Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ok, trist som fan när det är sådär i unga år.. Speciellt när man växte upp på 80/90 talet och de inte hade någon vidare kunskap i skolan om dessa sakerna.

När jag läser dina inlägg här på flashback så kan inte jag på något sätt se att du har någon form av avvikande personlighet. Jag tycker du skriver som alla andra eller bättre och att dina resonamang och beskrivningar hänger ihop. Jag har förstått att de menar att de sociala är en stor del av autismdiagnosen, exakt hur yttrar det sig för dig?

Jag undrar också om uppstartsproblem, till exempel att göra saker som man MÅSTE men kanske inte VILL. Jag har förstått att autism kan generera en människa som lägger stora mängder tid på något de tycker om, men som knappt klarar av att damsuga eller laga mat, ännu mindre har ett jobb. Hur har det där varit för dig? Och hur känns det när du utsätts/utsätter dig för dessa sakerna?

Har du lätt för att veta om du är stressad, deprmierad, arg eller har ångest? När du låg ned i början, förstod du då att det var depression?

Att ligga i sängen i flera månader låter lite väl passivt, det är nog mer ett tecken på depression. Men ja, jag har oerhört svårt att komma igång med saker. Jag lägger mer tid på att tänka på vad jag ska göra och försöka komma igång med det än det faktiskt tar att göra uppgiften. Om jag har någon som drar igång mig går det mycket lättare.

Jag kan föreställa mig hur man stänger av omvärlden och bara sover, äter och spelar. Det går nog att göra det utan depression men det låter inte friskt.

Just nu klarar jag inte av att lyssna på allt folk säger till mig, ibland stänger hjärnan av och jag förstår ingenting av vad som sägs. Men jag är deprimerad.

Känner du igen dig i beskrivningen att plötsligt "zooma ut" och stirra dig fast i något, och liksom inte vara kontaktbar för omvärlden i en kort stund, kanske en halv minute eller en minut, och sedan komma tillbaka till verkligeheten igen?

När det sker, kan du då fortfarande höra vad andra säger till dig, men är bara oförmögen att svara på tilltal?

Jag undrar även om du tycker att det är lätt att särskilja känslor?
- Stress, känner du det?
- Ångest, hur uppfattar du det?
- Depression, hur känns den för dig?

Känner inte igen det riktigt. Är vi flera personer kan jag inte lyssna på vad alla säger, det blir för mycket. Jag behöver ha att en i taget pratar. Ibland tappar jag koncentrationen och försvinner men då hör jag inte vad som sägs.

Jag känner inte igen stress förrän det har gått för långt. Har lett till en del krascher. Ångest tror jag att jag upplever som andra gör. Depression är nog likadant. Jag är dålig på att kommunicera med andra om hur jag känner, jättedålig. Så depressionen hinner gå långt.

Hur gick det i skolan då, och när i skolan började eventuella problem dyka upp?
Hur gick övergången från mellanstadie till högstadie, och högstadie till gymnasium och gymnasium till universitet?

Jag klarade mig ända till universitetet. Hade inte fått nån diagnos så jag trodde bara att det var fel på mig. Försökte låtsas passa in. Hatade förändringar. Prioriterade inte samma saker som klasskompisarna, kände mig annorlunda och fel.

Universitetet blev för mycket med mycket folk och långa dagar. Kraschade.

Jag tror inte det syns i det jag skriver, när jag inte skriver att jag mår dåligt. Inte alls för att vara skrytsam men folk, samt tester, säger att jag är högintelligent, så jag är ganska bra på att formulera mig. Det gör även att jag kan bygga upp en fasad utåt. Jag kämpar med att hålla den uppe, men inom mig är det mest kaos.

Även IRL så håller jag upp den, jag umgås med vänner, det tycker jag ändå är viktigt, även om jag själv trivs bäst ensam, så vill jag komma ut ett par timmar om dagen o träffa vänner. Men t.ex. ett kärleksförhållande funkar inte. Har bara haft två st (jag är 43 år), då man ska hålla ihop tillsammans, så säger jag att jag vill vara för mig själv istället än att umgås, då vill hon ju till sist inte vara med en. Bodde ihop i max 2 veckor o jag höll på att bli galen, inte för att det var fel på henne, det var jag som måste ha min ensamtid. Det drar även mycket energi för att hålla uppe denna fasad. O ibland går det inte o jag beter mig som en mupp.

