastade han ölkannan öfver kyrko-muren och bad dem göra sig besked; och dermed red sin kos».

* 1 ulfsgäld = att lysa ulfsgäld innebar att man förklarade en brottsling fågelfri, dvs. fri för var man som påträffade honom att slå eller dräpa honom, som man dräper en ulv i skogen.
* 2 Konunga härad = äldre benämning på Konga härad i Kronobergs län
* 3 undsägning, att undsäga = ålderdomligt verb med betydelsen hota, utmana

Det var jävligt hårda straff på tjuvjakt förr. Vanliga Svenssons fick definitivt inte jaga (annat än möjligen småfåglar) det var bara kungen och adeln som fick. Du fick inte ens ta ved på mark som du inte ägde. Och mark ägde vanliga Svenssons definitivt inte! All mark ägdes av storbönder
och uppåt.
Vanliga Svenssons var helt beroende av sin arbetsgivare och det vanliga var att man bodde hos arbetsgivaren och att mat och husrum var den största delen av lönen. Ofta jobbade man i någon annans hushåll och bodde då där. Eller om man jobbade på t ex ett bruk bodde man i dess arbetarbostäder.
Det var ett hårt samhälle med stenhård kontroll från kyrkan och arbetsgivaren, att leka skogslajvare på någon annans mark ledde raka vägen till fängelset eller dårhuset.

I det feodala kontinentaleuropa avrättades tjuvjägare, men det hände ytterst sällan i Sverige. I Sverige var all jakt ursprungligen fri, gemene man kunde saklöst (utan straff) fälla vad han ville och hade möjlighet till. Till exempel Västgötalagen stadgar om jaktens fullständiga frihet. I ett glesbefolkat land med enorma skogar fanns det så att det räckte och blev över.

I Magnus Erikssons landslag förbjöds högviltsjakt för allmogen, dock gällde detta förbud inte inom alla delar av riket. Jakträtten för gemene man inskränktes inte på allvar förrän 1647, då all jakt förutom rovdjursjakt förbjöds för de som inte innehade kungligt privilegiebrev, vilket i praktiken utfärdades endast åt adelsmän. Gustav III släppte dock all jakt fri redan 1789.

Men givetvis är det så att skriven lag är en sak, och efterlevande av dessa lagar något helt annat. I stora delar av landet struntade allmogen högaktningsfullt i jaktförbudet, vilket åtskilliga fall från de gamla domböckerna visar. Straffen var också i de flesta fall förvånansvärt milda, men häradsrätternas nämndemän och häradshövdingar kom från samma självägande klass av skattebönder som det stora flertalet av de ertappade tjuvjägarna, vilket förmodligen gjorde dem benägna att bemöta dessa med sympati och utdöma relativt milda straff:

År 1617 ransakades på Norrvidinge härads ting om »en elg, som Asa herregårds skyttar hade rest på gårdens enskilda egor»...Rådjuren förefunnos på denna tid ännu till stort antal, och på adelns sätesgårdar höllos enkom för deras skuld s. k. djuraskyttar, likasom åtal för djureskjutning mycket ofta forekommo vid härads-tingen, i anseende till de derå satta höga böter. Enligt mandatet borde nemligen den skyldige plikta tre däckergilla oxar för hvarje fäldt djur, vare sig hjort, hind eller rådjur. Således var år 1614 en man i Kinnevalds härad af skogvaktaren tilltalad att hafva skjutit två rådjur. Han sökte försvara sig, »menandes, att när han icke var säker på sitt lif, så »var icke heller rågeten fridgängd»; men blef i trotts af denna invändning dömd att böta 20 daler. Till och med
presterna beträddes någon gång med oloflig jagt. Vid tinget med Norrvidinge härad i Tolg, den 29
Oktober 1618, blef vällärd man Herr Joen i Tolg framkallad för rätten och af befallnings-mannen öfvertygad att han haft rådstek på sitt bord, ä åsom ock sändt befallnings-mannens hustru en »råstöfll», och långt tillförene sålt en luden råbock a-hud för en mark till en skotnakaredräng vid namn Sven. Presten sökte undskylla sig, och sade sig icke veta »att det var så »hårdt presterna förbjudet djureskjutning, som androm». Icke förty blef Herr Jon af rätten sakfälld till sina tre oxar; många andra exempel att förtiga.

(Ovan citerade stycken om jakt kommer från "Wärend och wirdarne", band 1, 1863)

Och "vanliga Svenssons" torde ha motsvarats av självägande skattebönder, och de ägde definitivt sin mark, i motsats till de livegna på kontinenten. I Sverige var omkring hälften av alla bönder i riket fria skattebönder, men det var inte helt jämnt fördelat över alla landskap. I de baltiska och nordtyska provinserna under Stormaktstiden förekom sedan tidigare viss livegenskap.

Men även om tjuvjakt skulle ha bestraffats med döden regelmässigt, inte skulle det ha avskräckt fredlösa skogsmän, som i många fall redan var biltoga och inte hade något annat än bödelsyxan att se fram emot om de blev gripna, utan att ha kunnat nå förlikning vid tinget dessförinnan.

Det förekom utan tvivel att skogsmän ägnade sig åt tjuvjakt, men betydligt vanligare var att de rövade bort böndernas "smale" som betade i markerna (getter, får och annan småboskap), då denna var betydligt lättare att fånga än det skygga viltet. En skogsman kallad "Hägre-Håkon" ertappades med åtskilliga fårben i sin jordkula efter att han hade blivit fångad, och en bonde vittnade om att han "hörde ofta skjutas; men tordes icke söka i skogen, så länge han visste att Håkon der uppehöll sig." Vid ett annat tillfälle, när den ökände Nils Blantingsson i Allbo härad gjorde hemgång hos Harald i Die fick bondens hund sätta livet till, till synes på grund av ren illvilja från skogsmannens sida:

Likaledes ransakades på tinget med Albo härad, vid rättan tingstad Aridsås (ɔ: nu Aringsås) d. 10 Juli 1621, om den hemsökelse som en skogsman, vid namn Nils Blantingsson i Die, hade gjort på Harald i Die. Härvid vittnades, att skogsmannen först gick fram och sköt Haralds band-hund. Sedan sköt han igenom en lofts-glugg midt för sängen der Harald låg, viljandes honom ihelskjuta. Och gick sedan så ofta till honom i samma ärende, att han sköt tretton skott på Harald; men utan att kunna drabba honom.

Många skogsmän var som bekant våldsverkare och dråpare, som i många fall hade dräpt människor i olika sammanhang, och därmed riskerade att avrättas. Att ägna sig åt tjuvjakt skulle i deras fall inte öka deras straff. Nils Rob, ökänd våldsverkare och skogsman i Konga härad, hade minst sagt allvarligare saker på sitt samvete än lite olaga jakt:

År 1626 hände sig i Konunga härad, att en skogsman, vid namn Nils Rob, kom till en bonde i Idemåla och satte sig der »till dricks», och bonden af god vilja gaf honom öl. Fram på dagen ditkom äfven en bonde, vid namn Nils Svensson i Kampingemåla med sin hustru Märit, och hustrun i gården bad dem gå in i stugan, hvilket ock så skedde, och Nils Rob tog dem i hand och tackade för väl gjordt. Men när de hade druckit några gånger omkring, begynte skogsmannen trugas på hustru Märits brorsson, som varit med om att fånga Nils Rob, och när hon och hennes man gått ut och kommit på ved-kasten, gick skogsmannen ut ur stugan och af öfverdåd genast sköt Nils igenom, så att han aldrig talade ett ord. Sedan gick skogsmannen öfver gränsen åt Danmark och »aktade dråpet så ringa, som han hade skjutit en fogel eller hare ihel».

Någon tid derefter gick samme skogsman åter in öfver gränsen till Kampingemåla, och trugade från en man, vid namn Dager i Kampingemåla, 18 daler i penningar, ändock att Dager var honom allsintet skyldig. Hände sig så, att till dessa penningar Dager måste låna sig 18 mark af Per Brun i Arisbomåla, hvilka 18 mark Per Brun sjelf fick skogsmannen i handom. Icke förty gick Nils Rob åter till Dager och trugade af honom samma 18 mark. När nu Per Brun kräfde sina utlagda penningar af Dager, svarade denne: »du hafver intet att kräfva mig. Tag ditt igen, der du hafver det utfångit». Då sände Per Brun bud till skogmannen, att denne ville få honom igen hans penningar. Men Nils Rob gaf inga bättre svar, än att han undsade Per Brun på lifvet och hans gård med eld och brand.