Men när det gäller städning o liknande, så anlitar jag ibland en städfirma (man kan få ersättning för det), ibland, tyvärr alltför sällan, får jag städmanier o kan hålla igång i flera dagar o göra fint. Detta är tyvärr för sällan. Självklart känns det tråkigt att inte ens kunna "sköta städning", men det är ju inte för att man är lat, än mindre för att man inte vet hur en dammsugare fungerar. Samt ger det ju bilden av att man är ett tyst psykfall som bara sitter o gungar o dreglar, men det är givetvis inte så. Det är så svårt att beskriva hur det känns...

Jag lagar heller aldrig mat, har väldiga ätstörningar som jag nyligen fått hjälp med att försöka räta till.

I början, i gymnasiet, kände jag en oro, rädsla, en klump i magen. Blev väldigt lätt aggressiv. Jag klagade bara på att jag hade svårt att sova. Men till sist tog mina föräldrar mig till psykiatrin. Fick lite sömntabletter som inte fungerade. Jag hade ingen aning om att det var fel på mig. Men nu, så ger minsta lilla stress o press på mig att jag får kraftig ångest o panikkänslor, som nog kan jämföras med PTSD. Men depression visste jag knappt vad det var då, trots att jag fick antidepressiv medicin till sist.

Men det är skiftande, jag skulle nog klara vissa jobb, men det finns knappt något jobb man kan ringa o säga; -Jag mår inte bra idag, jag stannar hemma. Vilket är vanligt hos mig att jag måste göra. Det fungerade sista tiden på mitt riktiga jobb, men jag skulle ju ändå sägas upp. Hade givetvis sjukintyg på de dagar jag var borta.

Du skrev förut ang schizoida drag, att du stämmer med punkterna "inte bryr sig om beröm, eller kritik". Hur är det med "vill ha uppmärksamhet"? Kom att tänka på då du tidigare då du höll på med ditt "kärnkraftverk" - eller ännu tidigare då du postade några väldigt spridda foton på hur myckt narkotikaklassad medicin du snott med dig från ditt jobb..

Det som slog mig DÅ var att du alltid på ett väldigt transparent vis, med nån sorts jovialisk ton, berättade öppet vad du hette IRL och var du bor. Du upprepade nästan ditt namn och adress som ett mantra i olika inlägg upplevde jag det som. "Jag heter XXX XX och jag bor i " var en fras som återkom.

Det jag är nyfiken på - handlade detta om att du får nån sorts kick i en viss typ av uppmärksamhet? Eller handlar det om nån sorts total aningslöshet?
(Med tanke på att du verkar smart så tror jag väl inte det. Att du skulle vara omedveten om att du drog fokus till dig)

Att söka nån form av uppmärksamhet eller göra intryck, på nåt vis, är nog en allmänmänsklig egenskap - men det finns ju vissa autister som är så insnöade i sin egen värld att de inte ens bryr sig om att nå ut. Dock ser man ju att driften finns hos vissa, t ex hos på vissa kända brottslingar med aspiga drag, typ Unabombaren och andra (inga jämförelser med dig i övrigt, obs) - men att de gärna "når ut" på nåt sätt liksom..

Hur hälsar man på en pojke som är 13 år och har utåtagerande autism?

Jag blir nyfiken, hur ser ätstörningarna ut för dig? Hur går det / vad går inte med matlagning? Hur ser dina kostrutiner ut?

Hur skulle du säga att du upplever depressionskänslan om du fick beskriva den?

Hur uppstår agressiviteten, hur yttrar det sig? Vad triggar den?

Förlåt för alla frågor, men det är mycket intressant för mig att få gräva lite i detta.

Nja, klart man vill göra sig ett namn, sånt kan vara kul ibland. Det har inte så mycket med att ta beröm o kritik, i så fall var det ett försök att testa om jag mådde bättre av att få både beröm o kritik.

Förr i tiden, så åt jag inget på hela dagen, men proppade i mig en massa skräpmat på kvällen. Samt drack jag öl dagligen. Då var jag överviktig.

Sen ändrades en del grejer, så jag började äta mindre o mindre, känner ingen hunger o gick ner till normalvikt. Sen gick jag upp ca 7-8 kg igen, o nu är jag som besatt att gå ner de igen. Jag äter ungeför en banan på morgonen, ett par vaniljbullar till middag o en ölkorv på kvällen. Håller på att försöka räta till detta med hjälp av habiliteringen. Det är mest rutiner som måste brytas, snarare än vad jag äter.

Depressionen har yttrat sig som så att jag tycker ingenting är roligt, man tänker på självmord varje dag.

Det var länge sen jag var aggressiv nu, men jag blev arg för småsaker. Brukade misshandla min pappa som jag bodde hos då. Ibland kom polisen o körde mig till psyk. Men det var över 20 år sen nu.