En tid derefter skulle Per Brun gå till sin granne i lilla Tattamåla, och fick då se hvar Nils Rob kom gångandes. Som nu bonden ingen undflykt hade, spände han och skogsmannen, begge tillika, sina bössor emot hvarandra. Och »lockan drabbade rätt», så att skogsmannen blef ihelskjuten
på stället.

I USA förekommer det att folk som är fattiga lever som du beskriver men kanske mer är för de inte har annat val. Mennoniterna gör allt för undvika ny teknologi och har flyttat långt ut i Amazonas regnskog bara för slippa täckning från mobilmaster. Men de lever mest av jordbruk och verkar inte bedriva mycket jakt.

https://www.nytimes.com/2024/08/19/world/americas/peru-amazon-mennonite-colonies.html

Jag tror att du får definiera vad du menar med "förr i tiden". Fram till tidigt 1900-tal var det var mans självproduktion som gällde i stora delar av Sverige. Vi hade självhushåll med väldigt liten marknad. Om du inte hade jordvärde nog att försörja ditt hushåll fick du herrarbeta för andra och få några mark eller en andels tunna säd. Det var lika gruvligt att stå på åkern som att jaga och fiska, kan jag lova. Bergsmännen hade de dubbla sysslorna att både sköta bergsbruk och jordbruk. Det bästa med självproduktion är att även kvinnor och i viss mån barn hjälpte till. Utan kvinnorna och även barnen hade det inte blivit något gjort på gårdarna kan jag säga. Extremt uppdelade kvinnosysslor kom till på tidigt 1900-tal. Före 1900-talet hade kvinnorna minst lika viktig roll på gården som männen hade. Utan de äldre barnen hade inte korna kunna vallats till t.e.x. fäbodarna. Potatisen hade inte blivit upplockade osv.

Men ja, jag hade hellre gått tillbaka till självproduktion än att stå och slita på helt meningslösa arbetsplatser som bara finns för arbetets skull. Dock hade jag då aldrig bosatt mig i W-län, för då hade man inte haft mer än kanske en tunnland åker.

Om det hade funnits tillräckligt med frukt och bär i skogen hade vi inte haft enorma svältperioder i Sverige. Nu fanns det inte tillräckligt med frukt och bär i skogen för att fodra hushållet. Huvudfödan har länge kommit från animalisk produktion, vilket var väldigt begränsad. Jordbruket var i större delen av Sverige väldigt skral. Det var bara i Skåne som man kunde hålla en rimligt god avkastning på jordbruket. En mans energiförbrukning låg på omkring 2700Kcal/dag, kvinna på 2200Kcal/dag och ett barn mellan 900 och 2800Kcal/dag. 1 tunnland åker producerar som mest 2800Kcal/dag, en ko producerar runt 1024Kcl/dag. Du kan knappast jaga dig till större djur än kor. Om vi antar att 1 liter bär motsvarar 300Kcal, så motsvarar en spannmålstunna bär 30 000Kcal. Det kan jämföras med en spannmålstunna korn/mjöl på 1 530 000Kcal. Du ser att du inte ens är i närheten av jordbrukets avkastning, eller hur?
För att kunna jämka en tunna korn måste familjen plocka 51 tunnor bär, det är med metriska standardmått 100l per tunna (omkring), vilket är 5100l bär, det är 5,1m³! Dels kommer denna mängd bär att väga omkring 5 ton och dels kommer det inte ta en dag att plocka, utan åratal! Våra djur kommer heller inte att kunna äta bären och det var faktiskt så att det mesta av avkastningen för skörden gick till att fodra djuren. Som sagt djurproduktionen var den huvudsakliga produktionen, där kött, smör, ost var det som var energirikt.

Problemet var att du inte fick någon skog tilldelat dig om du inte hade inägor, dvs. tack vara byamål, byskiften och diverse andra skiftessystem tilldelades varje hemmansägare en andel skog efter sin kvotandel ägd mark inom byn.
Du kunde således inte bara slå upp en hydda i skogen och leva rövarliv. Skogsnäringen var starkt knuten till jordbruket i byn.

Som jag skrev ovan kan du heller inte klara dig i skogen! Hade folk kunnat försörja sig i skogen hade vi inte haft någon hungersnöd i Sverige.

Det skulle vara väldigt farligt förr, ett gäng rövare skulle lätt kunna rånmörda någon som bor ensam i skogen. Kungen ville väl ha in sin skatt också, så det gällde väl att producera.